Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Nu har vi fått en ny allians, till glädje för ett par småpartier som ges mer utrymme att komma med vansinniga förslag, men som försvagar det stora partiet. Att glömma bort sina rötter i arbetarrörelsen för makten, imponerar knappast på de lojala väljarna, För dem är maskrosor ogräs och kommunistspöket vill de inte släppa ut ur garderoben.

Den här alliansen ger de båda småpartierna möjlighet att driva sina hjärtefrågor, det stora partiet tvingas till eftergifter för att få igenom sina förslag. Att satsa mer på vår miljö eller anställa flera hundratusen inom de offentliga verksamheterna, vem ska bekosta det?

Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, det borde ju sossarna känna till. Ingen vet hur det ser ut vid valet nästa höst, allt beror på vad som sker i vår omvärld. Man kan likna vårt land vid en barkbåt just nu, vi tvingas guppande följa med strömmen.

Vad händer om den nya alliansen vinner valet och upptäcker att det inte finns någon möjlighet till återställare eller nya reformer? Ja, inte kommer det att vara en allians med samma mål, snarare kommer vi att få uppleva en Polsk riksdag.

Jag har skrivit det många gånger i insändare, att det traditionella politiska etablissemanget inte passar in i vår moderna tid. Beslutsvägarna är för långa på grund av den demokratiska processen, förutsättningarna har ändrats när ett beslut äntligen fattats.

Man har kunnat höra politiker säga att vi måste vara i framkant med både det ena och det andra. Så är det med miljömålen, där vi ska visa hur det ska gå till. Men så svänger det åt annat håll ute i stora vida världen och där står vi med skägget i brevlådan. Det har hänt så många gånger i olika sammanhang att man skäms.

Att vi inte hänger med när det händer saker, beror på det stora – nästan oöverstigliga – hindret för en förnyelse, vår enorma byråkrati. Inte ens de politiska makthavarna tycks kunna göra någonting, när byråkratiska makthavare inte vill samarbeta. Alla partier har idag personer i maktställning inom vår byråkrati, det har setts som en form av skyddsnät. Tänk så fel det kan bli.

Läste en debattartikel i vilken en vänsterpartist ondgjorde sig över hur lobbyister kan påverka våra riksdagsledamöter. Han glömde bort att alla politiskt aktiva kan ses som lobbyister, de pumpar ständigt på för att just deras heliga sak ska genomföras.

Obama tycks ha insett vad det kan betyda när politiker övergår till att bli lobbyister och vill sätta dem i karantän i två år. Efter två år har de tappat sitt kontaktnät och är värdelösa. Visst borde det väl vara någonting för vår alliansregering att anamma.

Att det är otrevligt på arbetsmarknaden i nuläget är ingen hemlighet. Man kan förstå de människor som känner sig som arbetsmyror i en myrstack, det är ju så vårt samhälle fungerar idag. Långt inne i stacken finns de som ska trygga myrsamhällets framtid, men de är beroende av arbetsmyrorna. Den dag de dör ut, dör hela stacken. Vem kunde ens ana, att det vi kallar ett välfärdssamhälle, har likheter med en myrstack!

Den tiden är förbi när människor slentrianmässigt betalar för någonting som inte levereras. Med nya förutsättningar kommer de att kräva att en förstklassig vara levereras, för de skatter som betalas in för skola, vård och omsorg. Vad som levereras idag av de offentliga verksamheterna är inte sekunda, de är rent av undermåliga.

Det är mycket oförutsedda saker, som följer med i en finanskris och lågkonjunkturs fotspår. Ur led är tiden.

 

Det är inte ofta jag tittar på teve, det finna andra sätt att få information om vad som händer. Men en kväll gjorde jag det faktiskt och hann se en snutt av ett reportage. Av vilken anledning ett reportage sändes om en liten stad i Ohio har jag inte en aning om, men den korta snutt jag såg, har på något sätt bitit sig fast i huvudet.

Vad det hela handlade om var att DHL, det stora fraktföretaget lagt ner verksamheten som tydligen hela staden var beroende av. Affärsgatan låg tom och den enda blomstrande affären var pantbanken. Familjer hade tvingats ta hem sina barn från college, eftersom de inte kunde betala avgiften till skolan. Pantbankens pengar gick till lån och mat.

I vårt land är det studielån som gäller för högre utbildning, även det kan bli ett problem framöver. De studerande måste ju kunna få ett jobb, för att kunna betala tillbaka. Än så länge har vi ingen pantbank i vår lilla stad, men det kanske kommer. Ändå var det som slog mig när jag druckit upp kaffet, att orten där jag bor, är lika beroende av ett stort världsomspännande företag som den lilla orten i Ohio. Vad händer om det företaget får för sig att enda sättet att överleva, är att flytta någon annanstans?

Även om vi bor i skilda länder, berörs människor på samma sätt, när en finanskris och en åtföljande lågkonjunktur lamslår industrier världen över. Ingen vill tro det, men alla är beroende av varandra. Ensam är stark, glöm det.

Nu har även New York drabbats, affärer slår igen och arbetslösheten ökar lavinartat. En vacklande ekonomi sätter djupa spår även i en sådan stor stad. Man kan fundera över vad borgmästaren i New York kommer att prioritera, när arbetslöshetssiffrorna skjuter i höjden med hisklig fart. Hans beslut berör ungefär lika många som bor i hela vårt land och eftersom han måste göra allt rätt för att bli omvald, måste han lyssna på sina väljare.

För Obama gäller samma sak, fast i mycket större skala. Över fem miljoner är redan arbetslösa, fortsättning följer. För att lugna de som valt honom, gäller det att också han prioriterar rätt saker, det som är bra för landets invånare. När det kärvar till sig är det inte vår miljö människor tänker på i första hand, det är att kunna överleva. Oron att kanske inte ha mat för dagen, är en ny erfarenhet för ett skräpmatsälskande folk.

Den övertro som finns, att nya miljötekniker ska skapa framtidens jobb, låter för bra för att vara sant och kommer alldeles säkert, bara skapa besvikelse. Världen över kommer det antagligen att tillverkas elbilar, vindsnurror och solfångare, ja gud vet allt som kan tänkas vara miljövänligt, men det betyder bara en överproduktion av allting och en konkurrens som inte ger någon lönsamhet.

Redan börjar protektionismen visa sitt fula tryne, nu är det var och en sig själv närmast som gäller för några länder. Fler kommer säker efter och i förlängningen betyder det, att EU troligtvis spelat ut sin roll. När några medlemsländer börjar se om sitt hus för att behålla jobben så gott det går, tvingas alla andra följa efter. Ingen vet hur det här kommer att sluta.

Vad man med säkerhet kan säga redan nu, är att vår nuvarande alliansregering kommer att få annat att bekymra sig över, än en förmodad framtida miljökatastrof. Katastrofen blev av en annan art och kom mycket tidigare än någon kunnat tänka sig.

Lade ni märke till att någon nu kommit fram till att vedeldning kan orsaka cancer? Lägger man ihop alla hot om vad som kan drabba människan, inser man att det inkräktar på de mänskliga rättigheterna. Var och en ska själv kunna avgöra om de vill leva farligt eller inte.

Det som framförs som ett hot mot vår hälsa och att vi kan drabbas av en förmodad framtida miljökatastrof, är ingenting annat än att någon är ute efter dina pengar. Osökt slog mig vad någon skrivit och som på ett kusligt sätt, stämmer in på alla moderna domedagsprofetior: Det är vår fruktan, som förstorar det ondas makt.

Varför frukta någonting, som kanske kommer att hända den dag, de flesta av oss idag levande redan är döda? Passa på att lev ditt liv, det är kort. Mycket kort i det stora hela.

 

Ibland känner jag mig som en observatör, som tjuvlyssnar på vad folk har att säga. Så är det ju inte, det går bara inte att undvika. Ja, för den som reagerar på vad folk säger, förstås. Att äldre som språkas vid talar om krämpor är ju inget märkvärdigt, krämpor kommer med åren. Alla drabbas förr eller senare.

De senaste åren har jag märkt en bitterhet hos många gamla, de upplever det som att de inte är någonting värda. Många sitter ensamma av skilda orsaker, men ett har de gemensamt, de har blivit lämnade utanför gemenskapen i vårt moderna samhälle.

Jodå, hemtjänsten dyker upp ibland och försvinner lika fort, det är bara den osmakliga maten och de fladdrande gardinerna som vittnar om att de varit där. Tid är dyrbar sägs det, men så är det väl för alla. Inte minst för de äldre, som inte har mycket tid kvar. Frågan är vad de gamla egentligen får betala i timpenning för hemtjänsten, motsvarar det avgifter och skatter de betalar?

Hursomhelst var jag med om en sak en fredag, som fick fler än jag att börja fundera. Jag stod bakom en gammal man med rollator och kryckor fastsatta på den i spelbutiken. I handen hade han lappar för lotto, tips och måltips. Det var mycket folk i lokalen och under tiden expediten matade in hans kuponger sa jag på skoj: Vad ska du göra med pengarna om du vinner en rejäl sudd?

Han vände sig om och tittade på mig. Med hög röst sa han: Skulle jag vinna en massa pengar, skulle jag flytta från det här jävla landet som inte vill veta av mig. Från att röster surrat som från arga bin i en bikupa, blev det alldeles tyst.

Efter att han betalat gick han med rollatorn framför sig genom en bred gång, som uppstod när folk gav plats för honom. En ung tjej öppnade dörren för honom och utan att vara medveten om att det han sagt fungerat som om en bomb exploderat, försvann han ut genom dörren. Det som bröt tystnaden var en röst som sa: Han hade alldeles rätt, det är för jävligt!

Man kunde se på ansiktsuttrycken att händelsen berört alla i lokalen. De unga kanske tänkte precis som den gamle mannen, det måste finnas ett bättre liv någon annanstans.

Det är inte lätt att som ung tänka framåt mot en ålderdom de förhoppningsvis kommer att nå. Inte ens det senaste dystra pensionsbeskedet, tycks ha skapat andra känslor än ilska över att pensionspengar spelats bort av ansvariga för pensionsfonderna och dessutom fått bonus för det. För en trettioåring känns tiden fram till pensionsåldern som en evighet. De skulle bara veta hur fort tiden verkligen går, inte bara när man har roligt.

Den politiska tanken bakom vårt moderna samhällssystem som funnits de senaste femton åren, är inte svår att genomskåda. En medveten politik som skapat ett samhälle för de unga, starka och friska, ger pengar i de offentliga kassaskrinen. De unga vill tjäna mycket pengar och sätta sprätt på alltihop, så enkelt uppbyggt är ett konsumtionssamhälle. Det är alltså de unga som uppnått röståldern som därför prioriterats. Att de allra yngsta och de äldre fått stå tillbaka i form av sämre skola och en bedrövlig åldringsvård, är bara en förbisedd snedeffekt.

Naturligtvis skapar det här grogrund för missnöjespartier, som växer sig starka inte av egen kraft, utan det etablerade politiska etablissemangets ständiga misstag. Den dagen är inte långt borta då politiskt aktiva inom de etablerade partierna, lockas över till dessa missnöjespartier.

För personer med politiska ambitioner, men som inte kunnat hävda sig inom sitt parti, öppnas möjligheter till en framträdande plats i en ny omgivning. De har ju lärt sig hur den politiska processen arbetar. Att dyrka Mammon som en frälsare eller en ideologi, är ju i princip samma sak.

Men en viktig sak har förbisetts av troligtvis alla politiker, vilket visar att de politiskt aktiva inte är i takt med tiden. Nästan chockade har utfrågare av ungdomar fått beskedet att lönen inte är det viktigaste, det är att trivas med sitt jobb och arbetsplatsen. Kanske finns det ändå hopp om, att vi med hjälp av deras påtryckningar, kommer att övergå till ett mjukare samhälle. Men vilket etablerat parti kommer eller vågar ta upp deras hjärtefråga, som väl måste anses höra framtiden till? För de gamla är det bara att tacka och ta emot om ett mjukare samhälle skapas, de följer med på köpet.

Den medvetna satsningen på att bygga ut våra storstadsregioner, vet vi har utarmat många glesbygdsorter. Visst, service till människor i glesbygd kostar pengar, men ingen vet vad utflyttningen kommer att kosta i framtiden. Det som hänt med vårt lands glesbygdsorter, betyder i själva verket att ett litet politiskt problem, kan komma att växa sig stort.

Jag blir inte klok på vad de politiska makthavarna tänkte på, kanske inte de själva heller. Som en sorts ursäkt har det skjutits till pengar för att blåsa liv i glesbygder igen med det hurtiga slagropet: Hela Sverige ska leva. Hur ska det vara möjligt, när beslutsfattare i Stockholm gör det omöjligt?

Att flytta dit jobben finns har varit drivkraften för många, men vart skall de flytta om det inte längre skapas nya jobb i storstadsregionerna? Glesbygderna har inte längre någon service, för de få människor som bor kvar där. Befolkningsunderlaget är för dåligt, postkontor, affärer, ja, till och med bensinstationer försvinner av den anledningen. Hur ska folket kunna leva kvar i glesbygder om det inte sker en inflyttning?

Jag leker med tanken att alla norrlänningar som bor i Stockholm blir arbetslösa och flyttar tillbaka och bosätter sig i sina gamla hemtrakter. Att vara arbetslös i Stockholm eller i exempelvis Vilhelmina är ju samma sak. Om det skulle hända, skulle inte bara glesbygder befolkas igen, det skulle innebära enorma problem för stat, kommuner och landsting.

Någon tycks ha lekt med den tanken, någon annan förklaring finns inte till den rovdjurspolitik vi nu har. Förekomsten av björnar som rotar i soptunnor och varg som stryker runt husknutarna, kan sätta skräck i människor som vill bosätta sig i glesbygdsområden. Det finns inte så lite av skyll er själv om ni vill bo, där de stackars utrotningshotade rovdjuren ska hålla till. Det är människan som ska anpassa sig till rovdjuren, inte tvärt om.

Men om det råkar bli massarbetslöshet i storstadsregionerna, hur kommer då rovdjurspolitiken att utformas? Om det visar sig att vi får uppleva gröna vågen igen, inte bara på grund av arbetslöshet, utan också en längtan om att få uppleva livskvalitet, hur ska de makthavande då kunna reparera det misstag som gjorts?

Det går fort när det börjat gå utför med ett storstadsområde, kriminaliteten ökar och sprider oro. När det händer, kanske en hel hög med så kallade kändisar, får för sig att flytta till tryggheten på landet i någon glesbyggd. Med Internet har de hela världen tillgänglig.

Men väl där upptäcker de att problemen är precis så stora som glesbygdsfolket försökt påtala, inte alls som rovdjursexperterna gett lugnande besked. När personer som har media i sin hand kräver att rovdjuren omedelbart måste bort, skapas rubriker som sprids världen över. Att hantera negativ publicitet, är inte en politikers bästa egenskap precis.

När vi i alla fall är inne på den linjen, vad händer den dag när viltsvin, varg och björn letar sig till villasamhällen i anslutning till storstadsområdena? Förr eller senare kommer det att hända. Inavlade rovdjur fungerar inte logiskt, de drivs bara av att skaffa föda, en del enbart av att döda. Vad händer den dag ett barn blir attackerat och dödad av ett rovdjur? Vad än viltexperter säger, finns en stor risk, den ska inte underskattas.

Att de här tankarna kommer på mig, beror på erfarenhet om hur illa det kan gå när någonting ska räddas. Jag minns de stackars sälarna som skulle räddas i Bottenviken. Det lyckades långt över förväntan, nu finns de i hundratusental. Ett problem som inte beaktades var, att ätbar fisk kunde ätas upp av sälarna i enorma mängder. Det har skapat problem för kustfisket, därför hotas nu inte bara fisken av utrotning, även yrkesfiskarna riskerar att gå samma väg. Deras fångstnät fungerar numera som ett dukat bord för sälarna.

I en tid då vi börjat tala om självhushållning när det gäller mat, är varje del viktig för vår överlevnad. Ska vi låta sälarna äta upp fisken, eller låta rovdjuren inte bara äta rådjur, renar och tamdjur, utan också decimera älgstammen? När människan tar på sig att rädda både vår värld och de djurarter som finns, tar den död på sig själv.

Det sägs att man aldrig ska underskatta människors dumhet, man kan inte annat än hålla med. Tyvärr råkar det var så att vi underskattat just det hos de människor som styr vår vardag från vår huvudstad, inte undra på att den numera av folket ute på landsbygden kallas Fjollträsk.

Jag minns Hermansson, som när han ledde VPK (som vänsterpartiet hette innan de tog bort ändelsen K för kommunisterna) en gång sa, när partiet inte kunde enas och allting spårade ur: Någon jävla ordning måste det väl ändå vara inom partiet! Kanske borde vi kräva samma sak, någon jävla ordning måste det väl ändå vara i det här landet.

På något underligt sätt känns det som att tiden är på väg att rinna ut. Frågan är för vem eller vilka och hur ska vi kunna stoppa klockan för att få lite andrum. Det är så mycket som skapar frågetecken om vart vi är på väg. Har vi hamnat i en återvändsgränd?

Det som fått mig att tänka så är de sänkta AMF-pensionerna men också sänkningen av pensioner som berör alla pensionärer nästa år.

Beskedet en bankvinna gav att frysa sin lön, var väl vad som fick SAS ledning att sänka sina löner, det börjar blåsa kallt uppe på toppen. Utan människor som producerar någonting som går att sälja, behövs inga chefer.

De ekonomiskt ansvariga inom stat, kommuner och landsting har fått ett nytt, men angenämt kostnadsbesparande problem att hantera. Ska pensioner till tidigare politiskt valda räknas ner med runt fyra procent, precis som för alla andra? Naturligtvis ska de göra det! Alla ska behandlas lika i ett krisläge.

Utan att ha varit medvetna om det, har det politiska etablissemanget gjort misstaget att lägga alla äggen i en korg och satsat allt på att rädda vår miljö. Det finns många gropar framöver och det är lätt att falla. Det kan bli pannkakssmet av alltihop.

Genom att lägga allt i en korg, har det politiska etablissemanget skapt någonting som knappast var tänkt, nämligen en krutdurk. Det verkligt oroande är att ingen springer och viftar med en röd flagga och ropar, tänt var det här, det bara smäller en dag.

När människor blir pressade kan det mest oväntade hända. Det behövs bara en tändande gnista för att de ska explodera. Sopåkarna i Stockholm gick ut i vild strejk, därför att de inte har behandlats som människor. Det finns alltså fler än jag som anser vårt samhälle vara omänskligt. Om inte annat visar det som hänt, att det finns ett djupt missnöje med vårt så kallade välfärdssamhälle. Alla har väl hört talas om droppen som urholkar stenen.

Utan kristallkula och att hänge mig åt vilda gissningar, är det som nu händer någonting jag påtalade i insändare för flera år sen. Det enda jag gick efter var de fakta jag analyserat och vad de kunde få för konsekvenser. Orsaken är glasklar, det är ett grundfel i vårt samhällssystem som borde ha rättats till för mer än trettio år sen.

Om det berott på feghet eller för att lägga locket på, men felaktiga politiska beslut har lappats och lagats, istället för att rivas upp och bygga en ny grund att stå på. I princip har samma misstag gjorts som med våra vägar som försummats under årtionden och krävt människoliv.

Nu är en ny viktig fråga som berör vårt lands framtid på tapeten, kärnkraftsfrågan. Vad än Mona Sahlin säger plockar det inga politiska poäng, LO har sagt sitt, det räcker. Med tanke på framtiden är det alldeles rätt, att alliansregeringen nu tar tag i den heta potatisen kärnkraftsfrågan.

Det är framtidens energiförsörjning det är fråga om, inte vad enskilda tycker och tänker. Känslorna är blandade, men energiförsörjningen måste säkras för att våra storföretag ska kunna konkurrera och överleva, annars är hundratusentals jobb i fara. Den oron är svårare att leva med, än för en eventuell framtida miljökatastrof.

Svenska folket har inte fått någon redovisning om hur mycket nedläggningen av Barsebäck har kostat hittills, de skulle få en chock om de får reda på det. Har det varit värt pengarna som så väl skulle behövts inom skola, vård och omsorg? Jag tror inte svenska folket resonerar så.

Precis som i så många andra fall, överläts kärnkraftsfrågan på folket att avgöra vid ett val. Vid den tiden då folket tvingades välja sida, var det ingen som kunde förutse konsekvenserna av det beslut svenska folket då fattade åt politikerna. Det är helt sjukt att folket får avgöra frågor som ses som en politisk het potatis, men övriga beslut ska de inte lägga sig i. Ja, så kan man tolka hur den politiska processen fungerar. Lika sjukt är det att väljarna, det vill säga svenska folket, får skylla sig själva om det blir fel, eftersom de politiska makthavarna kan hänvisa till folkviljan och frånsäga sig allt ansvar.

Av den anledningen lyfte jag på hatten för alliansregeringen, som vågar ta ansvar för landets framtid i kärnkraftsfrågan. Att ta på sig ett stort ansvar har ingen tidigare regering gjort vad jag kan minnas. Att svenska folket en gång valde ett alternativ de inte ens kunde ana konsekvenserna av, kan inte alliansregeringen göra någonting åt, bara försöka rätta till det som blev fel i möjligaste mån.

Trots det, sitter hela det politiska etablissemanget på en krutdurk. För en del partier betyder det att personer som brinner för sin ideologi, måste förpassas till en plats långt bort från händelsernas centrum. Det är inte bara landet och dess invånares framtid det nu handlar om, utan också de politiska makthavarnas. Vad som än kommer att hända, verkar det i alla fall bli intressant.

Det är inte så konstigt att många människor känner sig vilsna just nu. Fastighetsmäklare spår bättre tider redan i vår, bilförsäljare och företagsledare hänger med huvudet, eftersom ingen vågar köpa deras varor i dagens läge. Vi har hamnat i väntans tider. 

Förvånansvärt många unga är bekymrade över hur det kommer att bli framöver. Det är inte bara gamla människor som vill känna sig trygga, det gäller i lika hög grad de unga. Varje dag är det någon som misshandlas, inte bara på våra osäkra gator utan också i hemmen.

Vad beror det på att våld blivit en del av vardagen i vårt samhälle? Den som kunde ge ett säkert svar på det, skulle bli profet i sitt eget hemland. Men när det hela börjar redan i skolan med mobbning, beror det inte på att ingen orkat ta tag i problemet i tid? Om så är fallet betyder det att de fega mobbarna är ett offer för myndigheters släpphänthet.

Var det på sjuttiotalet som det börjades daltas med brottslingar? Släpp fångarna loss, eller vad det var. Sjuttiotalet var ett underligt årtionde. Musik, teater, böcker, ja, allt skulle handla om politik. Inte bara intresset för teater minskade, utan också för böcker, det var en svart tid för de verkligt kulturintresserade. I ett nafs försvann den generation som lärt sig älska teater, genom de föreställningar teveteatern bjöd på från slutet av femtiotalet, har jag för mig.

Det är först på senare år bokförsäljningen skjutit fart igen och det tack vare deckare. Poesi och skönlitteratur för en undanskymd tillvaro i förhållande till bästsäljande deckare. En genre som av recensenter med en fnysning tidigare kallades kiosklitteratur. Och kanske är det så den bör kallas. Dessa böcker ger i alla fall värdelöst vetande, som kan ge värdefullt vetande och inspiration för psykiskt instabila personer. Kanske deckarläsning är en av anledningarna till det ökade våldet, vad vet vi?

Varför människor läser om våld och död, när de kan se sådana saker på teve varje dag, är svårt att förstå sig på. Om det är spänning folk är ute efter, varför inte gå ut en runda på kvällen. I nästan varje stad finns risken att bli nedslagen och rånad. Den chansen är nämligen större, än att någon polis ska finnas i närheten.

I vår stad har vi inte ens fast stationerad polis, men arresterna ska visst tas till användning igen av den ort där poliserna nu är stationerad. Det tar runt tjugo minuter att åka till vår stad, det vet alla brottslingar som har god tid på sig att försvinna från brottsplatsen.

Vad skulle hända om folk började titta på eller läsa lite mjukare böcker istället? Ja, varför inte någonting roligt. Tyvärr är det väl som författaren m.m Göran Hägg skriver i sin bok Författarskolan. Får man skratta? lyder en rubrik i boken. Något egentligt svar ger han inte, men en liten fingervisning. Det han hänvisar till är så träffsäkert hur vårt land fungerar och bara det lockar till skratt. Jag citerar:

Redan i den äldsta av svenska lagar, Äldre Västgötalagen från ca 1225, stadgas att en ”lekare” som försöker underhålla är helt rättslös. Och på den vägen är det. Kultur är hos oss en allvarlig sak som utesluter flams och fniss. Helst ska det göra ont också, ungefär som hostmedicin, så man vet att det tar.

När man läst detta, förstår man varför bland andra Vuxenskolan hade skrattkurser för några år sen. Till och med läkare håller med om att ett gott skratt inte bara kan bota sjukdomar, utan kan till och med förlänga livet. Bara en sådan enkel sak borde fått våra politiker att inse, att det välfärdssamhälle de skapat är åt helsike.

Ett folk som inte kan skratta, är ett olyckligt folk.

Har ni märkt hur det grådaskiga vintervädret sätter ner humöret på de flesta? När solen tittar fram lever vi upp och allt känns lättare. Frånvaron av solljus gör oss trötta, men en del blir också griniga och sura. Jag känner mig trött och oinspirerad idag, det skulle behövas sol och värme.

Det sorgliga är ju att vi inte kan göra någonting åt vädret, bara söka oss dit där det finns solljus och värme. Den svaga svenska kronan (av en polsk medborgare kallad den svenska zlotyn) gör det tyvärr mycket dyrare att koppla av en eller två veckor på någon solig och varm plats. Exportföretagen däremot gnuggar händerna och bättrar på vinsten när den svenska kronan går ner, svenska folket får ta smällen för dyrare import. Visst är det orättvist!

En god vän hade åsikter om att finanskrisen fått regeringar runt om i vår värld att gå in med pengar, för att stötta och till med kanske ta över krisdrabbade banker och viktiga företag. Det liknar socialisering, tyckte han.

Visst finns det en poäng i att just Amerika, oavsiktligt hamnat i den sitsen. Med vetskap om att socialisering inte för något gott med sig, känns det lite skrämmande. När staten tar över, är det invånarna som får ta konsekvenserna, det kostar mer än det smakar.

Det är alldeles för lätt vid statligt övertagande, att halka in i en form av planhushållning och planekonomiskt tänkande. Vad som uppstår på grund av det är en blandekonomi som är svår hantera, det misstaget har gjorts i vårt land. Både fattig och rik har dyrt fått betala snedeffekterna. Det finns otäcka likheter med det som hände i det forna Sovjetunionen och det fallna DDR.

Man kan ibland fundera över, om inte politiska ideologier gör mer skada än nytta om de påverkar politiska beslut. Det är ju inte en klar majoritet av FOLKET som står bakom besluten, nästan hälften har en annan åsikt. Naturligtvis uppfattas därför många beslut som en styrkedemonstration, inte fattade i demokratisk ordning i dess rätta bemärkelse.

På något underligt sätt känns det som att vårt föråldrade politiska system, inte platsar i den moderna högteknologiska kunskapsvärld vi lever i. Redan för över tjugo år sen när vår dåvarande regering skrev under medlemsansökan till EU, berodde det antagligen på vetskapen att vi skulle få svårt att klara oss själva. Varför vi nu tvingas rösta gång på gång när det gäller EU men inte då, det vet bara beslutsfattarna.

Tittar man närmare på det, har vårt medlemskap i EU inneburit stora kostnader för svenska folket. Eftersom de som representerar oss i Bryssel har bra betalt för att föra vår talan och är delaktiga i besluten som fattas, vad finns kvar att besluta här hemma? Beslut fattade av EU skall utföras av vår regering, men efter lite tjafs vidarebefordras besluten till berörda instanser.

Vad jag kan förstå har riksdagen kunnat halveras och en massa statliga verk skulle utan vidare ha kunnat tas bort. Så blev det inte, istället har vi nu fler generaldirektörer än någonsin. Om vi ska följa EU:s direktiv, måste det finnas en kortare väg att följa besluten. Just nu är det som kaka på kaka.

För att spara pengar åt svenska folket, ska vi skära ner vår politikerkår och byråkrati till ett minimum, eller begära utträde ur EU? I princip är det ju en fråga om vad som orsakar minst skada för svenska folket.

Att leva i en värld som ständigt förändras, är inte lätt för ett folk som avskyr förändringar.

När nya släkter tar vid, skapar det också nya förutsättningar att beakta för de politiska makthavarna. Nu befinner vi oss i en tid då de gamla fattigpensionärerna faller ifrån en efter en och fyrtiotalisterna tar över. Köttberget, som en socialdemokratisk politiker kallade dem, han spolades av Mona, tack och lov. Men hans uttalande bortförklarades med att vara sjuk humor, ingen berörd accepterade den förklaringen.

På något sätt fick man en känsla av att uttalandet var en ryggmärgsreaktion, som i så fall uttryckte partiets syn på pensionärer. Om inte, borde partiet i sin maktställning under så många år, sett till att de som hela sitt liv arbetat för låga löner, inte straffas med låga pensioner. Många av de fattigpensionärer som fortfarande lever, pensionerades redan i slutet på sjuttio- och början på åttiotalet.

De som föddes i början på nittonhundratalet var en tålig grupp, som aldrig gnällde över politiskt fattade beslut. Istället fogade de sig och männen tog av sig kepsen och bockade, kvinnorna neg för överheten. Visst älskade de kungen och drottningen, men de politiska företrädarna var mäktigare och beslutsfattande. Skulle de foga sig och vara solidariska, så var det så.

Därför var det bara ett fåtal som gnällde när den socialdemokratiska regeringen i början på åttiotalet, lånade pengar av pensionärerna. Infriandet av löftet om återbetalning, har inte pensionärerna sett röken av. Det är alltså ingenting nytt att pensionärerna får ta stryk när ekonomin kärvar till sig.

Åtgärden ansågs vara nödvändig på grund av att räntorna okontrollerat skenat iväg och det var inte bara småföretag som slogs ut, många andra drabbades oförskyllt. Tänk vad ett folk och då inte minst pensionärer kan ställa till med.

En ursäkt som användes flitigt av makthavarna var att en borgerlig regering suttit av två mandatperioder, de hade fått ta över ett konkursbo. För många upplevdes det ändå som en sorts straff, för att sossarna röstats bort vid tidigare val. Den egentliga orsaken till det ekonomiska kaoset kunde man hitta tidigare, nämligen från början av sjuttiotalet. Det var då lönerna rusade iväg utan kontroll, men priser och skatter höjdes i lika stor omfattning. Resultatet blev luft i plånboken, som man sa vid den tiden.

Precis samma sak hände för något år sen för de äldre, som endast hålls vid liv med garantipension. Pensionerna höjdes, men beskattades samtidigt. Brutto såg det bra ut, men det gav bara runt en hundring netto, som sen togs tillbaka genom efterskatt. Men på papperet fick pensionärerna som sagt en bruttohöjning. Tala om att ge med ena handen och ta tillbaka med den andra.

Nåja, resten av åttiotalet präglades av det ena förödande ekonomiska beslutet efter det andra, till och med en välkänd dåvarande finansminister hoppade av det socialistiska fälttåget och avgick. Det var säkert många sossar i toppen som drog en lättnadens suck, när de förlorade valet till borgarna.

Det var inte ett konkursbo de lämnade över, utan ett dukat bord. Tänk så olika det går att se på saker och ting. Det visade sig att bordet var dukat med en svag svensk valuta (precis som nu), vilket en smart miljardär utnyttjade och gjorde en attack mot vår stolta krona.

Panik utbröt, regeringen och riksbanken tappade huvudet. Det visade sig att ha höger eller vänster som regerar inte spelade någon roll när det uppstår en kris, de är lika goda kålsupare. Om det bevisar någonting, så är det att det är bättre med folk som är anställda på grund av sina meriter, än folkvalda som gör så gott de kan.

Vi behöver bara konstatera hur det ser ut på arbetsmarknaden i dag. Arbetslivserfarenhet och gymnasiebetyg fordras för att ens komma på tal för att de yngre ska få ett arbete. För de som närmar sig sextio och blir arbetslösa, är arbetslivserfarenheten värdelös. För yrkespolitiker gäller inte samma sak, det borde det naturligtvis göra. Att ha gått den långa vägen inom ett parti är ingen merit, snarare ett handikapp, eftersom dessa personer följer med i partiets gamla hjulspår.

Vad jag vet, har de flesta kommuner en kommundirektör, till och med de små. Anställs en direktör för kommunen, varför behövs då ett kommunalråd, i många fall fler? Det räcker ju att majoritetsgruppen anger riktlinjerna, sen ska kommundirektören utföra sitt uppdrag. Lätt som en plätt.

Det förfaringssättet skulle spara mycket pengar som då kommer invånarna till del. Utvecklingen har istället gått mot att politiska makthavare också blivit styrelseordförande i kommunala bolag. Kommunalrådsposten kan inte vara särskilt betungande, om de hinner med sådana uppdrag. Eller kan det vara så att dessa uppdrag prioriteras, framför den egentliga sysselsättningen? Kanske är det så att styrelseordförande låter bättre och ger högre status, än att vara kommunalråd.

Har vi verkligen råd med yrkespolitiker?