Att betala ut bonusar är bara bortkastade pengar kan man nu läsa i tidningarna. Det har tagit några år att komma fram till det, nu väntar saftiga lönelyft till cheferna istället. Anledningen är enkel, det måste ju finnas någonting att ta av, om de måste betala tillbaka en viss procent om företagen går dåligt. Risken finns att det blir så.

När lönen höjs för någon ska det vara på grund av en arbetsprestation som motsvarar ökningen, det kan nog alla acceptera. Problemet är grundlönen, hur hög ska den vara? All lönesättning har med kostnadsläget att göra, det kan man aldrig frångå.

Vad händer om det visar sig att finanskrisen gör att priserna på allting pressas nedåt? Redan i dag är utbudet större än efterfrågan, konsumenterna har tagit time out. Det är inget fenomen vi bara kan se i vårt land, det finns runt om i världen.

Med många i arbetslöshet blir det svårt att uppnå ekonomisk tillväxt i ekonomin, antagligen kommer den att plana ut på en nivå strax över nollstrecket några år. De som fortfarande har kvar sina jobb kan inte räkna med löneökningar, de får vara glada över att ha ett jobb. Kanske de till och med måste sänka lönen för att få ha kvar jobbet, vilket ytterligare påverkar den ekonomiska tillväxten negativt.

Det går inte att planera någon längre tid framåt, med den osäkerhet som finns om vad som väntar framöver. Redan talas det om att landets invånare måste vara beredda att betala för sig när det gäller hälso-, sjuk och åldringsvård, nästa steg blir väl skolan.

Inget fel i det. Antagligen kommer en privat sjukförsäkring att bli billigare än vad vi betalar i landstingsskatt. En privat sjukförsäkring kommer också att avlasta kommunerna, som då inte längre kan ta ut över trettio kronor i kommunalskatt. Allt sammantaget betyder det betydligt lägre skatt. Kanske vi kan komma ner till en skatt runt tio procent för en vanlig löntagare, nästan ingenting alls för en fattigpensionär. Vad det i så fall blir fråga om, är en omställning till ett samhällssystem och skattesatser många andra länder i Europa har idag.

Problemet är alltså inte att det blir dyrare att själva ta på oss ansvaret, det är alla de människor som aldrig lärt sig ta ansvar för sina egna liv. Det finns massvis med människor i vårt land som lever i förvissningen om att någon annan alltid löser deras problem och föder dem. Så har det ju varit sedan bidragen infördes. Att var och en måste betala för sina kostnader betyder av den anledningen att försäkringar och dylikt, måste inkasseras av arbetsgivaren eller Försäkringskassan, annars kommer det inte att fungera.

För små- och egenföretagare utan barn, som betalar enormt mycket pengar i sociala avgifter, skulle det innebära skattelättnader. Att solidariskt betala för någonting som kommer andra till del men inte dem själva, är inte rättvist. Samma sak måste även gälla alla de fattigpensionärer som från att inte betala någon skatt alls fick ett bruttolyft för syns skull. Resultatet efter skatt blev lika lite kvar som tidigare i plånboken. Den friseringen av pensionerna måste ses som ett av de mest bedrägliga förfarandet den pensionärersgruppen råkat ut för.

Att vara solidarisk innebär uppoffringar för andra, det har tyvärr missbrukats som ett politiskt argument för att kunna ta ut högre skatter och avgifter. Vårt nuvarande system är inte rättvist för alla, eftersom alldeles för många utnyttjar systemet. Det är därför hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem börjat knaka i fogarna.

En omställning av vårt samhällssystem borde med andra ord inte vara någonting att känna rädsla för. Fördelarna uppväger nackdelarna, det är ju vad som räknas i slutändan. För våra yrkespolitiker och byråkrater däremot skulle individens övertagande av ansvaret för sina liv vara en katastrof. Hela deras existens vilar på att de ska förvalta och fördela skattebetalarnas pengar på bästa sätt. Det politiska motståndet kommer därför inte att låta vänta på sig.

De kan inte tänka så långt att vårt trygghetssystem har visat sig inte fungera som det var tänkt, men har kostat enormt med pengar. Administrationskostnaderna har under åren stigit och tar nu en så stor bit av den inbetalda skattekakan att inte mycket blivit kvar. Där finns mycket att lära av det privata näringslivet, där kostnaden för administration inte bör överstiga tjugo procent. De höga administrationskostnaderna är därför den största anledningen till att inte skattepengarna räckt till det de varit avsedda för.

Med ett eget ansvar för sina liv där individen kan överblicka vad det kostar, kommer krav att ställas på utförarna, det vill säga exempelvis inom hälso-, vård, sjukvård och skola. Ingen är villig att betala för någonting som inte utförs på bästa sätt, vilket alla har tvingats till att göra under rådande förhållanden. Det är inte de professionellt arbetande inom sjukvård och skola som bär skulden till allt elände som uppstått, det är den politiska styrningen. Jag har en känsla av att de som arbetar inom de områdena skulle välkomna en förändring och dessutom ge dem yrkesstolthet och arbetsglädje.

Överblivna yrkespolitiker och byråkrater får väl om eller när den dagen kommer säga: Det var roligt och lönsamt så länge det varade. På något sätt känns det som nu händer, att vi hört startskottet till en samhällsförändring.