Det är egentligen ganska kusligt det som nu händer. Som det ser ut nu kommer knappast de pengar staten har att räcka långt. De borgerliga ser ut att vara otursförföljda, så snart de kommer i regeringsställning händer någon form av katastrof.

Det som bekymrar mest är att de små företagen inte kan klara av en längre lågkonjunktur. Jag förstår därför inte resonemanget att ett företag som Saab måste räddas. Faktum är ju att Saab inte lyckats bli lönsamt i modern tid, de anställda har jobbat inom ett företag med alldeles för stor kostym i förhållande till försäljningen. I längden går det inte att rädda ett olönsamt företag, det borde alla begripa. Förhoppningsvis inte det företag som kan vara intresserat av att köpa företaget.

Att Saab drar med sig sina underleverantörer är en större katastrof, än att företaget läggs ner. Vi borde istället ställa oss frågan vem som ska träda in och rädda alla små och medelstora företag som också drabbas av nedgången för storföretagen. Sammantaget blir det betydligt fler som förlorar sina jobb än de som hotas inom vår bilindustri om lågkonjunkturen blir långvarig.

Så långt tillbaka jag kan minnas har det känts som att småföretag, setts som någonting nödvändigt ont för att hålla arbetslösheten nere. Ingen tänker på att det är inom de små och medelstora företagen de flest anställda finns. Slår man ihop alla våra stora industrier, kommer de inte ens i närheten.

Ju större de är, desto tyngre faller de brukar man säga och visst är det så. Man kan se det inom alla områden, inte minst inom våra landsting, men även kommuner. Jag är uppriktigt oroad över vad som kommer att hända inom de närmaste åren. En lågkonjunktur är inte över från den dag hjulen börjar snurra igen, den ekonomiska återhämtningen tar flera år på sig innan den hunnit ikapp.

Riksbankens försiktiga optimism ska ses i skenet av hur fel styrelsen haft i sin bedömning det senaste året. De kunde väl knappast tro att en euro skulle kosta nästan tolv kronor som den är på väg emot. Nåja, man måste nå botten på gyttjepölen vi hamnat i innan det går att skjuta ifrån och ta oss upp igen. En så länge bara sjunker vi. Jag har en känsla av att vår finansminister har bättre grepp om vad vi kan vänta oss, men vågar han säga sanningen?

Ett exportberoende land som vårt måste ha draghjälp av andra länder, men de länder vi exporterar till har det lika kärvt som vi. Vad jag kan förstå är vi nu inne i ett skede då vi måste tänka framåt. Vad ska vi ägna oss åt i vårt land? Drömmarna om ett högteknologiskt framstående land kan vi skrota för tillfället, alla jobb är lika mycket värda, till och med ”pigjobb”.

Nöden är uppfinningarnas moder sägs det, vi får hoppas det stämmer. Om så är fallet, kommer människor att använda all sin uppfinningsrikedom för att kunna försörja sig. Det i sin tur kommer då att betyda ett helt nytt samhällssystem, långt från det förmyndarsamhälle vi nu har. Och tänker man efter, har våra politiska makthavare egentligen inte något val. De gamla politiska lösningarna har visat sig inte fungera, alltså måste vi prova någonting nytt.

IF Metall försöker sig på att prova nya grepp för att få stopp på alla uppsägningar. Det är inte ett nytt grepp, det har varit på tapeten förut. Vad som händer är att företag som inte är konkurrenskraftiga får en tillfällig andningspaus, det är ingen lösning på de problem många av våra industrier brottas med. För mig känns det bara som att kasta pärlor för svin.

Det brukar vara så att den som pratar om saker som ska göras, inte brukar få någonting uträttat. Kanske får vår regering få ändan ur vagnen den här gången, för nu står vi på perrongen igen som så många gånger tidigare och ser tågen gå. Ingen vet när sista tåget går.

 

Vår stolta svenska krona har fått mycket stryk sen andra världskriget. Kronan har tack vare det devalverats ett antal gånger för att anpassas till dess rätta lägre värde. Nu är det tydligen dags igen, efter vad jag kunde läsa i tidningen för ett tag sen. Varför kan man fråga sig, eftersom den redan är devalverad av penningmarknaden.

När kronan rasar i värde är det svenska folket som får stå för slutnotan, så har det alltid varit. Det är inte bara bensinpriset som påverkas utan också allt annat som importeras. Nackdelen med en flytande valuta utan flytväst, är därför någonting som kan bli en valfråga. Trots en skakig ekonomi är dollarn tämligen stark än så länge och euron tuffar på som om ingenting hänt. Det blir så när det handlar om handelsvalutor.

Det behövs ingen uppgörelse över blockgränserna för att fatta ett slutgiltigt beslut att övergå till euron, regeringen har redan mandat att göra det som är bäst för folket. Finns det fler fördelar än nackdelar med att gå över till euro, ska det naturligtvis göras. Det som är politiskt korrekt är nämligen inte vad som är bäst för folket.

Ser man tillbaka på vad som orsakade valresultatet då euron röstades bort, är det flera partier som är medskyldiga till det. När inte våra politiker kunde samsas om en så betydelsefull sak som att säkra invånarnas pengar mot det som nu händer, hur ska de då kunna fatta rätt beslut om någonting som gäller vår framtid?

Göran Persson visste vad det betydde att övergå till euron, men han fick inte gehör för sina argument. Naturligtvis visste även hela det socialdemokratiska partiet samma sak som Persson, men en majoritet inom partiet resonerade som så att folk var ju så vana vid den svenska kronan. Man kan ana att det var någonting helt annat som låg bakom den massiva kritiken mot euron.

Rullar allt på i gamla hjulspår är det lätt att tänka att man vet vad man har, men inte vad man får. För femtio år sen var det säkert rätt att resonera så, men i vår moderna värld är det inte mycket som stämmer med hur det var förr. Idag gäller att den som inte vågar satsa, inte heller kan vinna. Ja, det gäller ju i alla spel, förstås, även det politiska spelet. När det gäller den svenska kronans värde var det en politisk chansning som inte gick hem, det drabbar nu alla i vårt land.

Djupdykningen för den svenska kronan visar med all tydlighet att ett litet land har svårt att försvara en egen valuta. Om det är för att visa omvärlden att vi är speciell, har det definitivt lyckats. Men det är enbart löjligt att våra politiker tror att vi har ett inflytande på andra länder. Som ett varnande exempel på hur illa det kan gå för ett land möjligtvis, men det är också allt.

Ändå finns det en ljusglimt i det politiska mörkret, alliansregeringen har visat att det går att rucka på de gamla ideologierna. Att dra åt samma håll är en förutsättning för att komma framåt. Att kompromissa så att det blir rätt för folket, bör ju vara en regerings högsta prioritering.

Maktkampen mellan blocken tycks skada landet på ett sätt ingen egentligen tänkt sig. Det bästa för landet vore om det bara skulle finnas två partier som fick mäta sina krafter, men eftersom det efter ett val skulle innebära en enpartistat igen, bör den idén skrotas. För svenska folkets väl och ve vore det enklast att skrota hela det politiska etablissemanget och istället anställa skickligt folk som tar hand om svenska folkets intressen.

Allting handlar ju egentligen bara om pengar. Eller rättare sagt, att svenska folkets skattepengar räcker till det de är ämnade för. Det gör de inte idag. Anledningen får andra bråka om, men det måste vara lätt att se vad som kan tas bort utan att det påverkar de viktiga offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen kan behöva några av de övertaliga, men resten kommer ingen att sakna.

Politiker som brinner för sin sak har ställt till med mycket elände i vårt land, det kan ingen förneka. För många år sen läste jag någonting som Gandhi lär ha sagt: Ett varmt ting förlorar sin värme när det vidrör ett annat, ett brinnande ting tänder allt som det vidrör. Kan de politiska ideologierna beskrivas bättre. Av det våra förfäder en gång byggde upp, finns idag bara rykande ruiner kvar.

 

Det är en märklig vinter vi haft. Snö och kyla har vi ju inte varit vana vid de senaste åren. Man kan ju fundera över hur kallt vi kunde ha haft och hur mycket snö vi skulle ha fått, om inte den globala uppvärmningen hjälpt oss. Nu verkar det i alla fall som att den hjälper oss få en snöfri vår, det är inte en dag försent.

Det är fantastiskt att det finns människor som kan förutspå vad som kommer att hända med vår miljö om sisådär runt fyrtio år framåt i tiden. Våra folkkära meteorologer klarar inte av att förutsäga vad det blir för väder en vecka framåt. Naturen är nyckfull och går tydligen inte att påverka, ändå försöker vi. Det gäller att ha en tro som är starkare än alla naturkrafter.

Jag har hört flera stycken som letat på alla uppkomliga ställen för att få veta mera om varför isarna smälter uppe i ishaven. Det enda de kommit fram till är att någonting liknande hänt tidigare, utan påverkan av vare sig bilar eller bolmande industrier. Undrar vad det var som orsakade uppvärmningen den gången? Kan det ha varit jättestora ödlor och andra enorma djur vars fisar gav ifrån sig så mycket metangas, att det motsvarade dagens luftföroreningar? Ja, det kan man naturligtvis bara spekulera om.

Kan det vara så att vi numera letar orsaker till allt som händer? När det gäller miljömedvetandet verkar det mera som att en massa människor som utbildat sig till biologer av alla de slag, ska vara sysselsatta med någonting de utbildats till. Jobb för så specialinriktade växer inte på träd precis, men pengar har det funnits i överflöd och någonting måste de ju göra. Ja, det har väl blivit en del över trots alla bonusar som betalats ut.

Med alla dessa miljöspecialister i arbete har vi bland annat fått veta att havsbottnar dör, den ätbara fisken kan ta slut och att det nu är isbjörnarnas tur att vara utrotningshotade. Naturligtvis måste vi som ansvariga för att sådant här händer fixa till vad vi ställt till med och dyrt kommer det också att bli. Läggs det hela upp på rätt sätt är människor villiga att offra några tusenlappar per år för dessa så viktiga saker för att allt ska se ut som det gjorde innan vi förstörde allting genom att åka bil i onödan.

För den som lyssnar på vad gemene man har att säga, blir det nog kärvt med den saken. Ökade kostnader för det folk behöver har gjort att varje krona blivit värdefull. Just nu är de utrotningshotade jobben och medföljande problem viktigast och det kan man ju förstå. Miljöorganisationerna får väl hoppas att pengar fortsätter strömma in från Postkodlotteriet.

På något sätt får miljödebatten mig att tänka på en historia jag läste i en tidning. En lärarinna undervisade en klass med småttingar om de miljöproblem som hotar i framtiden. Hon berättade lite överdrivet att det kunde gå så illa, att allt vatten kunde förångas av den globala uppvärmningen och stora hav torrläggas.

När det smält in en stund var det en liten knatte som räckte upp handen och sa: Fröken, blir det så kan ju ingen lära sig simma. Alldeles riktigt, sa fröken. Pojken funderade en stund till innan han räckte upp handen igen och sa: Men om ingen kan lära sig simma, kommer ju allihop att drunkna!

Det måste till ett barn för att komma fram till det, kanske är det samma sak med det forskarna kommit fram till. Det ena ger ju det andra så att säga. Tänk om alla politiska makthavare som ivrigt påhejade av miljöforskare och de som lever på att rädda vår miljö för att undvika en klimatkatastrof i framtiden, fått det hela om bakfoten. Det kan ju vara så att det bästa vi kan göra, är att inte göra någonting alls. Vår miljö har ju varit med om det tidigare och klarat av det på egen hand, varför ska vi då hjälpa till nu?

Tänk om det funnits miljöaktivister på den tid då det fanns exempelvis dinosaurier, då hade vi väl haft sådana ruggiga varelser drällande lite överallt. Men det kan ju vara så att vissa arter måste dö ut av någon anledning vi inte blir kloka på. I tider där det inte går någon nöd på människan går det bra att värna om utrotningshotade rovdjur, men blir det ont om mat… Ja, vi blir allt fler människor på vårt jordklot som måste ha mat för dagen, då kan vi ju inte ha rovdjur som äter upp den.

Det låter väl som om jag resonerar som den lilla pojken, men de flesta i vårt land har inte varit med om att inte ha mat för dagen, men den dagen kan komma fortare än en klimatkatastrof. De knappa resurser som kommer att finnas kanske åratal framöver, bör av naturliga skäl läggas på invånarnas överlevnad, både miljö och rovdjur ska i ett sådant läge inte ens komma i andra hand. Var och en sig själv närmast brukar man säga och det gäller i allra högsta grad när det blir kristider.

Det finns ett gammalt österländskt talesätt som lyder: Om jag vill vara prins och du vill vara prins, vem ska då leda åsnan? Tja, säg det, men det är ju precis så hela vårt nuvarande samhällssystem är upplagt att fungera. Det är väl därför det inte fungerar.

 

Det är egentligen ganska märkligt hur tystnaden påverkar oss. Så här på morgonkulan är det tyst i hela huset och tankarna fladdrar fritt och jag vet aldrig vad som kommer ut av det hela. Men tystnaden är så olika för oss människor, en del behöver tystnad andra är livrädda för den.

Man kan ju fundera över om ljud används för att jaga undan de tankar som dyker upp. Det är inte bra att tänka för mycket, det väcker frågor som innebär att ta ställning till någonting. Tja, det finns folk som säger så. Senast igår hörde jag en säga det. Efter beskedet om lönesänkningar i form av kortare arbetstid, finns det folk som inte ens vågar lyssna på nyheterna eller bläddrar förbi dem i tidningen.

 Det är samma personer som börjar sitt tidningsläsande med dödsannonserna. De har gjort sitt inom arbetslivet, men insett att de trots det, dras med i det som nu händer på ena eller andra sättet och att de står på tur att hamna på den sida de brukar läsa först.

Att de här människorna en gång lovades en tryggad ålderdom, känns på något sätt som ett svek från det politiska etablissemanget. Mot att tidigare sett folkvalda politiker som sina företrädare, är det idag många gamla som håller dem ansvariga för alla försämringar. Någonting att tänka på för de politiska partierna inför valet nästa år.

Nåja, nu vinglade jag till det, för det var tystnaden jag tänkt skriva om. När jag ser alla människor med hörlurar ovanpå en stickad mössa eller öronsnäckor instoppade under dem, kan jag inte låta bli att tänka på alla hörselproblem dessa personer kommer att få. Redan är det många unga som drabbas av tjut och pip i öronen, kanske får de dras med problemen hela livet.

Naturligtvis funderar man över hur det har kunnat bli så här. Jodå, jag vet, livet är kort så ös på är parollen. Men om livet är så kort, varför slösa bort det? När jag på åttiotalet drabbades av sjukdom beslöt jag mig för att ta dagen som den kommer. Ett utmärkt sätt att hinna med det man inte trott sig hinna med. Det motsatta händer om man försöker planera allting långt i förväg.

Läste för inte så länge sen att promenader ute i naturen har en läkande effekt på oss människor. Men till och med på promenader ute i skogen har jag sett människor med hörlurar, man kan fundera över om de har fågelsång i MP3 format att lyssna på. De hör inte suset från trädkronorna, bara det ger en lugnande effekt.

Man kan inte lyssna på tystnaden, den bara finns där. Efter en stund av tystnad märker man att sinnena skärps, omedvetet börjar tankar forma sig i huvudet. Tiden blir oviktig, man går in i en värld som sållar bort det oväsentliga, kvar blir bara en sorts meditation. Det är först när man kommer hem som tankarna utkristalliserats till någonting.

Efter min promenad igår, satte jag mig ner och skrev en novell. Jag undviker att läsa noveller, därför blir väl mina lite annorlunda, inte som andras. Det är en underbar känsla när någonting som jag utan att anstränga mig finns fix och färdigt i huvudet klar att skriva ner. När det är gjort funderar man över varifrån det kom och jag kommer aldrig fram till något annat svar än att det måste bero på tystnaden.

Eftersom det mesta är eländes elände numera, varför inte prova på att uppleva vad tystnaden kan göra för dig.

 

Om jag hade pengar, sjungs det i en musical som fortfarande är gångbar och älskad av många. Just ordet OM, är någonting vi ofta använder utan att tänka på det. Om inte det eller det hade hänt, hur hade det varit idag. Med tiden lär vi oss att det som hände för en sekund sen, inte går att ändra på. Det som hänt, har hänt.

Men just det lilla ordet om ställer till det för oss titt som tätt. Det är då det är lätt att drabbas av eftertankens kranka blekhet, som folk faktiskt sa en gång i tiden. Ett tag kallades det för byxångest, svenska språket förändras på samma sätt som allting annat. När nästa århundrade börjar, kommer antagligen dagens språkbruk att vara lika gammaldags och svårförståeligt, som när vi försöker läsa en bok från början av nittonhundratalet.

Läser man däremot gamla tyska eller engelska texter, har de språken inte förändrats i samma grad. Vad det beror på kan säkert någon språkexpert förklara, kanske är svenska språket lättare att förändra än andra. Det kan också vara så att vi tar till oss från andra språk och därmed skapar ett nytt språk som vi tror är modernare.

Vad jag menar med det här är att förändringar smyger sig på oss utan att vi tänker på det. Alla har fullt upp med att hinna med dagens alla problem. Den nutida stressade människan börjar närma sig gränsen för vad en människokropp klarar av. För många kan därför arbetslöshet vara någonting som förändrar livet till det bättre.

Vi behöver tid att tänka efter vad vi egentligen vill göra, istället för att tvingas göra det som fordras av oss att vi ska göra. Med mindre i plånboken är det lättare att se vad vi verkligen behöver för att leva, det är mycket som kan sållas bort.

Jag har sållat hårt i tevetittandet, det är inte lång stund jag tillbringar framför teven varje månad. Många blir fast framför teven trots att det sänds fullkomligt ointressanta program. Om det fungerar som terapi är det väl okej, ett sätt att koppla bort verklighetens bekymmer för stunden, att själv slippa tänka. Den fungerar på det sättet som den moderna tidens snuttefilt eller tröstnapp, det är ju tryggheten som saknas.

Otrygga människor blir också osäkra och tappar självförtroendet. Jag har träffat människor som säger sig ha svårt att kunna fatta beslut, ändå tvingas de varje dag fatta åtskilliga beslut om saker som rör vardagen. Den som hamnar i beslutsångest är det synd om, chansen att besluten blir fel när saker och ting ställs på sin spets är överhängande. När det visar sig att beslutet blivit fel, dyker den där förädiska tanken "om inte" upp och skapar ännu större osäkerhet.

Det senaste OM som blivit på tapeten är lönesänkningen med tjugo procent för de som jobbar inom verkstadsindustrin. Ingen vet Om det kommer att hjälpa, men försöka duger. Det öppnar i alla fall upp för någonting verkligen intressant, att även de så kallade folkvalda ska sänka sina löner i nivå med det Metall nu gått med på. Alla måste vara med och betala när landet hamnat i en kris, så har det ju sagts om pensionerna.

Det räcker inte att kommuner och landsting avskedar folk, det är administrationen som kostar alldeles för mycket pengar. En minskning av politikernas, chefernas och administratörernas löner med tjugo procent kommer väl att svida för dem, men vill de ha jobbet kvar så...

Jag har tidigare nämnt att landstingen bör läggas ner, det är ett utmärkt läge för det nu. De skattepengar som finns tillgängliga måste oavkortat gå till de dagliga verksamheter som beskylls för att kosta för mycket. Den enda onödiga kostnaden inom vår sjuk- och åldringsvård, är överhänget av politiker och administratörer.

Jag har för mig att jag nämnt det tidigare, finanskrisen och lågkonjunkturen kan bli det som äntligen kommer att rejält krympa vår alldeles för stora byråkrati. Med mindre byråkrati finns en möjlighet att vårt land snabbare kan resa sig stärkt ur den kris vi nu befinner oss i.

Tänk vilka möjligheter lönesänkningar kan medföra för vårt land.

 

Förra veckan blev jag tvungen hoppa in och sända Kommunalfullmäktiges möte på radion. En ny erfarenhet för en som kommit upp i åren, både när det gäller att sända och att lyssna på vad kommunpolitikerna hade att säga. Det var en minst sagt blek tillställning, där de mest banala saker fanns på dagordningen. Antagligen därför blev mötet förvånansvärt kort.

Jag brukar sända program på vår lokala radiostation, det var ett tag sen nu, men det är tänkt att bli några program fram till sommaren. Mitt program heter Minnenas musik, det vill säga jag låter äldre människor leta i sina minnen och önska vad de vill höra.

Det är märkligt att vårt public service företag SR inte har en kanal för äldre. Det finns så otroligt många äldre som sitter ensamma av skilda skäl i sina lägenheter utan den sociala kontakt vi alla behöver. En kanal med lite småprat om ditt och datt, en rolig historia, ja, och gammal musik de minns förstås.

Blev minst sagt förvånad när jag fick önskelåtar av en dam med drygt åttio år på nacken och det visade sig att hennes lista innehöll Jerry Lee Lewis, Elvis Presley, Pat Boone och The Beach Boys. Naturligtvis frågade jag vad det berodde på och fick svaret att på den tiden – under fyrtio- och till och med sextiotalet – hade hon radion stod på från morgon till kväll. Numera lyssnar hon bara på söndagarna när lokalradion sänder musik för äldre.

Jag såg att SVT börjat sända veteranteve, men vad de visar har jag inte en aning om. Däremot slår jag på P4 ibland för att lyssna, men slår av radion lika fort. Jag vet att många arbetsplatser har radion står på, men det är ingen som medvetet lyssnar på den. Att den sprider ljud har blivit en vana, att lyssna har blivit någon sorts slå av och på dövörat. När nyhetssnuttarna eller programmet Sök och finn sänds spetsar en del öronen, i övrigt kan vad som helst sändas utan att många reagerar. Jag tror de skulle ha större glädje av och lyssna på gamla låtar.

Äldre människor hör sämre (en hel hög med unga med förresten) varför ljudet måste skruvas upp för att de ska kunna höra vad som sägs. Råkar det efter pratet komma dunka dunka musik som äter sig genom betongväggar effektivare än en håltagningsmaskin, skrämmer det nästan livet ur en äldre person. Därför får radion stå tyst och skämmas.

Mycket av den höga belastning sjukhusen har, beror på att ensamma människor sitter och känner efter vilka krämpor de har. Några timmars sittande i väntrummet och höra folk prata, eller rent av kanske hitta någon att pratat med, gör att en dag som annars släpat sig fram, plötsligt runnit iväg som en svinblink. Under väntetiden och pratet med en medmänniska blir krämporna inte alla lika besvärande, sjukhusbesöket har gett dagen ett plus i kanten.

Man vill inte tro det, men faktum är att många har sagt att börja dagen med att höra på Sigge Fürst, Alice Babs, Towa Carson, Siw Malmkvist, Ulla Billquist, ja, alla de gamla artisterna som en gång i tiden fyllde radioapparaterna med lyssnarvänlig musik, fungerar bättre än alla de mediciner läkarna så välvilligt skriver ut recept på. Billigare blir det också för staten, landstingen och människorna.

Eftersom staten inte betalat tillbaka det som lånades av pensionärerna i början på åttiotalet, varför inte när det är ont om pengar som kompensation, ge de äldre trogna licensbetalarna någonting som de kan ha glädje av. Det kostar ingenting att skrota program bara ett fåtal lyssnar på. Faktum är att P2 skulle kunna göras om till en kanal för äldre, jag vet ingen som lyssnar på den kanalen. Ser man på programtablån för P1 kan de P2 program som är värd att lyssna på flyttas utan problem.

Går det att starta ett program för äldre på teve, måste det väl vara lättare att göra det på radion. Jag ställer gärna upp i ett inledningsskede och det kommer inte att kosta en krona, för jag kan göra det rent ideellt.

 

Eftersom det är söndag är tidningen sen och det är först nu jag hunnit bläddra igenom den. Nu gör det inte så mycket för söndagstidningen är en enda stor gäspning. När papperstidningarna tycks gå en kärv framtid till mötes, varför inte göra prenumerationen billigare genom att slopa söndagstidningen. Jag skulle inte sakna den, det finn sju textteve där det viktigaste händelserna finns med. 

För någon vecka sen var jag inne på, att alla tar sig själva på för stort allvar i den stressade värld vi lever i och glömmer bort hur roligt det är att leka. Kanske behöver vi ta det mesta på lek och förutsättningslöst se på vår situation som den är. Att åka Vasaloppet ses väl mest som en utmaning för flera tusen motionärer, men för eliten är det en lek på blodigt allvar.

Den som leker med tankar gör precis som barnen när de leker med modellera. De formar tankarna och formar om dem, ibland formas de till någonting de inte kunnat tänka sig. Att leka med tankar kan ibland leda till en ”aha” upplevelse. Den underbara känslan att det här är ju åt helsike och så här borde det vara! Det blir så om man tar sin lek på fullaste allvar.

För makthavare av alla de slag är människor som tänker självständigt en fara, de kan ju sprida den insikt de kommit fram till. De politiska sagor som berättats, kan ju avslöjas på samma sätt som av pojken i Kejsarens nya kläder. En makthavare vill ju inte att folket ska se deras ömkliga nakna kroppar, som de så omsorgsfullt gömt bakom demokratins vändbara slängkappa.

Alla angrepp på det fria ordet och pressfriheten visar att det börjar brännas. Att lagvägen stoppa de som genomskådat vad som sker fördröjer inte det oundvikliga, snarare förkortas processen. Den dagen det händer, kommer vi att få se vad som menas med faller en, faller alla.

Kanske är det vad som är meningen med att vi drabbats av finanskris och en lågkonjunktur. Att folket ska vakna upp och ifrågasätta med vilken rätt, valda personer skapar lagar och förbud som inskränker människors eller olika medias rättigheter. Människor som är i folkets tjänst, ska inte skapa andra lagar än vad som är bra för folket. Passar inte galoscherna, är det bara att kliva ur dem.

En stor del av landets invånare är beresta och har sett hur andra länder fungerar. Med förvåning har de fått höra att trots låga skatter, har länder vi rynkat på näsan åt inte bara utomordentliga vägar, utan också en väl fungerande skola och sjukvård. Deras trygghetssystem är inte sämre än i vårt land, vilken väcker frågan vart våra skattepengar tar vägen. Någon representant för vår regering eller opposition borde kunna svara på frågan.

Vår nuvarande finansminister tror jag har kurage att peka på vad som är onödiga kostnader inom de offentliga verksamheterna. Det finns miljarder att spara, inga småpengar precis. Men jag håller inte för omöjligt, att han på samma sätt som en tidigare duktig ekonom och finansminister, drar det kortaste strået när det gäller att få det nödvändiga ekonomiska beslutet genomfört. Det behövs politiskt mod, att drastiskt skära ner den offentliga byråkratin. Inom det politiska etablissemanget gäller nämligen: Kliar du min, så kliar jag din rygg.