Plötsligt händer det! Ja, inte att jag har vunnit på triss, men sovit som en stock i natt. Vaknade kvart i sju, nytt rekord. Ändå känner jag mig inte utsövd, tvärtom. Kände mig faktiskt lite irriterad över att ha sovit längre än jag brukar. Bläddrade bara igenom tidningen, får väl läsa den lite senare.

När jag blir irriterad, störs jag av allt jag hört och ibland även sett de senaste dagarna. Eftersom jag inte har några sympatier för något politiskt parti, kan jag kritiskt granska vad som sägs.

När kaffet inte smakade som det brukar göra, kom jag att tänka på Mona Sahlin. Varför kan man tänka, men den stackars människan har inte lyckats samla ihop rådgivare som använder sunt förnuft. Inget nytänkande precis som hon har att komma med, då hade hon inte lockats in i samma fälla som Palme gjorde på sjuttiotalet.

Palme var utöver en lysande talare och debattör, otroligt intelligent. Kanske för intelligent för att ödsla den på politik. Efter den första valförlusten för sossarna, var Palme oerhört revanschsugen och laddade med alla argument för att få bort borgarna.

Vad han inte räknat med var att Fälldin – en sävlig bonde som hånades i sossepressen – precis som en föregångare inom partiet (som då hette Bondeförbundet) Gunnar Hedlund, hade en räv bakom örat.

Man kan i efterhand beskriva honom som bondslug och en man som stod med bägge fötterna planterade i myllan. Vid den avgörande debatten gick Palme ut hårt och Fälldin tog god tid på sig att gå i svaromål. Kanske gick det Palme på nerverna, eftersom han desperat satsade allt.

Fälldin hade verkligen ett pokerface. Det han hade på hand var väl ett par tvåor på sin höjd, inte mycket att komma med. Ändå hade han nerver att syna Palme, som när han tvingades visa upp korten, inte hade någonting. En bitter erfarenhet, att har man ingenting att komma med när någon synar, är allt förlorat.

Ja, exakt så här gick det väl inte till, men någonting i den stilen. Det visar i alla fall att hur skicklig en politiker än är när det gäller att debattera, räcker inte det när det är dags att visa korten. Det går inte att bluffa idag som det gjorde för fyrtio år sen, det är vad alla politiker måste inse.

Visst klantade Mona till det innan den nya alliansen kom till stånd, hon eller hennes rådgivare hade missbedömt att man inte svänger höger ostraffat inom sossarna. Det skulle ju ha suttit fint med att kunna locka medelklassen i storstäderna, men det gick om intet. Visst är Mona frontfiguren, men bestämmer partiets politik gör hon inte. De som bestämmer finns i grumligt vatten bakom Mona, stora fiskar simmar där.

Den politik Göran Persson förde, var närmare den som alliansregeringen nu för, än den som miljöpartiet och vänsterpartiet vill föra. Persson hade rätt om euron, men någon hjälp fanns inte att hämta hos stödpartierna. Inte ens inom det egna partiet fick han stöd, de stora partifiskarna som lurar i det grumliga vattnet, motarbetade honom istället genom att så split inom partiet. Så går det när fula fiskar vakar över sina jaktmarker.

Vill verkligen svenska folket fiska i grumligt vatten, när de inte vet vad som finns där?