På något underligt sätt känns det som att tiden är på väg att rinna ut. Frågan är för vem eller vilka och hur ska vi kunna stoppa klockan för att få lite andrum. Det är så mycket som skapar frågetecken om vart vi är på väg. Har vi hamnat i en återvändsgränd?

Det som fått mig att tänka så är de sänkta AMF-pensionerna men också sänkningen av pensioner som berör alla pensionärer nästa år.

Beskedet en bankvinna gav att frysa sin lön, var väl vad som fick SAS ledning att sänka sina löner, det börjar blåsa kallt uppe på toppen. Utan människor som producerar någonting som går att sälja, behövs inga chefer.

De ekonomiskt ansvariga inom stat, kommuner och landsting har fått ett nytt, men angenämt kostnadsbesparande problem att hantera. Ska pensioner till tidigare politiskt valda räknas ner med runt fyra procent, precis som för alla andra? Naturligtvis ska de göra det! Alla ska behandlas lika i ett krisläge.

Utan att ha varit medvetna om det, har det politiska etablissemanget gjort misstaget att lägga alla äggen i en korg och satsat allt på att rädda vår miljö. Det finns många gropar framöver och det är lätt att falla. Det kan bli pannkakssmet av alltihop.

Genom att lägga allt i en korg, har det politiska etablissemanget skapt någonting som knappast var tänkt, nämligen en krutdurk. Det verkligt oroande är att ingen springer och viftar med en röd flagga och ropar, tänt var det här, det bara smäller en dag.

När människor blir pressade kan det mest oväntade hända. Det behövs bara en tändande gnista för att de ska explodera. Sopåkarna i Stockholm gick ut i vild strejk, därför att de inte har behandlats som människor. Det finns alltså fler än jag som anser vårt samhälle vara omänskligt. Om inte annat visar det som hänt, att det finns ett djupt missnöje med vårt så kallade välfärdssamhälle. Alla har väl hört talas om droppen som urholkar stenen.

Utan kristallkula och att hänge mig åt vilda gissningar, är det som nu händer någonting jag påtalade i insändare för flera år sen. Det enda jag gick efter var de fakta jag analyserat och vad de kunde få för konsekvenser. Orsaken är glasklar, det är ett grundfel i vårt samhällssystem som borde ha rättats till för mer än trettio år sen.

Om det berott på feghet eller för att lägga locket på, men felaktiga politiska beslut har lappats och lagats, istället för att rivas upp och bygga en ny grund att stå på. I princip har samma misstag gjorts som med våra vägar som försummats under årtionden och krävt människoliv.

Nu är en ny viktig fråga som berör vårt lands framtid på tapeten, kärnkraftsfrågan. Vad än Mona Sahlin säger plockar det inga politiska poäng, LO har sagt sitt, det räcker. Med tanke på framtiden är det alldeles rätt, att alliansregeringen nu tar tag i den heta potatisen kärnkraftsfrågan.

Det är framtidens energiförsörjning det är fråga om, inte vad enskilda tycker och tänker. Känslorna är blandade, men energiförsörjningen måste säkras för att våra storföretag ska kunna konkurrera och överleva, annars är hundratusentals jobb i fara. Den oron är svårare att leva med, än för en eventuell framtida miljökatastrof.

Svenska folket har inte fått någon redovisning om hur mycket nedläggningen av Barsebäck har kostat hittills, de skulle få en chock om de får reda på det. Har det varit värt pengarna som så väl skulle behövts inom skola, vård och omsorg? Jag tror inte svenska folket resonerar så.

Precis som i så många andra fall, överläts kärnkraftsfrågan på folket att avgöra vid ett val. Vid den tiden då folket tvingades välja sida, var det ingen som kunde förutse konsekvenserna av det beslut svenska folket då fattade åt politikerna. Det är helt sjukt att folket får avgöra frågor som ses som en politisk het potatis, men övriga beslut ska de inte lägga sig i. Ja, så kan man tolka hur den politiska processen fungerar. Lika sjukt är det att väljarna, det vill säga svenska folket, får skylla sig själva om det blir fel, eftersom de politiska makthavarna kan hänvisa till folkviljan och frånsäga sig allt ansvar.

Av den anledningen lyfte jag på hatten för alliansregeringen, som vågar ta ansvar för landets framtid i kärnkraftsfrågan. Att ta på sig ett stort ansvar har ingen tidigare regering gjort vad jag kan minnas. Att svenska folket en gång valde ett alternativ de inte ens kunde ana konsekvenserna av, kan inte alliansregeringen göra någonting åt, bara försöka rätta till det som blev fel i möjligaste mån.

Trots det, sitter hela det politiska etablissemanget på en krutdurk. För en del partier betyder det att personer som brinner för sin ideologi, måste förpassas till en plats långt bort från händelsernas centrum. Det är inte bara landet och dess invånares framtid det nu handlar om, utan också de politiska makthavarnas. Vad som än kommer att hända, verkar det i alla fall bli intressant.