Det är inte skrivklåda som fått mig att skriva en ansenlig mängd insändare och debattartiklar, det är mitt sätt att uttrycka missnöje. Att politiker och byråkrater för det mesta har fått bli mina måltavlor, beror på dem själva.

Som ung var jag med i SSU, det hade ingenting med politiskt intresse att göra. På den tiden var det dans och flickor som gällde. Bara ett fåtal som var med på den tiden fortsatte att ägna sig åt politik, de övriga gick vidare med sina liv. Samma sak är det troligtvis fortfarande inom alla ungdomspartier.

Man hör ofta politiker som företräder arbetarklassen säga, att de vet var de har sina rötter. Kvalificerat skitsnack, det är vad det är. Se bara hur klädselvanorna ändras hos personer som tar kliv uppåt på den politiska karriärstegen. De får dessutom en helt ny umgängskrets, det är därför de flesta så kallade folkvalda yrkespolitiker, idag lever isolerade från sina väljare.

En arbetarpolitiker exempelvis, ska som grund känna gemenskap med sina väljare, helst befinna sig i deras närhet. Om de inte är tillgängliga att pratat med, hur ska de då kunna framföra väljarnas åsikter?

Som politisk företrädare för arbetarklassen är det alldeles för lätt att bli jagupptagen och därmed lämna själva utgångspunkten, solidaritet och demokrati. Det påtagligaste beviset på att en yrkespolitiker som företräder sossarna eller vänsterpartiet inte längre tillhör arbetarklassen är inkomsten. Att fatta beslut genom att titta i den egna plånboken, har därför fått många av deras väljare att tvingas försaka saker de skulle ha behövt.

För den som väljer att bli politiskt aktiv redan i unga år, snurrar karusellen på med lite hjälp av någon mentor. Uppbackning är ett måste inom de stora partierna, att lära sig det politiska fikonspråket, en absolut nödvändighet.

Råkar den unga personen ifråga visa sig vara ett bysnille som fått talets gåva, kan den personen kanske krångla sig fram i hierarkin och upphöjas till kommunsnille, länssnille, eller till slut kanske till hela rikets snille. Med rätt partibok har det varit möjligt i vårt land. Det är bland den gruppen man kan hitta de som helst inte vill veta av var de har sina rötter.

När politiken blir en födkrok, med en lön som inte motsvarar individens utbildning, uppstår någonting som är mänskligt att försvara, sin position i samhället. Om ansvaret läggs ut på många händer, blir det som att jobba i en skyddad verkstad. Det har ingenting med att stärka vår demokrati att göra som yrkespolitikerna blivit fler, det har att göra med ansvarsfrihet. Alla som varit med om att besluta om en sak, kan inte åtalas för trolöshet mot huvudman, det vill säga mot invånarna.

Jag tror inte det någonsin hänt att politiska makthavare åtalats för brott mot huvudman, det vill säga landets skattebetalare. Anledningen till det ligger antagligen i att anmälaren skulle råka mer illa ut än den anklagade. Något skyddsnät måste ju de politiska makthavarna ha, annars skulle ingen våga ta på sig det ansvar de säger sig ha, men i själva verket inte har.

Vid en närmare titt på hur våra politiska beslutsfattare arbetar, ser man att de ofta krånglar till de enkla besluten så att de ser komplicerade ut, men förenklar hanteringen av beslut som inte kan förenklas. Enklare går inte att förklara varför vi har det samhälle vi har.

Ja, tyvärr blev det lite hackande på politiker idag igen. Som lyssnare och observatör matas jag ständigt med vad folk i själva verket tycker och tänker, men aldrig framför till de politiska makthavarna. Det skulle vara intressant att sammanföra den äldre man som lämnade in tips, lotto och måltips den där fredagen, med våra så kallade folkvalda i vår stad. Han är säkert intresserad av, om de har kvar sina rötter i arbetarklassen.