Det är inte så konstigt att många människor känner sig vilsna just nu. Fastighetsmäklare spår bättre tider redan i vår, bilförsäljare och företagsledare hänger med huvudet, eftersom ingen vågar köpa deras varor i dagens läge. Vi har hamnat i väntans tider. 

Förvånansvärt många unga är bekymrade över hur det kommer att bli framöver. Det är inte bara gamla människor som vill känna sig trygga, det gäller i lika hög grad de unga. Varje dag är det någon som misshandlas, inte bara på våra osäkra gator utan också i hemmen.

Vad beror det på att våld blivit en del av vardagen i vårt samhälle? Den som kunde ge ett säkert svar på det, skulle bli profet i sitt eget hemland. Men när det hela börjar redan i skolan med mobbning, beror det inte på att ingen orkat ta tag i problemet i tid? Om så är fallet betyder det att de fega mobbarna är ett offer för myndigheters släpphänthet.

Var det på sjuttiotalet som det börjades daltas med brottslingar? Släpp fångarna loss, eller vad det var. Sjuttiotalet var ett underligt årtionde. Musik, teater, böcker, ja, allt skulle handla om politik. Inte bara intresset för teater minskade, utan också för böcker, det var en svart tid för de verkligt kulturintresserade. I ett nafs försvann den generation som lärt sig älska teater, genom de föreställningar teveteatern bjöd på från slutet av femtiotalet, har jag för mig.

Det är först på senare år bokförsäljningen skjutit fart igen och det tack vare deckare. Poesi och skönlitteratur för en undanskymd tillvaro i förhållande till bästsäljande deckare. En genre som av recensenter med en fnysning tidigare kallades kiosklitteratur. Och kanske är det så den bör kallas. Dessa böcker ger i alla fall värdelöst vetande, som kan ge värdefullt vetande och inspiration för psykiskt instabila personer. Kanske deckarläsning är en av anledningarna till det ökade våldet, vad vet vi?

Varför människor läser om våld och död, när de kan se sådana saker på teve varje dag, är svårt att förstå sig på. Om det är spänning folk är ute efter, varför inte gå ut en runda på kvällen. I nästan varje stad finns risken att bli nedslagen och rånad. Den chansen är nämligen större, än att någon polis ska finnas i närheten.

I vår stad har vi inte ens fast stationerad polis, men arresterna ska visst tas till användning igen av den ort där poliserna nu är stationerad. Det tar runt tjugo minuter att åka till vår stad, det vet alla brottslingar som har god tid på sig att försvinna från brottsplatsen.

Vad skulle hända om folk började titta på eller läsa lite mjukare böcker istället? Ja, varför inte någonting roligt. Tyvärr är det väl som författaren m.m Göran Hägg skriver i sin bok Författarskolan. Får man skratta? lyder en rubrik i boken. Något egentligt svar ger han inte, men en liten fingervisning. Det han hänvisar till är så träffsäkert hur vårt land fungerar och bara det lockar till skratt. Jag citerar:

Redan i den äldsta av svenska lagar, Äldre Västgötalagen från ca 1225, stadgas att en ”lekare” som försöker underhålla är helt rättslös. Och på den vägen är det. Kultur är hos oss en allvarlig sak som utesluter flams och fniss. Helst ska det göra ont också, ungefär som hostmedicin, så man vet att det tar.

När man läst detta, förstår man varför bland andra Vuxenskolan hade skrattkurser för några år sen. Till och med läkare håller med om att ett gott skratt inte bara kan bota sjukdomar, utan kan till och med förlänga livet. Bara en sådan enkel sak borde fått våra politiker att inse, att det välfärdssamhälle de skapat är åt helsike.

Ett folk som inte kan skratta, är ett olyckligt folk.