Förra veckan var ganska händelserik. Inte för mig, men för de anställda vid UD. Vem hade kunnat ana att UD skulle införa anställningsstopp, eller lägga ner konsulat och ambassader, som för många avdankade politiker varit en reträttplats. Finanskrisen och lågkonjunkturen börjar nu skörda offer även inom vår byråkrati. Men det visar att bristen på pengar, gör det nödvändigt att se över vad som absolut behövs, det som inte gör det ska bort.

Jag har upplevt det som att många politiskt aktiva börjat tappa sugen, de är personer som ideellt alltid ställt upp för sina partier. Det är inte roligt längre att behöva vara med och besluta om nedskärningar av personal som gör folk förbaskade. När dessutom karriärstegen dragits upp av de som befinner sig på den högre politiska plattformen, ser framtiden mörk ut.

Men tänk om de som tappat sugen tar stöttorna med sig när de lägger av? Det betyder ju att hela bygget blir instabilt och kan rasa som ett korthus. För kommunledningar landet över, känns det säkert som att jonglera med skarpslipade knivar just nu.

Annat var det när nya reformer beslutades av regeringen och pengar i form av bidrag kunde delas ut. Eller att kommuner kunde bygga monument som skulle få stå kvar och påminna om vad som gjorts av kommunens tidigare makthavare. Det var tider det!

I den stad jag bor, byggdes ett sådant monument trots bristen på pengar. En teknikpark var vad invånarna och kommunen behövde och så blev det. Trots protester från alla håll och kanter. Inte många protesterade när kommunen fick en gåva värd över etthundra miljoner, men folk i gemen borde ha insett att ingenting är gratis här i livet. Inte ens luften vi andas, om man ser till alla miljöavgifter som tas ut för att den ska bli renare.

Tillbaka till teknikparken, som inte bara visade sig vara en förlustaffär, den senaste etappen visade sig dessutom vara ett svartbygge! Den nya arenan kommunen fått till skänks kommer invånarna att få betala för i framtiden i form av underhåll, men också skjuta till pengar om den inte går ihop ekonomiskt. Risken är överhängande att det blir så.

Med alla medel pågår nu försök att sälja teknikparken, frågan är inte om den går att sälja, utan hur stor förlusten kommer att bli. Som om det här var väntat, avgick kommunalrådet som låg bakom satsningen och lät en ny orutinerad ta över.

Mot bättre vetande kan man förmoda, råkade det färska kommunalrådet i en debattartikel försvara teknikparken med att den vitaliserade arbetsmarknaden. Inte lång tid efter, flaggade storföretaget på orten för nerdragning av personal. Tänk så fel det kan bli, genom att använda fel ord i ett försvarstal av sin företrädare på jobbet.

Alldeles säkert finns det fler kommuner som varit med om något liknande, att starka kommunalråd drivit igenom sin vilja av ren maktberusning. Ja, i vissa fall av storhetsvansinne, som lätt drabbar folk som kommit upp sig både löne- och maktmässigt. Att dessa efter sin avgång kan lyfta en fet pension som invånarna tvingas betala, är skandalöst.

Så kallade folkvalda politiker bör inte få sitta kvar längre än en mandatperiod. Om nödvändigt kan de därefter få vara kvar som mentor i sex månader, för att därefter stå till arbetsmarknadens förfogande. De flesta har förhoppningsvis ett yrke att falla tillbaka på, om de inte har det, får de skylla sig själva. Den bistra verkligheten lever alla andra i.

Det som händer på UD, bör ha satt ribban för alla offentliga verksamheter i vårt land. Förhoppningsvis är det här början på det jag sagt tidigare, att inte bara den politiska yrkeskåren, utan även den byråkratiska, måste reduceras till ett minimum om vårt land ska kunna överleva i framtiden. De har inte gjort någonting de senaste trettio åren för att invånarna ska få det bättre, men själva har de sett om sitt hus.

Tänk så många kloka ordspråk man hört som passar in i dagens läge. Högmod går före fall är väl ett, men det som passar bäst just nu är väl, den som gräver en grop åt andra, faller själv däri. Kanske har jag grävt en grop åt mig själv, genom att påtala vad som är fel i vårt land.  Nåja, hamnar i en grop gör vi ju alla i slutet av våra liv och alla ska vi den vägen vandra, så…