Efter urladdningen igår känns det tomt i huvudet. Jag har suttit och lekt en stund för att hitta entråd att dra i. Jag brukar inte gå tillbaka och titta på det jag bloggat, men av en händelse gjorde jag det. Minst sagt förvånad såg jag att någon skrivit en kommentar, det är alltid trevligt. Egentligen skriver jag ju inte mina bloggar för andra, de är bara till för att rensa ut lite av den frustrering och maktlöshet jag känner när politiker visar sig vara dummare än jag kunnat tro.

Tyvärr får man den känslan varje dag och det är inte bara regeringen som uppvisar dumhet i mångt och mycket, oppositionen visar att det inte finns mycket att hoppas på om det blir ett maktskifte.

Det verkar som om Mona Sahlin eller någon underhuggare läst min blogg. På annat sätt kan jag inte tolka tystnaden från Monas sida. Så fort hon öppnar munnen blir det fel, trots att allt hon säger bör vara väl memorerat. Nu tycks även de stora pojkarna inom partiet tröttnat på Mona, det blev väl lite fel det där med kärnkraften verkar der som. Jag tappade förtroendet för Mona i samband med Estonias förlisning, då lovade hon också mer än hon kunde hålla.

Problemet för socialdemokratin är att det inte finns någon med lyskraft och tillräcklig pondus för att styra partiet. Det finns så många viljor inom partiet utöver LO som måste manipuleras, så att de tror sig kunna påverka politiken, trots att de inte kan det. Till det behövs en person med fingertoppskänsla, någon sådan person tror jag inte finns inom partiet.

En viktig egenskap för en politiker är att ha ett bra minne. Det är ju rena korvstoppningen en politiker måste ägna sig åt, för att försöka få en överblick över så mycket som möjligt. För de flesta ligger informationen rätt tillrättalagt i huvudet, men så störs tankebanan i samband med att de lagrade orden rullar fram på tungan och det blir fel. Tungan ska man aldrig lita på, den ljuger. Tänk bara så stort ett pyttelitet hål i en tand kan kännas med tungan, samma sak med det som rullar fram på tungan och uttalas. Det gäller inte minst när det är en politikers tunga det är frågan om.

 För alla korvstoppade politikerna finns därför risken att orden som rinner upp i strupen på dem för att rulla fram över tungan, kan förändras så att de plötsligt står där som en tupp och ropar kuckeliku. Jodå, det skulle säkert få folk att vakna, men de kanske inte vill bli väckta och blir förbaskade. De kan rent av börja slänga skor för att få tyst på kuckelikuandet. Det har hänt, men inte här än så länge.

Inte minst vår miljöminister borde tänka på det. Han står inte på toppen av världen som han själv tycks tro, utan på en helt vanlig svensk gödselstack. Att den gödselstacken är placerad i Fjollträsk kan tyckas vara lite malplacerat, men med all dynga som produceras där är det väl i sin ordning.

Han borde ta lärdom av folk i de sydligare länderna, som aldrig varit speciellt miljömedvetna och kommer inte heller att bli det efter den här vintern. Det betyder att vi som är världens samvete måste spara ännu mer på vår miljö, vilket i sin tur betyder att de inte behöver göra någonting alls. De kan till och med öka på sin miljöförstöring. Det är ju så det fungerat hittills och så kommer det att förbli.

Det är klart, när vi kämpar med att betala dyrt för alternativa bränslen och kör allt mindre och bränslesnålare bilar, måste det bli bensin över som kan reas ut i de länder som idag betalar runt sex kronor litern. Tänk så tacksamma de kommer att bli och hur mycket de kommer att ha råd att till att nöjesåka med sina bilar. Man kan ju undra om det kommer att resas en minnessten över vårt land eller kanske en staty av vår miljöminister för att folk i exempelvis Spanien, slipper betala skjortan för att rädda miljön. Kanske de till och med skickar en slant, men det är väl knappast troligt.

Nej, det här med miljötänkandet blir jag inte klok på, inte många andra heller har jag hört efter mitt inlägg igår. Trevligt när det finns folk som skriver ut min blogg i femtio exemplar och delar ut på sin arbetsplats. Dags att tänka på att inte sticka ut hakan för mycket, även om det kanske bara rör sig om dassläsning för de flesta. Om någon tar åt sig av kritiken i mina bloggar och blir förbaskad, betyder ju det att jag har rätt.

Jag börjar se det så här, att om det kommer att finnas ett pensionärsparti som ställer upp i valet nästa år ska jag rösta. Om inte, gör jag någonting trevligt på valdagen och struntar i om jag anses vara odemokratisk genom att inte rösta. Så är det ju inte, utan tvärtom är det min demokratiska rättighet att inte rösta.

Det finns ett gammalt svensk talesätt som lyder: Att betala igen med samma mynt. När våra så kallade folkvalda politiker inte bryr sig om hur jag har det, bryr jag mig inte om vad som händer med dem.

Det känns rättvist att tänka så.

 

Rätta mig om jag har fel, men visst skickar världens mäktigaste man nu ut signaler att det där med att värna om vår miljö, får stå tillbaka för viktigare saker. På annat sätt kan inte jag tolka Obamas uttalande, att först 2012 är det dags att titta på den biten. Han anser också att alla miljökrav måste fattas med utgångspunkt från hur mycket tid det behövs, till en omställning för att få ner växthusgaserna.

Ett mycket klokt beslut Obama tagit måste man väl ändå säga. Att fatta beslut om kostsamma miljökrav i en tid då industrier världen över kämpar för att överleva, är naturligtvis inte speciellt klokt. Det finns säkert fler statschefer som tar till sig den Amerikanske presidentens ställningstagande, att rädda vår miljö får vänta till dess alla andra kriser är över.

Naturligtvis är det alldeles riktigt, det är nu problemen tornar upp sig, vad som händer om sisådär en fyrtio år är ointressant, för den som försöker överleva fram till dess hjulen börjar snurra igen. Det bästa vore därför om vår statsminister tog miljöministern i örat och gav honom order om att slänga alla nya förslag i papperskorgen. Var sak har sin tid.

Mitt förslag är att låta miljöpartiet ta hand om miljöfrågorna, de var ju det enda partiet som kämpat för vår miljö tidigare. Risken finns att de får någonting att säga till om efter nästa val, men mycket hinner hända till fram dess med vår ekonomi. De flesta är nog medvetna om att vi inte nått botten än. Förresten, att vara miljövänlig ger inte speciellt många röster vid ett val, det visar ju miljöpartiets ständiga balansgång runt sex procent. Det måste annat till än miljötänkande för att bli ett stort parti, opinionen svänger snabbt när andra och mer närliggande problem tränger sig på. Att ha råd med hyran, mat, kläder, ja, det som behövs för att leva, är väl viktigast för de flesta av oss.

Inför valet nästa år kan det parti som profilerar sig som människovänligt kamma hem storslam. Att göra tvärsemot och strunta i vad folk tycker och tänker, är väl knappast rätt taktik för att bli vald eller omvald.

Med tanke på alla de miljarder vår miljösatsning kostat skattebetalarna under de senaste åren, har det blivit en grogrund för ett nytt tänkande. Varför ska vi i vårt lilleputtland ta på oss ansvaret för att rädda den globala miljön, när inte andra länders befolkning är villiga att göra det?

Att alla politiker i all hast blev miljövänliga, har jag bara sett som en form av lillebrorskomplex. De vill inte bara ha skäll för allt sattyg de ställt till med och som hamnat i EU-domstolen, de vill ju så gärna visa att de kan göra någonting bra också och få en klapp på huvudet för att de varit duktiga. Ja, precis som vår regering fick en klapp på huvudet av Bush, för att vi tagit emot så många flyktingar från Irak så att Amerika slapp göra det. Observera, se det som en parantes.

Nåväl, eftersom hela vårt etablerade politiska etablissemang tycks söka efter samma sorts uppskattning, varför inte bygga upp en dagisverksamhet för politiker mitt i Fjollträsk där de får leka i sina sandlådor. Där kan de bygga sandslott istället för luftslott. Det förslaget är genomförbart trots den ekonomiska krisen, men jag förväntar mig ingen klapp på huvudet.

Tillbaka till det som börjar stå allt fler människor upp i halsen, det ständiga tjafsandet om vår miljö. På trettio- och fyrtiotalet, gick det folk i vita särkar på gatorna med plakat på vilka det stod: Jordens undergång är nära. Jodå, förr eller senare kommer det antagligen att hända, men ingen kan säga när. Dagens profeter om en kommande miljökatastrof har mer sofistikerade medel till hjälp att föra ut sitt budskap. Men vad ska regeringar och miljöorganisationerna göra med alla pengar som strömmar in genom bidrag och skatter, för att undvika att isarna smälter och att New York inte ska hamna under vattenytan?

Grubblar man lite på problemet, finns väl bara ett fåtal saker som kan förhindra  isarna från att fortsätta smälta. Vad sägs om solparasoller eller kylaggregat? Något annat kan jag inte komma på. Vad gäller New York finns det väl bara en lösning. Skulle New York råka hamna under vattenytan, får väl Obama sätta igång och bygga livbåtar, vilket skulle ge jobb åt flera hundra tusen medborgare. Jag är inte villig att betala för det och det finns nog fler än jag som inte är det.

Kanske låter jag bitter, men det är mänskligt när människor som säger sig vara valda av folket, bryr sig mera om vad som kan hända med vår miljö, än om hur det kommer att gå med landets invånare i kris. Om det finns något vett i våra politikers skallar, borde de inse att det gått för långt.

För att få stopp på alla vansinnigheter, är det dags att svenska folket ryter till, eller vid nästa val förpassar de politiker som hellre värnar om miljön än sina väljare, till någon plats där de kan njuta av den friska naturen. Treriksröset måste väl vara en underbar plats för miljövänner. En väl tilltagen pension får de ju även om inte svenska folket godkänt att det ska vara så.

Makten åt folket har jag ju hört politiker säga under hela min livstid, varför har då svenska folket inte fått sagt sitt, om de är villiga att offra både det ena och det andra för att rädda vår miljö? De flesta nya skatter och avgifter på det som är nödvändigt för de flesta, har angetts vara avsedda till att rädda vår miljö. Att rädda miljön måste kosta åtskilliga miljarder varje år, om man ser till alla pengar som måste tas ut i skatter och avgifter. Eller kan det vara så att någon varje dag sitter och tittar hur mycket pengar som kommit in på kontot? Vad jag vet går inte pengar upp i rök, däremot finns det folk som tjänar pengar på andras godtrogenhet. Titta bara på bankernas utlåning till Baltikum, där har säkert den Baltiska maffian gnuggat händerna, men våra bankers frikostiga utlåning får skulden till det elände som uppstått.

Den största orsaken till klimathysterin är nog ändå den skräckpropaganda som villigt exponerats av alla media. Behöver vi verkligen vara rädda för någonting som antagligen inte kommer att drabba någon av oss nu levande? Ingen av oss kommer kanske heller aldrig att få veta om katastrofen blev av eller inte. Bara det borde väcka misstankar om att någonting skumt ligger bakom det hela.

Vår finansminister säger att det kommer att bli ont om pengar framöver, bara det borde skicka signaler om att miljöarbetet måste ligga nere några år. Istället för att satsa alla miljarder på att rädda miljön, varför inte rädda exempelvis pensionärerna från att få sänkta pensioner? Det är ju ett utmärkt tillfälle att ta alla dessa miljöpengar och täcka upp underskottet i pensionssystemet istället. Men så långt har väl inte makthavande politiker tänkt, trots att det är val nästa år.

Nej usch då, jag blir så förbaskad på politikers otroliga dumhet att jag inte orkar skriva, så det får vara nog för idag. Nu är det för sent att ångra det jag skrivit, men jag borde tänkt på det jag en gång läst som lyder: Tänk allt du säger, men säg inte allt du tänker. Tankarna är dina egna, orden är det inte längre. Klokt sagt, men den rundpall jag idag levererat mot våra politiker och miljöprofeter, är ju inget annat än att jag ägnat mig åt meningslös skuggboxning.

 

Idag skulle jag egentligen inte göra någonting alls, det är ju fredagen den trettonde. Efter den dröm jag hade på morgonsidan strax innan jag vaknade, kan man börja fundera över det här med skrock. Nu menar jag inte att undvika gå under stegar eller spotta om en svart katt springer över vägen framför bilen, utan att någonting kan förebåda vad som kommer att hända. Jag är inte vidskeplig, men fredagar den trettonde är ändå lite kusliga, man vet ju aldrig.

Som det här med drömmen jag hade i morse strax innan jag vaknade. Det är inte ofta jag drömmer, eller har något minne av att ha drömt, men i morse hände det som sagt. Drömmen fanns glasklar i huvudet, den gick till och med att köra i repris. Min dröm handlade om politiker, vilket i och för sig är märkligt eftersom jag anser att de tillhör en lägre stående yrkesgrupp än ”pigor”, som utför ett viktigt arbete i de hem som behöver hjälp och har råd med det.

Yrkespolitiker har vi egentligen inte råd med, de avlönas med skattepengar som inte räcker till vad de är avsedda för. Det är därför de måste räknas in i gruppen tärande som försörjs av de närande, de som jobbar inom det privata näringslivet. De offentliga verksamheterna räknas inte, de avlönas ju också med skattemedel och betalar bara tillbaka en del av sin lön via skatter.

När jobben inom det privata näringslivet blir färre, blir det också färre som kan försörja våra yrkespolitiker. Visst är det en ödes ironi att en finanskris och en lågkonjunktur behövs för att påpeka det som borde varit uppenbart för länge sen. Men bättre sent än aldrig.

Nåja, det är väl vad som rört sig i mitt huvud innan jag lade mig och var antagligen orsaken till min dröm. Så därför tillbaka till min dröm, som var ganska kufisk faktiskt.

I drömmen stod en hel hög med politiker uppradade på en scen, både regering och opposition. Deras allvarliga miner gjorde att jag förstod att det inte var fråga om stå upp komik den här gången, som det brukar vara när politiker står på en scen. Jag behövde inte vänta länge och den första som klev fram och började prata var Mona Sahlin.

Med sin släpiga röst sa hon: Vad ni gör alla som lyssnar, men rösta inte på mig vid nästa val. Jag har inte en aning om vad som ska göras för att få tillbaka jobben. Inte att få ekonomin på fötter heller för den delen. Det är Östros bord, men han får inte vara med här för han pratar så mycket tok.

Vår arbetsmarknadsminister klev då fram och lade en tröstande hand på Monas axel och sa: Var inte ledsen för det Mona, jag vet inte heller hur jag ska göra. Det läggs ju ner företag på löpande band så det finns ingen hejd på det.

Vår näringsminister skrapade lite med sin högklackade sko i golvet. Hon gick inte fram och tröstade Mona, men började prata så fort att jag nästan inte kunde uppfatta det hon sa, men det lät som: Det spelar ju ingen roll hur vi gör så blir det ändå fel. Det är otacksamt att spara pengar åt skattebetalarna.

Den försynte försvarsministern tog bara ett halvt steg framåt innan han sa: Det är en knepig sits jag sitter i. Det kan finnas någon främmande makt som avlyssnar det här, men det kanske inte gör så mycket. Alla vet ju att det enda en främmande makt kan tänkas vilja ha i det här landet är vår vapenindustri, den går fantastiskt bra trots den globala krisen. Kanske ska vi slopa alla restriktioner och sälja vapen till vem som helst. Det skulle göra oss neutrala och ingen kommer kanske att angripa oss och då kan vi lägga ner hela vårt försvar.

Socialministern som stod snett bakom stirrade i golvet en stund innan han sa: Det är inte vapen folk behöver när det är kris, det är fler barn. När folk inte har någonting att göra kan de väl rumla om lite i sänghalmen och göra barn. Det tycker jag ska vara värt tiotusen, det räcker till… Ja, sannerligen jag kan komma på vad det ska kunna räcka till. Men hursomhelst föds det alldeles för få barn i vårt land. När det gäller finskris och arbetslöshet får vi väl be till Gud, att allting löser sig på bästa sätt.

Eftersom ingen tycktes villig att kliva fram gjorde vår miljöminister det och sa: Att göra barn hjälper inte vår miljö, de bajsar och rapar ju stup i ett och vi måste tänka på att minska växthusgasutsläppen. Nej vet ni vad, häng inte upp er på jobben och finanskrisen, det är bagateller. Pengar finns i överflöd, åtminstone bland direktörer och inom vår yrkesgrupp, det är därför vi är ett rikt land. Det gäller att satsa när det kärvar till sig. Vill vi vara ett föredöme för andra länder när det gäller vår miljö, måste vi ta till storsläggan mot miljöföroreningar. Det mina damer och herrar gör visserligen att pensionärer och knegare, ja, alla som satsat på fel yrke eller ställt till att hamna utanför arbetsmarknaden blir lite fattigare, men det skapar både nya jobb och ger oss en bättre miljö. Tror jag i alla fall…

De båda språkrören för miljöpartiet såg först lite fundersamma ut, men till sist sa de i kör: Det är våra tag, kör hårt. En ren och frisk miljö är värt mer än pengar.

Någon som inte rörde på läpparna i ledet fräste högt: Håll käften! Det blev så tyst på scenen att man kunde höra en knappnål falla. Då klev statsministern fram och med så låg röst att alla måste spetsa öronen sa han: Finns det ingen som har något förslag om hur vi ska kunna få fart på vårt land igen?

Vänsterpartiledaren som stod längst ut till vänster sken upp och sa: Vi inom vänstern har ju alltid förespråkat att det måste anställas fler inom den offentliga sektorn, nu finns chansen att anställa flera hundra tusen och radera ut arbetslösheten.

Finansministern som hela tiden stått och rättat till manschetterna och hästsvansen harklade sig och sa: Det märks att det inte finns någon här som kan ekonomi. Med ett sånt kommunistiskt förslag skulle landet vara bankrutt inom bara några år. Vi får väl använda det gamla beprövade sättet att spara in på det som inte behövs, det finns mycket av den varan inom de offentliga verksamheterna. Där kan miljarder sparas på ett litet kick. Jag skulle vilja göra så här…

Där slutade drömmen och jag fick aldrig veta hur han tänkt sig göra. Troligtvis fick han inget gehör för sitt förslag, för ingen politiker har lyckats rensa upp inom vår byråkrati tidigare. Därför lär det väl knappast hända nu heller, när det verkligen behövs. Inte ens i en dröm.

Men tänk så tokigt man kan drömma.

 

Läste om förslaget som antagligen går igenom, att de med klen hushållskassa som har bil, ska betala miljönotan och blev enormt imponerad av hur våra politiker tänker. Det är ju så enkelt att uppfylla miljömålen om  bara den politiska viljan finns. Tänk om det var lika enkelt att uppfylla målen för att människan ska få det bättre.

Nåja, allt skulle vara frid och fröjd om det inte var det här med den växande arbetslösheten. Varför sätter arbetsmarknadens parter ständigt käppar i hjulet för miljöpolitiken? De skulle ha varit lika förutseende som de politiker som blickar fyrtio år framåt i tiden och tillverkat saker som alltid kunnat säljas, oavsett finanskriser och lågkonjunkturer.

Nu blir det många arbetslösa som inte har råd att köpa en miljövänlig bil, till och med skatt och försäkring kommer att innebära försakelser. Frågan är om de behöver eller har råd med en bil överhuvudtaget. Kanske många tvingas ställa av bilen, vilket skulle innebära en enorm besparing för dessa personer. Däremot inte för staten och så var det inte tänkt att fungera.

Men bra för miljön kan det bli. Till Arbetsförmedlingen kan de flesta förhoppningsvis gå eller cykla, eller koppla upp sig via Internet. De flesta har blivit medvetna om att vi måste gå ner på sparlåga några år för att se hur saker och ting utvecklar sig. Att lyssna på vad finansministern har att säga är nu viktigare än allt annat.

Vad det kommer att handla om är att alla som råkar ha gamla bensinslukande bilar (som det finns gott om), tack vare att de som har dem inte haft råd att köpa något annat, ställs inför nästan oöverstigliga problem. Det var väl inte heller vad det var tänkt.

Nu visar sig också ett problem som gäller småföretagen, som från och med nästa år måste ha ett godkänt kassaregister. För att inte behöva ha den nya typen av kassaregister får omsättningen inte vara högre än 170000 kronor, vilket får anses vara en hobbyverksamhet som ingen kan leva på.

Hur många som kommer att ha råd att skaffa en ny miljövänlig bil eller hur många småföretagare som har råd att skaffa de nya kassaregistren är svårt att gissa. Inte är det många i alla fall. För en egenföretagare krävs en omsättning på runt trehundratusen för att i bästa fall få en inkomst på runt etthundrasextio tusen brutto, det vill säga hälften av en byggjobbare eller metallarbetare tjänar. Det är svårt att höja omsättningen så varje extra kostnad drar ner inkomsten.

Vill det sig riktigt illa riskerar många fastighetsägare att få stå med tomma små affärslokaler när det väl slagit igenom. Om de inte bundit upp hyresgästen med långtidskontrakt förstås. Då kommer kronofogden att få ännu mera jobb och det kommer att bli dyrt för staten när de småföretagare som lägger av går till socialen för att tigga pengar.

För de flesta småföretagare är det ingen vits att betala a-kassa eftersom inkomsten är låg. Socialbidrag ger faktiskt mer än a-kassa om de lägger ner sin rörelse. Om de inte råkar ha några ägodelar som är säljbara förstås, för då måste de först säljas ut, med personliga tragedier som följd.

I sin nit att se till att staten får in så mycket som möjligt, verkar det som om vår byråkrati anser der bättre att städa bort alla småskuttar för att spara in på granskningar av småfifflare (som egenföretagare anses vara). Vore det inte bättre att satsa pengar på att klämma åt den maffia som tycks få agera ostört i vårt land istället. Men det är klart, livhanken är ju viktigare förstås.

Att lite väl ogenomtänkta beslut får så långtgående konsekvenser, beror på den verklighet arbetslösa människor samt små- och egenföretagare lever i, inte har några likheter med den de beslutsfattande politikerna anser vara den som gäller. Någon tusenlapp hit eller dit har väl alla råd med. Tja, har man fantasilöner så… Att titta framåt när det gäller vår miljö men inte hur människor ska kunna överleva den kärva tid som ligger framför oss, liknar misstaget Göran Persson gjorde.

Visserligen är det som att hoppa ur askan i elden om vänsterblocket tar över, men det tror jag inte väljarna bryr sig om. De kommer att vara ute efter hämnd på regeringen, sen får det bli som det blir. Det är så folk resonerar när de blir förbaskade, det borde ju alliansens medlemmar lärt sig av det senaste valet, som inte vanns av egen kraft. Tror de att de vann det på sitt alliansprogram, är de dummare än jag ens kunnat drömma om.

Ett val vinns inte på egen styrka utan på motpartens misstag, det hände också på sjuttiotalet. Det scenariot fanns inte ens i en socialdemokrats värsta mardröm, ändå gick det åt skogen på grund av för många egna misstag.

Faktum är att väljarna helt enkelt hoppar från tuva till tuva och chansar att det ska bli bättre. Att det blir massvis med dopp i gyttjepölar under en mandatperiod tycks inte avskräcka, bara de får ge igen för alla pålagor och idiotier som försämrat deras egen situation.

För svenska folkets del finns det egentligen bara två saker att välja på vid ett val, att rösta på de partier de tror på, eller inte rösta alls. Förr sa alltid socialdemokraterna att blankrösta eller inte rösta alls, var en röst på borgarna. Så är det ju inte, ett val blir bara mindre trovärdigt om bara en liten del av folket röstar. Det betyder också att ett lågt valdeltagande kan ses som ett misstroende mot hela det politiska etablissemanget och det ser våra politiker som en fara för vår demokrati.

För den som känner för det går det bra att testa vid det kommande EU-valet. Säg den Svensson som utan att må illa, är villig att skicka iväg folk till EU, där ett lönelyft på trettio tusen i månaden väntar? Det rätta vore naturligtvis att de får smaka samma medicin som många av väljarna och leva på svältgränsen.

Det finns alldeles säkert många som resonerar så och om alla dessa struntar i att rösta, blir vi ett samtalsämne bland EU:s delegater igen. Men Irländarna kommer alldeles säkert att applådera.

Jag har pippi på gamla ordspråk och det finns faktiskt ett svenskt som stämmer bra in på det som nu händer i vårt land och det lyder: Livet är ett lån mot hög ränta. Och nog fasiken kommer räntan att svida en hel del när vi ska betala av på det som nu händer.

 

Krångel med uppkoppling har jag varit förskonad för ett tag, men idag hände det. Visst blir jag sur och lite smågrinig när det krånglar, men tekniken rår man ju inte på alla gånger. Ibland blir jag förbaskad på mig själv över att hängt upp mig på en bagatell. Man gör av med energi i onödan som behövs till annat. Enda trösten är att jag inte är ensam om det, alla gör det, även de som påstår motsatsen.

I affären igår hörde jag en kvinna som verkade vara fly förbaskad över att hon ständigt misslyckades med att baka en sockerkaka. Problemet var att den alltid sjönk ner på mitten efter att hon tagit bort formen. Jag lyssnade inte så noga men det handlade i alla fall om hon tagit för lite eller för mycket av någonting. Resonemanget var ointressant eftersom jag inte har en aning om hur man bakar en sockerkaka.

På sätt och vis är det löjligt att hänga upp sig på en sockerkaka som sjunker ner på mitten, men antagligen fick stoltheten sig en knäck varje gång baket misslyckades. Efter att gått ifrån kvinnorna började jag grubbla på varför hon misslyckades varje gång. Om hon misstänkte vad det kunde vara för fel, använde hon samma recept varje gång och följde det till punkt och pricka? Inte alls omöjligt, för så fungerar vi människor.

Vanans makt är stor brukar man säga och det stämmer ganska bra. Vi kan se det i många sammanhang hur samma fel görs gång på gång utan att ta lärdom av felen. Den vanligaste förklaringen brukar vara att det fungerat tidigare. Det är mycket som fungerade tidigare men inte nu, vilken antagligen beror på att saker och ting förändras, både vad gäller råvaror och annat.

Dagens skönlitteratur exempelvis är inte vad den en gång var. Därför har inte skönlitteratur någon stor läsekrets i förhållande till de böcker som säljs. Idag ska det vara faktaböcker och deckare, kanske beroende på att dagens skönlitterära författare inte har den berättarförmåga de gamla skaparna av klassiker hade.

I måndags tyckte min fru det var dags att plocka ordning bland bokhögarna på mitt ”kontor”, jag kom inte långt med det uppdraget. Anledningen var en bok med ett format som en tegelsten av Ayn Rand med titeln Urkällan. Jag satte mig och började läsa för att se hur mycket jag mindes av boken, det slutade med att jag nu läst om de åttahundrafemtio sidorna.

Någon gång på fyrtiotalet gjordes en film av boken, jag har för mig att Gary Cooper spelade huvudrollen. Vem hans motspelerska var har jag inte en aning om, eftersom jag inte sett filmen. Att jag inte sett filmen är inte så konstigt, jag går aldrig och ser en film om jag läst boken. Det fantastiska med att läsa en bra bok är att man skapar sin egen film i huvudet, det kan inte den skickligaste regissör matcha på något sätt.  För mig är det tjusningen med att läsa, om man hittat en bra bok vill säga.

Jag har öppnat hundratals med böcker som jag haft lust att slänga i väggen, men böcker ska man vara rädd om fick jag lära mig som barn. Man kan faktiskt enbart genom att ögna igenom de första sidorna, se om man vill veta slutet eller inte. Men det är inte alla gånger en bra början leder till ett läsäventyr, men har man väl börjat finns ingen återvändo.

Framför mig just nu har jag Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg, som var den första skönlitterära bok jag läste som mycket ung. Kanske var det den bokens förtjänst att jag nu läst tusentals, många av dem oförglömliga. Det känns på något sätt sorgligt att dagens ungdom inte uppmuntras att läsa böcker som vår generation. Vad vi fick uppleva var folkbildningens tid, en tid då det till och med såldes böcker på arbetsplatserna. Jag har samtliga böcker som gavs ut av Folket I Bilds folkbibliotek och hoppas något av barnbarnsbarnen kommer att läsa dem.

Ja, nu har jag kastat bort en stund på småsaker igen. På sätt och vis känner jag mig som de politiker som klamrar sig fast vid och skyddar sina ideologier, det blir till slut kaos av alltihop. Jag borde veta bättre, eftersom jag någon gång har läst någonting om att man inte ska hänga upp sig på småsaker. Vem som sa eller skrev det har jag inget minne av, men det lyder så här: Hur kan den fatta stora ting, som för mycket splittrar sig genom att hänga upp sig på småsaker?

Från och med nu ska jag definitivt sluta hänga upp mig på småsaker och läsa färdigt Kvartetten som sprängdes istället.

 

Vi går en osäker framtid till mötes enligt många bedömare, de har säkert alldeles rätt. Vi vet ingenting om vad som väntar och tur är väl det. Att i förväg veta vad som ska hända om det gäller någonting otrevligt, kan jag inte tänka mig att någon vill att det ska vara.

Optimisten resonerar som så att det löser sig alltid och har alldeles rätt. På ena eller andra sättet tar vi oss förbi de problem som dyker upp, det har väl med överlevnadsinstinkten att göra kan man förmoda. Det gäller ju faktiskt att anpassa sig efter de förutsättningar som står till buds. Att rätta munnen efter matsäcken.

Jag minns när Lars Sigvard hade ett program på P4 Gävleborg där han tipsade om mat för en tia, kanske dags att han får lära ut lite igen. För det går faktiskt att äta betydligt billigare än vad många gör idag, det finns någonting man kallar för husmanskost. Det är väl bara vi äldre som slickar oss om munnen när det gäller potatisplättar, kroppkakor, blodpudding, pannkaka eller varför inte risgrynspudding.

Många pensionärer äter havregryn- eller rågmjölsgröt varje dag, det stillar både hungern och sparar på matkassan. Överbliven gröt kan med fördel stekas och ätas tillsammans med lingonsylt. Eftersom de flesta som har den matvanan är vad man kallar fattigpensionärer, är det varit nödvändigt för dem för att få pensionspengarna att räcka till.

Så länge det funnits pengar i plånboken har folk unnat sig någonting gott och inte brytt sig om vad det kostat. Matvanorna har därför blivit en inkomstkälla för bantningsexperter, tänk vad en lång högkonjunktur kan ställa till med.

Nackdelen har synts tydligt, klyftorna mellan de som kunnat äta gott och de som inte kunnat göra det har ökat de senaste tjugo åren. De ungdomar som studerar eller inte har jobb av skilda anledningar, överlever på makaroner eller spagetti. För dessa ungdomar är alla bantningsråd överflödiga.

Ingen har väl egentligen brytt sig om att tänka efter hur orättvisorna ökat i takt med att folk i arbete fått det bättre. Det är först när det kärvar till sig och allt fler hamnar i en situation där det inte längre är självklart att det ska vara god mat och en flaska vin på bordet när det är helgledigt som det blir uppenbart. Det är väl därför hela svenska folket reagerat så starkt på alla fantasilöner och bonusar till chefer den senaste tiden när de egna jobben är i fara.

För mig har inte fantasilönerna och bonusarna varit någonting konstigt, snarare stötande. Alla dessa chefer har sett slutet på en tid då det funnits överflöd att ta av, det har gällt att sko sig så länge det gick. De närmaste åren kommer det knappast att bli någon efterfrågan på chefspersoner, så även för dem är det en överlevnadsfråga. Många har så höga fasta kostnader att kapitalet snabbt krymper om de blir arbetslösa. Det kostar att ligga på topp.

Om de blir borta från arbetsmarknaden några år har de dessutom inte längre någon kompetens att tillföra, allt förändras ju så snabbt. Det är det som är det fina med en lågkonjunktur, folk som skulle lagt av för länge sen sållas bort. En nödvändighet när nytänkande behövs för att möta framtiden.

Det verkar som om jag kommer att få rätt när det gäller att vårt samhälle drastiskt kommer att omformas för att möta framtiden. Allt tal om skattehöjningar för att rädda kommuner och landsting är ingenting som kommer att accepteras av folket, det blir till att krympa kostymerna istället. Jag tycker synd om alla som satsat på att bli yrkespolitiker, det är ett lika osäkert yrke, som att vara byggjobbare eller  metallarbetare idag.

Det finns ett gammalt indiskt ordspråk som lyder: Gud ger mat åt varje fågel, men han kastar den inte i hans näste. Just det, livet har alltid varit en strid för brödfödan.

 Nu har jag väntat på tidningen i fyrtifem minuter, det är ingen morgontidning längre. Nutidens förfall har drabbat även Tidningstjänst, det är inte lätt att få tag på morgonpigga personer, villiga att arbeta när andra sover. Tja, då skriver jag väl en stund få se vad det blir. 

Igår skrev jag om att ungdomarna nu söker trygghet. Att invaggas i trygghet är inte samma sak, det är den största fara vi kan råka ut för. Ju mer det talas om trygghetssystemet i vårt så kallade välfärdssamhälle, är det dags att dra åt sig öronen istället för att luta sig tillbaka. Det betyder nämligen att någon vill ta på sig ansvaret att skapa den trygghet så många vill ha. Bara det är skäl nog att känna oro.

Att känna trygghet är någonting personligt, någonting man själv skapat. Det har ingenting med pengar att göra, snarare att vara nöjd med det man har och sätta värde på det. Vi har levt i ett konsumtionssamhälle så länge att människor ständigt önskar sig nya saker, de gamla förlorar sitt värde så snart de blivit köpta. Ibland slår mig tanken att det kanske är just det som förändrat vårt samhälle. Redan har många branscher fått känna av att människor blivit försiktigare, även de som inte den närmaste tiden riskerar att förlora sina jobb. Vad som händer är att krisen förvärras mer än nödvändigt. Resultatet kommer att bli att ännu fler blir arbetslösa, det är som att slänga en sten i vattnet och se ringarna spridas ut över en stor yta.Våra politiker kan inte göra någonting i den situation vi nu hamnat, de säger att vi är helt i händerna på det som händer i vår omvärld. Eftersom alla länder brottas med samma problem, väntar alla på vad som kommer att hända i USA. Det är först när det börjar hända någonting positivt där, som de övriga vågar börja satsa. Obama har just nu världens öde i sina händer.Men vi kan inte vänta på att någonting ska hända, vi är tvungna att ta saken i egna händer. I vårt byråkratiskt uppbyggda samhälle kommer det att bli svårt att bygga upp någonting nytt, eller ens gå tillbaka till någonting beprövat. Det är nu det gäller för det politiska etablissemanget att släppa taget och låta invånarna skapa egna förutsättningar för framtida näringsverksamheter.Jag har alltid varit skeptisk till EU som byggt upp en byråkrati som skapar regler som hindrar istället för att skapa möjligheter. Redan nu kan man förutspå att medlemsländerna inte kommer att kunna betala sina avgifter. I första hand måste medlemsländerna ta hand om sina invånare, vad än byråkraterna i EU har att säga.

Splittringen kommer först att orsakas av de till folkmängden stora länderna, de små tvingas följa efter. Att skapa en union som motvikt till bland andra USA, var som många sa vid den tiden en nödvändighet för att möta framtiden. När vi kommit så här långt, har det visat sig att skapandet av EU var fullständigt onödigt. 

Det må så vara att finanskrisen än så länge inte påverkat byråkraterna i EU, det kommer däremot en befarad massarbetslöshet att göra. Vad hjälper det vad EU-kommissionärerna kommer fram till, när verkligheten visar sig vara helt annorlunda än den de haft som underlag för sina beslut. På grund av hög arbetslöshet kommer dessutom samtliga medlemsländer att brottas med vikande skatteintäkter. För politiker som vill bli valda eller omvalda eller rent av undvika upplopp (som inte är ovanligt i sydliga länder), betyder det att landets behov måste gå först.Sveriges befolkning har varit en stor inkomstkälla för de EU-länder som till stor del lever på turismen, inte minst då de Canariska och de Grekiska öarna. Nedgången för turistorterna har inte varit katastrofala tidigare, men nu börjar oron sprida sig i takt med att den svenska kronan blir allt mindre värd. Tänk vad en liten instabil valuta kan ställa till med.Istället för Kreta eller Puerto Rico och San Augustin, planeras det nu för tältsemester med familjen. Det finns gott om campingplatser runt om i vårt land, så en bilsemester kan bli en upplevelse. Om inte bensinpriset rusar iväg till oanade höjder förstås. Många av de som brukar resa utrikes på semester, har inte sett mycket av sitt eget land. Solen finns här också ibland på somrarna om vi har tur. Man ska därför inte se det som någonting negativt, det blir alldeles säkert både billigare och trevligare. Dessutom går det alldeles utmärkt att göra sig förstådd på det egna språket, bara det ett problem för många på sina semestrar utomlands.

Det är nu det är dags att vara solidarisk och spendera semesterpengarna inom landet. Det gynnar alla. Förutsättningen är förstås att det finns pengar till en semesterresa, för många kan det komma att bli ett problem.

Problemet för mig idag har varit att tidningen inte kommit. Den allt senare utlämningen beror väl på att tidningsbudet fått ett större distrikt, det är väl så det kan sparas in på kostnader. De flesta är väl medvetna om det nu, anställda kostar pengar. Varför är det pengarna som styr allting?

 

Man ska aldrig underskatta människors dumhet, det gäller inte minst de människor som för statens räkning har hand om invånarnas pensioner. Finansministern går offentligt ut och fördömer bonusar inom bankväsendet, men glömde tydligen bort att inom de statliga verksamheterna, finns minst lika giriga personer. Att det sker nu när en massa pengar försvunnit upp i rök och vår ekonomi är i gungning är rena rama vansinnet. När inte pensionspengar kunnat säkras, borde naturligtvis de som förvaltat pengarna så bedrövligt, betala till fonderna i form av sänkta löner.

Om inte det här får följden att det rensas upp bland cheferna inom de statliga AP-fonderna innan de gör slut på pensionspengarna, får det ses som ett politiskt självmord. Förresten, det nuvarande pensionssystemet skulle inte ha genomförts överhuvudtaget, det var (och är) en sämre lösning än det gamla ATP (som också det var en katastrof). Skyhöga avgifter för att förvalta pensionspengarna har ätit upp det mesta, resten har inflationen tagit hand om.

Till syvende och sist är det pensionsspararen som är ansvarig för hur pensionspengarna placeras, i det fallet kan ledningarna för de olika AP-fonderna svära sig fria från ansvar. Det enklaste hade naturligtvis varit att var och en fått in sina skattepengar på ett spärrat konto i banken, med tydliga regler för hur utlåning av dessa pengar ska gå till. Visserligen har räntan inte varit mycket att skryta över, men hade den varit skattefri skulle det i alla fall inte inneburit någon sänkning av pensionen.

Invånarna tvingas idag till att själva ta hand om det mesta som rör deras vardag, det är dags att de får ta hand om hela biten. Det blir troligtvis billigare om alla även skulle betala sin egen sjukförsäkring, se bara vad landstingsskatten kostar. För de sämst ställda, skulle det inte vara någon oöverstiglig kostnad för staten att ta hand om ansvaret.  

Vad vi betalar med våra skatter till landstingen är inte bara onödiga löner för politiker och byråkrater, utan även deras egentillverkade förmåner i form av frikostiga avgångsvederlag och väl tilltagna pensioner. Det säger sig självt att det är ohållbart i längden, pengarna kommer inte att räcka till.

Jag har tidigare varit inne på att det blir dagens ungdom som kommer att sätta press på det politiska etablissemanget att förändra vårt samhälle radikalt. En undersökning visar att miljöintresset svalnat bland ungdomarna vilket inte alls var oväntat. Det hör ungdomen till att flyga från blomma till blomma och smaka på för att få erfarenhet. Många har sett att miljötänkandet spårat ur och att det inte kommer att ge dem någonting, bara kosta en massa pengar.

Svängningar av det här slaget har hänt förr, precis som svängningar i det vi kallar vår miljö numera. Förr kallade man det för naturens svängningar, det är nog det rätta uttrycket. Vad som orsakat den plötsliga svängningen bland ungdomarna kan man anta beror på det konsumtionssamhälle de växt upp i. Livet är ett party så länge man orkar med det, men när våldet blir en del av deras vardag, vill de dra sig undan till en säkrare plats.

På sätt och vis är vi tillbaka till femtiotalets sätt att tänka. Då sökte vi trygghet efter andra världskrigets fasor, nu är det precis lika otryggt av andra anledningar. Det här leder förhoppningsvis till nya värderingar, som i sin tur betyder att tillväxt i ekonomin inte längre ses som en frälsare. Om det händer, tror jag ingen kommer att sakna det samhälle vi haft de senaste trettio åren. Jag tror att våra välutbildade ungdomar kommer att fixa det om de använder sitt förstånd.

Den gamle tänkaren Voltaire lär ha sagt: Att det mänskliga förståndet har sina gränser sörjer jag icke över. Det som gör mig förtvivlad är att den mänskliga dumheten icke har några.

Kan vår hispiga värld beskrivas bättre?