På vintrarna börjar jag alltid dagen med att läsa tidningen och dricka en mugg kaffe, innan det är dags att sitta ner och skriva. En vana jag haft i många år. Samma sak med att vissa saker, skriver jag inte om på stört, de måste få mogna. Men varje dag är det någonting som fått braskande rubriker, nästa dag finns tidningen i kassen för återvinning. Nyheter är kortlivade, folk har annat att tänka på och slår därför bort alla obehagligheter.

Någonting som får oss att tänka på annat är de jippon på teve som avlöser varandra för att få oss att skänka pengar till behjärtansvärda saker. Svenska folket har alltid varit givmilda. Tänker man tillbaka i tiden, innan det var jippon på teve, har vi skänkt pengar till Cuba, länder i Afrika och Asien, utan att det blivit bättre i något av länderna. Det är som med bidrag här hemma, folk blir beroende och sitter gapande som fågelungar för att matas.

Tänk om det är så att vi genom bidragen inte bara gjort människor i vårt land, utan också i de länder som hjälpts en björntjänst och har del i att människor lite varstans sitter och väntar på hjälp, istället för att själva göra någonting? Visst, det finns många som oförskyllt hamnat i ett bidragsberoende av olika anledningar. Men om inte en sjuk, lågavlönad, ensamstående eller pensionär klarar av sin hyra och sitt uppehälle utan bidrag, ska de inte heller betala någon skatt. Om inte ens den åtgärden räcker, är det fel på vårt samhällssystem.

När det gäller djur varnar experter för att vi inte ska försöka hjälpa till och mata dem, det gör mer skada än nytta. Kanske är det så med allting. Ingen vet med säkerhet om vi kanske just nu gör vår miljö en björntjänst. Ändrar man på en sak, påverkar det någonting annat och därmed är det bäddat för ett nytt problem som vi måste åtgärda och därmed skapar ännu ett nytt, som vi måste… Man blir kallsvettig bara att tänka på det.

Om lågkonjunkturen blir långvarig kommer det att påverka hela vårt så kallade välfärdssamhälle. När pengarna tryter kan vi tvingas att klara oss själva. Många trodde säkert det var ett skämt när en hårt pressad sjukvård, började informera om hjälp till självhjälp vid sjukdom. Var och en sin egen lyckas, eller i det här fallet, vår egen hälsas smed. Det sorgliga med det är, att vi faktiskt betalar skatt för en fungerande sjukvård.

Tyvärr kan det bli så vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Det börjar likna det samhälle amerikanarna har och som våra politiker förfasat sig över. Vårt land har tagit efter mycket av det som gjorts i Amerika, men inte det bästa. Få se om det händer nu, när de lägger allt krut på att få Amerika på fötter också. Tydligen tänker Obama sätta tummen i ögat på giriga chefer inom finansvärlden på hemmaplan. Det vore väl någonting att ta efter! Det går bra att börja med alla de cheferna som skulle ha förvaltat pensionspengarna på bästa sätt, men spekulerat bort flera hundra miljarder och belönats med bonusar.

Ända från sextiotalet har man upplevt det som att våra politiska makthavare på vänsterkanten haft en sorts hatkärlek till Amerika. Det är klart, det kan ju ha varit avundsjuka också som legat bakom all kritik som framförts. Att kunna se grandet i någon annans öga, men inte bjälken i sitt eget, är väl vad det handlat om.

Hursomhelst är det inte bara politiker som sneglat över pölen, titta bara på all reklam som flitigt använder svengelska uttryck (en blandning av svenska och engelska), men i många fall på ren engelska. Nästan obegripliga för de äldre, men de räknas inte, det är ungdomen alla fjäskar för. Till ungdomarna kan allting säljas med mördande reklam.

Nu ska Mona Sahlin försöka sig på att ta efter Obama, som ska blåsa liv i Amerika med det hurtfriska, Yes, we can! Den stora skillnaden är att Obama har någonting att luta sig emot som inte Mona har, ett folk som är stolta över sitt land.

En modern slogan lanserades och nu är sossarnas stridsrop, S we can. Jössses, så fel det blev! Nog borde hennes partistrateger kollat på Internet hur det kan misstolkas. Eller tittat tillbaka i tiden, för att vilja men inte kunna, har Mona visat prov på förr. Kanske på grund av alla de äldre mäktiga bromsklossar som finns inom partiet, men det är inte heller någon merit. I slutändan kan det därför bli att Mona tvingas göra reklam för konserverad gröt. Det tror jag inte våra ungdomar är villiga att köpa, men försöka duger.

Naturligtvis är det ungdomarna Mona vill locka till sig, de gamla brukar ju rösta som de alltid gjort. Kanske dags för Mona att tänka på att det inte finns så många kvar längre av den gamla stammen. De nyblivna pensionärerna har inte bara bättre pensioner, de har också skaffat sig egna värderingar under åren. Det verkar inte bättre, än att Mona Sahlin håller på med att skjuta sig själv i foten stup i ett just nu.

Kanske borde hon tänka på hur bra det gått i opinionsmätningarna, när hon inte uttalat sig. Tala är silver, tiga är guld. Många gamlingar överlever i dag på att äta gröt, de har inte råd med annat. Att köpa konserverad gröt från början av nittonhundratalet är inte bara dyrare än att laga den själv, den är alldeles för kompakt vid det här laget och då kan de inte tugga den. Vad kan Mona tänkas dra in på, för att kunna ge som ett vallöfte till de trogna fattigpensionärer som finns kvar? Gratis tandvård kanske, för i dagens läge har de inte råd att laga tänderna, eller köpa löständer.

Ekonomi är som jag nämnt tidigare ett problem för de politiska makthavarna, nu är det ännu värre. Inte ens partitrogna pensionärer är villiga att betala för en lådbil de själva kan göra billigare (oj, vad Mona får äta upp den liknelsen), så skattehöjningar kan inte komma ifråga för någon politisk makthavare i framtiden.

Det går inte heller att av ideologiska skäl lova en återställning av ett tidigare fattat beslut, eller besluta om nya reformer, eftersom det bara kan göras genom omflyttning av pengar och så har det alltid varit. Favoriseras en grupp, drabbas en annan, det är rena ekorrhjulet. Vem vill trampa runt i ett sådant? Eller ännu värre, betala mera skatt för att eländet ska få fortsätta.