Det är egentligen ganska kusligt det som nu händer. Som det ser ut nu kommer knappast de pengar staten har att räcka långt. De borgerliga ser ut att vara otursförföljda, så snart de kommer i regeringsställning händer någon form av katastrof.

Det som bekymrar mest är att de små företagen inte kan klara av en längre lågkonjunktur. Jag förstår därför inte resonemanget att ett företag som Saab måste räddas. Faktum är ju att Saab inte lyckats bli lönsamt i modern tid, de anställda har jobbat inom ett företag med alldeles för stor kostym i förhållande till försäljningen. I längden går det inte att rädda ett olönsamt företag, det borde alla begripa. Förhoppningsvis inte det företag som kan vara intresserat av att köpa företaget.

Att Saab drar med sig sina underleverantörer är en större katastrof, än att företaget läggs ner. Vi borde istället ställa oss frågan vem som ska träda in och rädda alla små och medelstora företag som också drabbas av nedgången för storföretagen. Sammantaget blir det betydligt fler som förlorar sina jobb än de som hotas inom vår bilindustri om lågkonjunkturen blir långvarig.

Så långt tillbaka jag kan minnas har det känts som att småföretag, setts som någonting nödvändigt ont för att hålla arbetslösheten nere. Ingen tänker på att det är inom de små och medelstora företagen de flest anställda finns. Slår man ihop alla våra stora industrier, kommer de inte ens i närheten.

Ju större de är, desto tyngre faller de brukar man säga och visst är det så. Man kan se det inom alla områden, inte minst inom våra landsting, men även kommuner. Jag är uppriktigt oroad över vad som kommer att hända inom de närmaste åren. En lågkonjunktur är inte över från den dag hjulen börjar snurra igen, den ekonomiska återhämtningen tar flera år på sig innan den hunnit ikapp.

Riksbankens försiktiga optimism ska ses i skenet av hur fel styrelsen haft i sin bedömning det senaste året. De kunde väl knappast tro att en euro skulle kosta nästan tolv kronor som den är på väg emot. Nåja, man måste nå botten på gyttjepölen vi hamnat i innan det går att skjuta ifrån och ta oss upp igen. En så länge bara sjunker vi. Jag har en känsla av att vår finansminister har bättre grepp om vad vi kan vänta oss, men vågar han säga sanningen?

Ett exportberoende land som vårt måste ha draghjälp av andra länder, men de länder vi exporterar till har det lika kärvt som vi. Vad jag kan förstå är vi nu inne i ett skede då vi måste tänka framåt. Vad ska vi ägna oss åt i vårt land? Drömmarna om ett högteknologiskt framstående land kan vi skrota för tillfället, alla jobb är lika mycket värda, till och med ”pigjobb”.

Nöden är uppfinningarnas moder sägs det, vi får hoppas det stämmer. Om så är fallet, kommer människor att använda all sin uppfinningsrikedom för att kunna försörja sig. Det i sin tur kommer då att betyda ett helt nytt samhällssystem, långt från det förmyndarsamhälle vi nu har. Och tänker man efter, har våra politiska makthavare egentligen inte något val. De gamla politiska lösningarna har visat sig inte fungera, alltså måste vi prova någonting nytt.

IF Metall försöker sig på att prova nya grepp för att få stopp på alla uppsägningar. Det är inte ett nytt grepp, det har varit på tapeten förut. Vad som händer är att företag som inte är konkurrenskraftiga får en tillfällig andningspaus, det är ingen lösning på de problem många av våra industrier brottas med. För mig känns det bara som att kasta pärlor för svin.

Det brukar vara så att den som pratar om saker som ska göras, inte brukar få någonting uträttat. Kanske får vår regering få ändan ur vagnen den här gången, för nu står vi på perrongen igen som så många gånger tidigare och ser tågen gå. Ingen vet när sista tåget går.