Förra veckan var ganska händelserik. Inte för mig, men för de anställda vid UD. Vem hade kunnat ana att UD skulle införa anställningsstopp, eller lägga ner konsulat och ambassader, som för många avdankade politiker varit en reträttplats. Finanskrisen och lågkonjunkturen börjar nu skörda offer även inom vår byråkrati. Men det visar att bristen på pengar, gör det nödvändigt att se över vad som absolut behövs, det som inte gör det ska bort.

Jag har upplevt det som att många politiskt aktiva börjat tappa sugen, de är personer som ideellt alltid ställt upp för sina partier. Det är inte roligt längre att behöva vara med och besluta om nedskärningar av personal som gör folk förbaskade. När dessutom karriärstegen dragits upp av de som befinner sig på den högre politiska plattformen, ser framtiden mörk ut.

Men tänk om de som tappat sugen tar stöttorna med sig när de lägger av? Det betyder ju att hela bygget blir instabilt och kan rasa som ett korthus. För kommunledningar landet över, känns det säkert som att jonglera med skarpslipade knivar just nu.

Annat var det när nya reformer beslutades av regeringen och pengar i form av bidrag kunde delas ut. Eller att kommuner kunde bygga monument som skulle få stå kvar och påminna om vad som gjorts av kommunens tidigare makthavare. Det var tider det!

I den stad jag bor, byggdes ett sådant monument trots bristen på pengar. En teknikpark var vad invånarna och kommunen behövde och så blev det. Trots protester från alla håll och kanter. Inte många protesterade när kommunen fick en gåva värd över etthundra miljoner, men folk i gemen borde ha insett att ingenting är gratis här i livet. Inte ens luften vi andas, om man ser till alla miljöavgifter som tas ut för att den ska bli renare.

Tillbaka till teknikparken, som inte bara visade sig vara en förlustaffär, den senaste etappen visade sig dessutom vara ett svartbygge! Den nya arenan kommunen fått till skänks kommer invånarna att få betala för i framtiden i form av underhåll, men också skjuta till pengar om den inte går ihop ekonomiskt. Risken är överhängande att det blir så.

Med alla medel pågår nu försök att sälja teknikparken, frågan är inte om den går att sälja, utan hur stor förlusten kommer att bli. Som om det här var väntat, avgick kommunalrådet som låg bakom satsningen och lät en ny orutinerad ta över.

Mot bättre vetande kan man förmoda, råkade det färska kommunalrådet i en debattartikel försvara teknikparken med att den vitaliserade arbetsmarknaden. Inte lång tid efter, flaggade storföretaget på orten för nerdragning av personal. Tänk så fel det kan bli, genom att använda fel ord i ett försvarstal av sin företrädare på jobbet.

Alldeles säkert finns det fler kommuner som varit med om något liknande, att starka kommunalråd drivit igenom sin vilja av ren maktberusning. Ja, i vissa fall av storhetsvansinne, som lätt drabbar folk som kommit upp sig både löne- och maktmässigt. Att dessa efter sin avgång kan lyfta en fet pension som invånarna tvingas betala, är skandalöst.

Så kallade folkvalda politiker bör inte få sitta kvar längre än en mandatperiod. Om nödvändigt kan de därefter få vara kvar som mentor i sex månader, för att därefter stå till arbetsmarknadens förfogande. De flesta har förhoppningsvis ett yrke att falla tillbaka på, om de inte har det, får de skylla sig själva. Den bistra verkligheten lever alla andra i.

Det som händer på UD, bör ha satt ribban för alla offentliga verksamheter i vårt land. Förhoppningsvis är det här början på det jag sagt tidigare, att inte bara den politiska yrkeskåren, utan även den byråkratiska, måste reduceras till ett minimum om vårt land ska kunna överleva i framtiden. De har inte gjort någonting de senaste trettio åren för att invånarna ska få det bättre, men själva har de sett om sitt hus.

Tänk så många kloka ordspråk man hört som passar in i dagens läge. Högmod går före fall är väl ett, men det som passar bäst just nu är väl, den som gräver en grop åt andra, faller själv däri. Kanske har jag grävt en grop åt mig själv, genom att påtala vad som är fel i vårt land.  Nåja, hamnar i en grop gör vi ju alla i slutet av våra liv och alla ska vi den vägen vandra, så…

Läste i tidningen att EU nu ska sätta ribban för utsläppen, som antagligen är orsaken till den klimatförändring som pågår. Jag skriver antagligen, därför att ingen kan med säkerhet säga vad som orsakat att värmen stiger på vår jord. Ett par grader är ju inte alarmerande precis och kräver omedelbara åtgärder. Vem vet, det kan ju gå åt andra hållet inom bara några år.

Det EU vill satsa rör sig om bortåt tvåhundra miljarder, en pytteliten summa om man ser till de rika ländernas BNP, enligt vår miljöminister. I dagens läge, vilka rika länder? Om BNP skulle visa sig bli noll om ett år, vad satsar vi då?

Om hjälp till U-länder, som också måste minska utsläppen ingår i summan vet vi inte. Det talas ju nästan inte alls om humanitära åtgärder i dagsläget. Ett enormt behov finns, men omtanken om vår miljö, måste komma i första hand.

Hur de fattiga länderna och dess invånare ska kunna dra ner på någonting, är för mig obegripligt. De har ju inte ens mat för dagen, en del inte ens vatten! Ser man tillbaka hundra år, lever de som många familjer i vårt land tvingades göra på grund av fattigdom. Läs om hur det var, genom att upptäcka de gamla arbetarförfattarna (som de kallas), de kan nästan bara hittas vid något antikvariat numera..

Under den första delen av nittonhundratal, var kol, koks och ved det som användes till uppvärmning. På vintrarna färgades snön svart av nedfallande sot, de dåligt isolerade husen krävde eldning dygnet runt. I början på nittonhundrafyrtio var det både svinkallt och mycket snö, fråga de äldre som fortfarande finns kvar.

På femtiotalet övergick de flesta till oljeeldning, men trilskande oljebrännare och skiftande kvalitet på oljan gjorde att många övergick till el. Inte minst de nybyggda småhusen. Elen var billig vid den tiden och vi hade ju vår egen el att hämta från skummande forsar. Det var alltså inte av miljöskäl vi började använda el, det var en kostnadsfråga. Och så är det fortfarande, vi värmer våra hus med det som är billigast.

Under nittonhundratalet hade vi ett stort antal vulkanutbrott som spydde ut rök och svavel i enorma mängder. Om det hade någon märkbar effekt på vår miljö, var det inga forskare som brydde sig om att ta reda på. Tvärtom kunde man höra att naturen läker sig själv på ett fantastiskt sätt, utan hjälp av människan.

Hur många jordbävningar som ruskat om vårt jordklot de senaste tvåhundra åren finns kanske dokumenterat, men vad innebär varje skakning för vårt stackars jordklot? Tänk om det är så att vid varje jordbävning, förflyttas vår bana runt solen några millimeter. Under en hundraårsperiod kan det röra sig om flera centimeter. Hur det påverkar vårt klimat, har jag inte kunnat läsa att någon forskare ägnat sig åt.

Att EU:s förslag dessutom kommer i en tid då alla medlemsländerna drabbats av finanskris och lågkonjunktur, verkar lite mystiskt. Var finns omtanken om alla de människor som inte bara förlorar sina jobb, utan kanske också hus och hem? Det är där miljarderna ska läggas, att rädda vår miljö, kan de leka med när allt snurrar på igen.

Risken finns att allt inte blir som förut. Den näsknäpp människor världen över fått, kanske får dem att tänka till rejält. Arbetslösa människor kommer inte bara att tvingas vänja sig vid att de inte längre kan köpa det senaste inom de mest skiftande områden, de tvingas prioritera vad som behövs eller inte. Det gäller för de som producerar att tillverka rätt varor till rätt pris, annars är det kört.

Misstanken att det är lättare att försöka rädda vår miljö, än att ta tag i dagens situation går inte att skaka av sig. De flesta nu levande kommer kanske aldrig att få uppleva, om det kommer att gå åt helsike med vår miljö eller inte. Att vidta åtgärder som inte bara kan lindra utan också sätta fart på hjulen igen, kan människor se resultatet av inom en kort tid, kanske inom en mandatperiod.

Jag kan inte undgå att minnas en historia som på alla sätt liknar de politiska beslut som fattas av dagens makthavare. En man får efter en undersökning träffa sin läkare och frågar: Nå, hur var det med hjärtat? Läkaren ler överseende och säger: Inga problem, ditt hjärta kommer att slå så länge du lever.

Det är ju precis så våra makthavare beskriver framtiden, utan att ha gett något besked om vad som kan hända nästa vecka. Vad vet de politiska makthavarna om framtiden, som inte vi vet?

På vintrarna börjar jag alltid dagen med att läsa tidningen och dricka en mugg kaffe, innan det är dags att sitta ner och skriva. En vana jag haft i många år. Samma sak med att vissa saker, skriver jag inte om på stört, de måste få mogna. Men varje dag är det någonting som fått braskande rubriker, nästa dag finns tidningen i kassen för återvinning. Nyheter är kortlivade, folk har annat att tänka på och slår därför bort alla obehagligheter.

Någonting som får oss att tänka på annat är de jippon på teve som avlöser varandra för att få oss att skänka pengar till behjärtansvärda saker. Svenska folket har alltid varit givmilda. Tänker man tillbaka i tiden, innan det var jippon på teve, har vi skänkt pengar till Cuba, länder i Afrika och Asien, utan att det blivit bättre i något av länderna. Det är som med bidrag här hemma, folk blir beroende och sitter gapande som fågelungar för att matas.

Tänk om det är så att vi genom bidragen inte bara gjort människor i vårt land, utan också i de länder som hjälpts en björntjänst och har del i att människor lite varstans sitter och väntar på hjälp, istället för att själva göra någonting? Visst, det finns många som oförskyllt hamnat i ett bidragsberoende av olika anledningar. Men om inte en sjuk, lågavlönad, ensamstående eller pensionär klarar av sin hyra och sitt uppehälle utan bidrag, ska de inte heller betala någon skatt. Om inte ens den åtgärden räcker, är det fel på vårt samhällssystem.

När det gäller djur varnar experter för att vi inte ska försöka hjälpa till och mata dem, det gör mer skada än nytta. Kanske är det så med allting. Ingen vet med säkerhet om vi kanske just nu gör vår miljö en björntjänst. Ändrar man på en sak, påverkar det någonting annat och därmed är det bäddat för ett nytt problem som vi måste åtgärda och därmed skapar ännu ett nytt, som vi måste… Man blir kallsvettig bara att tänka på det.

Om lågkonjunkturen blir långvarig kommer det att påverka hela vårt så kallade välfärdssamhälle. När pengarna tryter kan vi tvingas att klara oss själva. Många trodde säkert det var ett skämt när en hårt pressad sjukvård, började informera om hjälp till självhjälp vid sjukdom. Var och en sin egen lyckas, eller i det här fallet, vår egen hälsas smed. Det sorgliga med det är, att vi faktiskt betalar skatt för en fungerande sjukvård.

Tyvärr kan det bli så vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Det börjar likna det samhälle amerikanarna har och som våra politiker förfasat sig över. Vårt land har tagit efter mycket av det som gjorts i Amerika, men inte det bästa. Få se om det händer nu, när de lägger allt krut på att få Amerika på fötter också. Tydligen tänker Obama sätta tummen i ögat på giriga chefer inom finansvärlden på hemmaplan. Det vore väl någonting att ta efter! Det går bra att börja med alla de cheferna som skulle ha förvaltat pensionspengarna på bästa sätt, men spekulerat bort flera hundra miljarder och belönats med bonusar.

Ända från sextiotalet har man upplevt det som att våra politiska makthavare på vänsterkanten haft en sorts hatkärlek till Amerika. Det är klart, det kan ju ha varit avundsjuka också som legat bakom all kritik som framförts. Att kunna se grandet i någon annans öga, men inte bjälken i sitt eget, är väl vad det handlat om.

Hursomhelst är det inte bara politiker som sneglat över pölen, titta bara på all reklam som flitigt använder svengelska uttryck (en blandning av svenska och engelska), men i många fall på ren engelska. Nästan obegripliga för de äldre, men de räknas inte, det är ungdomen alla fjäskar för. Till ungdomarna kan allting säljas med mördande reklam.

Nu ska Mona Sahlin försöka sig på att ta efter Obama, som ska blåsa liv i Amerika med det hurtfriska, Yes, we can! Den stora skillnaden är att Obama har någonting att luta sig emot som inte Mona har, ett folk som är stolta över sitt land.

En modern slogan lanserades och nu är sossarnas stridsrop, S we can. Jössses, så fel det blev! Nog borde hennes partistrateger kollat på Internet hur det kan misstolkas. Eller tittat tillbaka i tiden, för att vilja men inte kunna, har Mona visat prov på förr. Kanske på grund av alla de äldre mäktiga bromsklossar som finns inom partiet, men det är inte heller någon merit. I slutändan kan det därför bli att Mona tvingas göra reklam för konserverad gröt. Det tror jag inte våra ungdomar är villiga att köpa, men försöka duger.

Naturligtvis är det ungdomarna Mona vill locka till sig, de gamla brukar ju rösta som de alltid gjort. Kanske dags för Mona att tänka på att det inte finns så många kvar längre av den gamla stammen. De nyblivna pensionärerna har inte bara bättre pensioner, de har också skaffat sig egna värderingar under åren. Det verkar inte bättre, än att Mona Sahlin håller på med att skjuta sig själv i foten stup i ett just nu.

Kanske borde hon tänka på hur bra det gått i opinionsmätningarna, när hon inte uttalat sig. Tala är silver, tiga är guld. Många gamlingar överlever i dag på att äta gröt, de har inte råd med annat. Att köpa konserverad gröt från början av nittonhundratalet är inte bara dyrare än att laga den själv, den är alldeles för kompakt vid det här laget och då kan de inte tugga den. Vad kan Mona tänkas dra in på, för att kunna ge som ett vallöfte till de trogna fattigpensionärer som finns kvar? Gratis tandvård kanske, för i dagens läge har de inte råd att laga tänderna, eller köpa löständer.

Ekonomi är som jag nämnt tidigare ett problem för de politiska makthavarna, nu är det ännu värre. Inte ens partitrogna pensionärer är villiga att betala för en lådbil de själva kan göra billigare (oj, vad Mona får äta upp den liknelsen), så skattehöjningar kan inte komma ifråga för någon politisk makthavare i framtiden.

Det går inte heller att av ideologiska skäl lova en återställning av ett tidigare fattat beslut, eller besluta om nya reformer, eftersom det bara kan göras genom omflyttning av pengar och så har det alltid varit. Favoriseras en grupp, drabbas en annan, det är rena ekorrhjulet. Vem vill trampa runt i ett sådant? Eller ännu värre, betala mera skatt för att eländet ska få fortsätta.

Söndag igen, veckorna rusar iväg som ett expresståg. Vem hade kunnat tro det när man var ung, då släpade sig tiden fram. Kanske just det lurar oss. Vi känner oss inte äldre, men upptäcker runt trettioårsåldern, att tiden inte vill räcka till det vi skulle vilja göra. Efter ytterligare tjugo år, inser det flesta, att ett människoliv är alldeles för kort.

När känslan att livet håller på att rinna oss ur händerna, blir vi allt ivrigare att försöka skapa vår egen lycka på ena eller andra sättet, innan det är för sent. Men någonstans på vägen är det lätt att tappa bort sig själv. Det finns många grusade förhoppningar längs livets väg, för i de flesta fall är det vi jagar synligt som rök, men går inte att få grepp på.

Samma sak med den värld vi nu lever i, den som kallas en högteknologisk kunskapsvärld. Vad har människorna för nytta av den? Ja, det kan man fråga sig. Vi ser den i form av datorer och annan teknik, men att få grepp om vilken nytta vi har av moderniteterna går inte. Men med hjälp av en dator, ska det vara så svårt att med hjälp av den förhindra att arbetslösheten sprider sig över hela världen? Artificiell intelligens borde vara smartare än människan tycker man, men så är det inte. Naturligtvis beror det på att en dator behöver hjälp, den kan bara bearbeta det människor matar in i den. Det är mänskligt att fela.

Det behöver inte vara den som matar in informationen det beror på. Eftersom det mesta som nu händer beror på ett grundfel, borde allt rivas och byggas upp på nytt. Ingen vill tillstå att det blev fel från början utan det har lappats och lagats, därför tillåts inga kända fakta att användas. Det skulle vara alldeles för genant. Alltså friseras all information och det blir skräp in och skräp ut.

Även om vi inte går tillbaka till ruta ett (ingenting börjar från noll), betyder det som nu sker att vi måste ta ett eller kanske flera steg bakåt. Det betyder att makthavare ges en chans att tänka i nya banor, ständig tillväxt i ekonomin gäller inte längre.

Har man sagt A måste man säga B, brukar man säga. När nu regeringar världen över satsar allt på att rädda vår miljö, varför inte försöka rädda mänskligheten också? Vi har sett att alla ideologier med ändelsen ism inte fungerar. Socialism, kommunism eller kapitalism, skit samma, ingenting har visat sig fungera i långa loppet, det ser vi ju nu.

Men det som nu händer har sett till att människor världen över hamnat i en rävsax, De fasta kostnaderna för bostäder m.m finns kvar, även när livet förändras till det sämre genom arbetslöshet. Det drabbar också företagen som av ekonomiska skäl tvingats göra sig av med personal. Om inte folk har råd att köpa, kan inte företagen sälja sina varor. Det hela liknar katten på råttan, råttan på repet…, ja, ni förstår säkert vad jag menar.

Det här är allvarligt, det blir en brant backe vi måste ta oss uppför. En del kanske inte ens bryr sig om att försöka ta sig uppför den, eller så orkar de inte börja om på nytt. Det har med det mänskliga psyket att göra, en del gillar utmaningar andra inte och dukar under.

Vad slutnotan kommer att hamna på, blir ett problem att lösa när den dagen kommer. Kanske kommer den att få betalas på det sätt vänsterpartiets ekonomiska taleskvinna brukar skriva i sina debattartiklar när det fattas pengar inom de offentliga verksamheterna, höj skatten, det har alla förståelse för. Vilka alla, de som sitter i riksdagen för vänsterpartiet?  

Människors högsta önskan är att kunna känna trygghet, det gäller både arbets- och vardagslivets alla skeenden, men också i ett förhållande. På femtiotalet samlades de styrande politikerna kring ett förslag som skulle skapa trygghet för landets invånare. Inte något vidare genomtänkt förslag, men det klubbades igenom att ett Folkhem skulle skapas.

Visst var det en vacker dröm, att staten skulle ta hand om alla från vaggan till graven, men drömmar går så lätt i kras när de kolliderar med verkligheten. Men det har alltså funnits politiker som insett vad trygghet betyder, det glömdes bort för runt fyrtio år sen. Det var då ledande svenska politiker övergick från att tänka på invånarnas bästa, till att bli omvärldens samvete. Vad det hela egentligen gick ut på, var antagligen att lägga en dimridå över ett enormt politiskt fiasko.

Nej usch då, det är som sagt söndag, varför då tänka på hur det kunde ha sett ut i vårt land och hur det har blivit. För min del tänker jag koppla av med en bra bok, jag har läst tusentals i mitt liv. Man blir inte klokare av att läsa en bok, men man blir mer människa sägs det. Dessutom samlar man på sig vad som kan tyckas vara onyttigt och värdelöst vetande. Förkastligt kan man tycka, men ibland kan även det man sett som totalt värdelös kunskap, visa sig vara värdefullt vetande i något kufiskt sammanhang. Värdelöst vetande är alltså bättre, än att inte ha lärt sig någonting alls.