Det är inte ofta jag tittar på teve, det finna andra sätt att få information om vad som händer. Men en kväll gjorde jag det faktiskt och hann se en snutt av ett reportage. Av vilken anledning ett reportage sändes om en liten stad i Ohio har jag inte en aning om, men den korta snutt jag såg, har på något sätt bitit sig fast i huvudet.

Vad det hela handlade om var att DHL, det stora fraktföretaget lagt ner verksamheten som tydligen hela staden var beroende av. Affärsgatan låg tom och den enda blomstrande affären var pantbanken. Familjer hade tvingats ta hem sina barn från college, eftersom de inte kunde betala avgiften till skolan. Pantbankens pengar gick till lån och mat.

I vårt land är det studielån som gäller för högre utbildning, även det kan bli ett problem framöver. De studerande måste ju kunna få ett jobb, för att kunna betala tillbaka. Än så länge har vi ingen pantbank i vår lilla stad, men det kanske kommer. Ändå var det som slog mig när jag druckit upp kaffet, att orten där jag bor, är lika beroende av ett stort världsomspännande företag som den lilla orten i Ohio. Vad händer om det företaget får för sig att enda sättet att överleva, är att flytta någon annanstans?

Även om vi bor i skilda länder, berörs människor på samma sätt, när en finanskris och en åtföljande lågkonjunktur lamslår industrier världen över. Ingen vill tro det, men alla är beroende av varandra. Ensam är stark, glöm det.

Nu har även New York drabbats, affärer slår igen och arbetslösheten ökar lavinartat. En vacklande ekonomi sätter djupa spår även i en sådan stor stad. Man kan fundera över vad borgmästaren i New York kommer att prioritera, när arbetslöshetssiffrorna skjuter i höjden med hisklig fart. Hans beslut berör ungefär lika många som bor i hela vårt land och eftersom han måste göra allt rätt för att bli omvald, måste han lyssna på sina väljare.

För Obama gäller samma sak, fast i mycket större skala. Över fem miljoner är redan arbetslösa, fortsättning följer. För att lugna de som valt honom, gäller det att också han prioriterar rätt saker, det som är bra för landets invånare. När det kärvar till sig är det inte vår miljö människor tänker på i första hand, det är att kunna överleva. Oron att kanske inte ha mat för dagen, är en ny erfarenhet för ett skräpmatsälskande folk.

Den övertro som finns, att nya miljötekniker ska skapa framtidens jobb, låter för bra för att vara sant och kommer alldeles säkert, bara skapa besvikelse. Världen över kommer det antagligen att tillverkas elbilar, vindsnurror och solfångare, ja gud vet allt som kan tänkas vara miljövänligt, men det betyder bara en överproduktion av allting och en konkurrens som inte ger någon lönsamhet.

Redan börjar protektionismen visa sitt fula tryne, nu är det var och en sig själv närmast som gäller för några länder. Fler kommer säker efter och i förlängningen betyder det, att EU troligtvis spelat ut sin roll. När några medlemsländer börjar se om sitt hus för att behålla jobben så gott det går, tvingas alla andra följa efter. Ingen vet hur det här kommer att sluta.

Vad man med säkerhet kan säga redan nu, är att vår nuvarande alliansregering kommer att få annat att bekymra sig över, än en förmodad framtida miljökatastrof. Katastrofen blev av en annan art och kom mycket tidigare än någon kunnat tänka sig.

Lade ni märke till att någon nu kommit fram till att vedeldning kan orsaka cancer? Lägger man ihop alla hot om vad som kan drabba människan, inser man att det inkräktar på de mänskliga rättigheterna. Var och en ska själv kunna avgöra om de vill leva farligt eller inte.

Det som framförs som ett hot mot vår hälsa och att vi kan drabbas av en förmodad framtida miljökatastrof, är ingenting annat än att någon är ute efter dina pengar. Osökt slog mig vad någon skrivit och som på ett kusligt sätt, stämmer in på alla moderna domedagsprofetior: Det är vår fruktan, som förstorar det ondas makt.

Varför frukta någonting, som kanske kommer att hända den dag, de flesta av oss idag levande redan är döda? Passa på att lev ditt liv, det är kort. Mycket kort i det stora hela.