Ibland känner jag mig som en observatör, som tjuvlyssnar på vad folk har att säga. Så är det ju inte, det går bara inte att undvika. Ja, för den som reagerar på vad folk säger, förstås. Att äldre som språkas vid talar om krämpor är ju inget märkvärdigt, krämpor kommer med åren. Alla drabbas förr eller senare.

De senaste åren har jag märkt en bitterhet hos många gamla, de upplever det som att de inte är någonting värda. Många sitter ensamma av skilda orsaker, men ett har de gemensamt, de har blivit lämnade utanför gemenskapen i vårt moderna samhälle.

Jodå, hemtjänsten dyker upp ibland och försvinner lika fort, det är bara den osmakliga maten och de fladdrande gardinerna som vittnar om att de varit där. Tid är dyrbar sägs det, men så är det väl för alla. Inte minst för de äldre, som inte har mycket tid kvar. Frågan är vad de gamla egentligen får betala i timpenning för hemtjänsten, motsvarar det avgifter och skatter de betalar?

Hursomhelst var jag med om en sak en fredag, som fick fler än jag att börja fundera. Jag stod bakom en gammal man med rollator och kryckor fastsatta på den i spelbutiken. I handen hade han lappar för lotto, tips och måltips. Det var mycket folk i lokalen och under tiden expediten matade in hans kuponger sa jag på skoj: Vad ska du göra med pengarna om du vinner en rejäl sudd?

Han vände sig om och tittade på mig. Med hög röst sa han: Skulle jag vinna en massa pengar, skulle jag flytta från det här jävla landet som inte vill veta av mig. Från att röster surrat som från arga bin i en bikupa, blev det alldeles tyst.

Efter att han betalat gick han med rollatorn framför sig genom en bred gång, som uppstod när folk gav plats för honom. En ung tjej öppnade dörren för honom och utan att vara medveten om att det han sagt fungerat som om en bomb exploderat, försvann han ut genom dörren. Det som bröt tystnaden var en röst som sa: Han hade alldeles rätt, det är för jävligt!

Man kunde se på ansiktsuttrycken att händelsen berört alla i lokalen. De unga kanske tänkte precis som den gamle mannen, det måste finnas ett bättre liv någon annanstans.

Det är inte lätt att som ung tänka framåt mot en ålderdom de förhoppningsvis kommer att nå. Inte ens det senaste dystra pensionsbeskedet, tycks ha skapat andra känslor än ilska över att pensionspengar spelats bort av ansvariga för pensionsfonderna och dessutom fått bonus för det. För en trettioåring känns tiden fram till pensionsåldern som en evighet. De skulle bara veta hur fort tiden verkligen går, inte bara när man har roligt.

Den politiska tanken bakom vårt moderna samhällssystem som funnits de senaste femton åren, är inte svår att genomskåda. En medveten politik som skapat ett samhälle för de unga, starka och friska, ger pengar i de offentliga kassaskrinen. De unga vill tjäna mycket pengar och sätta sprätt på alltihop, så enkelt uppbyggt är ett konsumtionssamhälle. Det är alltså de unga som uppnått röståldern som därför prioriterats. Att de allra yngsta och de äldre fått stå tillbaka i form av sämre skola och en bedrövlig åldringsvård, är bara en förbisedd snedeffekt.

Naturligtvis skapar det här grogrund för missnöjespartier, som växer sig starka inte av egen kraft, utan det etablerade politiska etablissemangets ständiga misstag. Den dagen är inte långt borta då politiskt aktiva inom de etablerade partierna, lockas över till dessa missnöjespartier.

För personer med politiska ambitioner, men som inte kunnat hävda sig inom sitt parti, öppnas möjligheter till en framträdande plats i en ny omgivning. De har ju lärt sig hur den politiska processen arbetar. Att dyrka Mammon som en frälsare eller en ideologi, är ju i princip samma sak.

Men en viktig sak har förbisetts av troligtvis alla politiker, vilket visar att de politiskt aktiva inte är i takt med tiden. Nästan chockade har utfrågare av ungdomar fått beskedet att lönen inte är det viktigaste, det är att trivas med sitt jobb och arbetsplatsen. Kanske finns det ändå hopp om, att vi med hjälp av deras påtryckningar, kommer att övergå till ett mjukare samhälle. Men vilket etablerat parti kommer eller vågar ta upp deras hjärtefråga, som väl måste anses höra framtiden till? För de gamla är det bara att tacka och ta emot om ett mjukare samhälle skapas, de följer med på köpet.