För någon vecka sen sände jag kommunalfullmäktiges möte på vår närradiostation. När jag för första gången lyssnade på ett kommunalfullmäktiges möte slog det mig, att ingenting av det som blev sagt, hade med den nu pågående krisen att göra. Vad som livligt diskuterades var skolungdomarnas rökvanor, att det var inkörsporten till annat missbruk. Varför kommunpolitiker ska ägna sig åt det förstår jag inte, eftersom det måste vara skolledningens sak att ta hand om.

Just överförmyndarrollen genomsyrar det politiska tänkandet, vilket betyder att politikerna har tolkat sitt uppdrag alldeles fel. De ska inte lägga sig i hur jobbet utförs av exempelvis skolans rektorer och lärare, de ska bara skapa förutsättningar för att skolan ska kunna fungera på bästa sätt.

Med andra ord slösar politiker med både tid och kraft på sådant som de borde hålla fingrarna bort ifrån. De ska framföra väljarnas önskemål om de är rimliga, det är vad deras uppdrag går ut på. Det utesluter både politikers och partiers egna önskemål, om det inte sammanfaller med väljarnas. Det här sker inte bara på kommunal nivå, utan också i övriga politiska sammanhang. Det är dags att fräsa till: Håll tassarna borta!

Vad jag ytterligare upptäckte var hur många ja-sägare det fanns med i församlingen. Personer som satt tysta för att partiledningen antagligen sagt till dem att vara så. Det pratas om partipiskor, men det finns antagligen en oskriven lag vilka som får gå upp i talarstolen eller inte. Men räcka upp handen för att bifalla mötets förslag, det duger de till.

Jag beundrar verkligen de som ideellt jobbar för sin sak inom politiken, men jag frågar mig också varför de gör det. De har ingen inverkan på den förda politiken, kan det därför vara så att många hoppas bli belönade för alla försakelser i form av både fritid och i en del fall även familjen, genom att ge partiledningen sitt stöd? Om så är fallet, är det verkligen värt priset? Det är ju inte ovanligt med skilsmässor bland de politiskt aktiva.

Det har hänt att jag stött på människor som satsat på politiken för att få en chans att ge igen för att de som ung blivit hånade eller rent av mobbade. En del har faktiskt lyckats och klättrat långt upp på den politiska karriärstegen. Väl där har de uppträtt som översittare och passat på att förnedra så många som möjligt. Hämnden är ljuv.

Visst ska vi ha politiker, men karriärstegen måste ryckas undan av folket. Finns det folk som är villiga att ideellt framföra arbetskamraters och vänners och bekantas åsikter, kan det komma ut någonting vettigt av det. Aktiva politiker som finns ute i verkligheten ser mycket bättre vad som behöver göras, för att vårt samhälle ska bli bättre.

I ett land och inte minst i en stad där folket säger sig vara totalt ointresserade av politik, är det förvånande hur många som är villiga att prata politik med mig. Ja, politik är väl att ta i, snarare vill de lufta sin ilska över våra kommun- och landstingspolitiker. Det som stör mest verkar vara hur vi kan ha råd med politiker och inte med det vi betalar för att få utfört av de offentliga verksamheterna.

Den frågan är fullt berättigad, det måste till och med varje enskild politiker hålla med om. Om inte, ska de inte nomineras av sina partier vid nästa val. Tyvärr är det så att det är partierna som ser till att de hamnar på valbar plats, inte väljarna.

Under många år har politiker talat om att vända på alla stenar för att få rätsida på de ekonomiska problemen, men inte tänkt så långt att de som vänder på stenarna kostar pengar. Tänk så tokigt det kan bli när politiker ska försöka förklara hur de gör allt för att spara pengar.

Alla människor jag talat med har samma budskap, lägg ner landstingen. Ser man till vad landstingen har hand om idag är det inte bara hälso-, sjuk och äldrevård, det är massvis med verksamheter. Mycket av det som ligger under landstingens ansvar skulle kunna tas över av länsstyrelserna, till och med ansvaret för sjukvården om staten blir huvudman. Det skulle betyda att landstingsdirektören och övriga chefer skulle underställas landshövdingen, som då ska fungera som statens representant.

Det finns alltså möjligheter för vår regering att få slut på den bypolitik som präglar landstingen genom att ta över inte bara sjukvården, utan också ta tillbaka ansvaret för skolväsendet. Kommunalt och regionalt styrda verksamheter har försämrat sjukvården och skolan, inte ens de berörda politikerna kan neka till det.

Allting är politik har många politiker försvarat sig med under åren. Tja, då måste man ju också se det som att förd politik är ansvarig för det som nu händer med vårt samhälle. Vår statsminister nämnde att Amerika är ansvarig för det som nu händer och måste gå i spetsen och rätta till allting. Så kan man ju också se det, men ett gammalt österländskt ordspråk lyder så här: När min sko är för trång, vad hjälper det då att världen är vid?

Kanske är det så att vårt land har för många ”strumpor” i skon och att den därför är för trång.