När nya släkter tar vid, skapar det också nya förutsättningar att beakta för de politiska makthavarna. Nu befinner vi oss i en tid då de gamla fattigpensionärerna faller ifrån en efter en och fyrtiotalisterna tar över. Köttberget, som en socialdemokratisk politiker kallade dem, han spolades av Mona, tack och lov. Men hans uttalande bortförklarades med att vara sjuk humor, ingen berörd accepterade den förklaringen.

På något sätt fick man en känsla av att uttalandet var en ryggmärgsreaktion, som i så fall uttryckte partiets syn på pensionärer. Om inte, borde partiet i sin maktställning under så många år, sett till att de som hela sitt liv arbetat för låga löner, inte straffas med låga pensioner. Många av de fattigpensionärer som fortfarande lever, pensionerades redan i slutet på sjuttio- och början på åttiotalet.

De som föddes i början på nittonhundratalet var en tålig grupp, som aldrig gnällde över politiskt fattade beslut. Istället fogade de sig och männen tog av sig kepsen och bockade, kvinnorna neg för överheten. Visst älskade de kungen och drottningen, men de politiska företrädarna var mäktigare och beslutsfattande. Skulle de foga sig och vara solidariska, så var det så.

Därför var det bara ett fåtal som gnällde när den socialdemokratiska regeringen i början på åttiotalet, lånade pengar av pensionärerna. Infriandet av löftet om återbetalning, har inte pensionärerna sett röken av. Det är alltså ingenting nytt att pensionärerna får ta stryk när ekonomin kärvar till sig.

Åtgärden ansågs vara nödvändig på grund av att räntorna okontrollerat skenat iväg och det var inte bara småföretag som slogs ut, många andra drabbades oförskyllt. Tänk vad ett folk och då inte minst pensionärer kan ställa till med.

En ursäkt som användes flitigt av makthavarna var att en borgerlig regering suttit av två mandatperioder, de hade fått ta över ett konkursbo. För många upplevdes det ändå som en sorts straff, för att sossarna röstats bort vid tidigare val. Den egentliga orsaken till det ekonomiska kaoset kunde man hitta tidigare, nämligen från början av sjuttiotalet. Det var då lönerna rusade iväg utan kontroll, men priser och skatter höjdes i lika stor omfattning. Resultatet blev luft i plånboken, som man sa vid den tiden.

Precis samma sak hände för något år sen för de äldre, som endast hålls vid liv med garantipension. Pensionerna höjdes, men beskattades samtidigt. Brutto såg det bra ut, men det gav bara runt en hundring netto, som sen togs tillbaka genom efterskatt. Men på papperet fick pensionärerna som sagt en bruttohöjning. Tala om att ge med ena handen och ta tillbaka med den andra.

Nåja, resten av åttiotalet präglades av det ena förödande ekonomiska beslutet efter det andra, till och med en välkänd dåvarande finansminister hoppade av det socialistiska fälttåget och avgick. Det var säkert många sossar i toppen som drog en lättnadens suck, när de förlorade valet till borgarna.

Det var inte ett konkursbo de lämnade över, utan ett dukat bord. Tänk så olika det går att se på saker och ting. Det visade sig att bordet var dukat med en svag svensk valuta (precis som nu), vilket en smart miljardär utnyttjade och gjorde en attack mot vår stolta krona.

Panik utbröt, regeringen och riksbanken tappade huvudet. Det visade sig att ha höger eller vänster som regerar inte spelade någon roll när det uppstår en kris, de är lika goda kålsupare. Om det bevisar någonting, så är det att det är bättre med folk som är anställda på grund av sina meriter, än folkvalda som gör så gott de kan.

Vi behöver bara konstatera hur det ser ut på arbetsmarknaden i dag. Arbetslivserfarenhet och gymnasiebetyg fordras för att ens komma på tal för att de yngre ska få ett arbete. För de som närmar sig sextio och blir arbetslösa, är arbetslivserfarenheten värdelös. För yrkespolitiker gäller inte samma sak, det borde det naturligtvis göra. Att ha gått den långa vägen inom ett parti är ingen merit, snarare ett handikapp, eftersom dessa personer följer med i partiets gamla hjulspår.

Vad jag vet, har de flesta kommuner en kommundirektör, till och med de små. Anställs en direktör för kommunen, varför behövs då ett kommunalråd, i många fall fler? Det räcker ju att majoritetsgruppen anger riktlinjerna, sen ska kommundirektören utföra sitt uppdrag. Lätt som en plätt.

Det förfaringssättet skulle spara mycket pengar som då kommer invånarna till del. Utvecklingen har istället gått mot att politiska makthavare också blivit styrelseordförande i kommunala bolag. Kommunalrådsposten kan inte vara särskilt betungande, om de hinner med sådana uppdrag. Eller kan det vara så att dessa uppdrag prioriteras, framför den egentliga sysselsättningen? Kanske är det så att styrelseordförande låter bättre och ger högre status, än att vara kommunalråd.

Har vi verkligen råd med yrkespolitiker?