Det är sannerligen inte lätt att vara politiker i kristider, men de borde ha vant sig vid att brottas med dålig ekonomi, så har det varit de senaste femton åren trots en högkonjunktur. Vad invånarna fått höra ända sen den fantastiska saneringen av landets och bankernas ekonomi har varit att det funnits för mycket personal inom skola, vård och omsorg. Ja, någonstans måste det ju sparas när inte pengarna räcker till.

Nu höjs rop från opposition och fack att staten måste börja ösa ut pengar för att få stopp på alla varsel och hjälpa företagen ur krisen. I princip är det samma sak som att ställa sig på järnvägsspåret och försöka stoppa ett tåg. Oavsett vad vi vill göra för att få stopp på det hela, måste tåget först passera.

Där vi är just nu är som att stå vid en järnvägsövergång och vänta på att tåget ska passera. Vad jag kan läsa och lyssna sig till är att bommarna kommer att vara nedfällda minst ett par år framöver, kanske längre.

Man kan nämligen likna det som finns i statens kassakista med vad som finns kvar i plånboken två veckor efter en månadslön, Inte inbjuder det till utsvävningar precis. Men Socialdemokraternas ekonomiska talesman Östros tycks veta var det finns en sedelpress att ta till när det kniper. Det är säkert många som idag är glada över att inte han har hand om våra skattepengar. Det är egentligen märkligt hur dåliga arbetarrörelsens representanter är på att hantera andras pengar, sina egna är de säkert rädda om.

Efter att det stora företaget på orten varslat en massa folk igen, ser framtiden inte särskilt ljus ut för kommunledningen. De makthavande politikerna försöker med alla medel komma fram till någonting som kan lindra effekterna av alla uppsägningar. Man kan inte lägga sig ner och dö, som kommunalrådet sa. Naturligtvis inte, men vad kan en kommunledning göra för att inte orten ska dö, bygga ut teknikparken som vitaliserat arbetsmarknaden, som han själv sa för inte så länge sen?

Det som skrämmer mig är att vi ännu bara är i inledningsskedet av den värsta kris som drabbat världen i modern tid. Politiker som de senaste åren vetat precis hur en framtida klimatkatastrof ska kunna undvikas, står plötsligt handfallna när det visat sig att en ännu värre kris fanns precis framför näsan. Hur mycket alla skatter och avgifter som tagits ut av svenska folket för att rädda oss från den förmodade klimatkatastrofen är det väl ingen som kan räkna ut. Vad politikerna nu tänker göra när det visar sig att invånarna behöver varenda krona av det de har att röra sig med för att överleva, kan ju inte vara att höja skatterna. Frågan är alltså om de tänker fortsätta att belasta invånarna med skatter och avgifter för att rädda vår miljö, men även utrotningshotade djur.

Är det inte på tiden att satsa på invånarnas överlevnad. Bilåkandet kommer att minska i takt med att krisen drar ut på tiden, det sparar på vår miljö precis som politikerna strävat efter. Sänkta priser till mjölkbönder i kombination med stigande kostnader gör antagligen att bönderna slaktar sina besättningar, då minskar ju växthusgaserna också. Ja, problemet med fisande kor ni vet.

Men om nu så drastiska saker skulle hända, bäddar det för nya problem som inte kan lösas i en svinblink. Transportstyrelsen, oljebolag, bensinstationer och mejerier skulle tappa sina kunder, det finns ingen hejd på vad det kan föra med sig. Och som grädde på moset skulle staten gå miste om skatter och moms. För en del politiker ställer säkert det jag nämnt allting på huvudet eftersom det kan hända inom bara några år. Att det ska kunna hända är ju faktiskt lika troligt som att en klimatkatastrof ska drabba oss om fyrtio år, vilket är en ren gissning.

Utan människans hjälp klarar sig alldeles säkert vårt lilla jordklot sig själv alldeles utmärkt. Även de utrotningshotade rovdjuren kommer att göra det, räcker inte älg och rådjur till, finns det ju tamboskap. Om det visar sig att människan ställt till det för sig på ena eller alla sättet och jorden går under efter att ha funnits till i miljontals år, är det väl antagligen förutbestämt att de ska ske.

So what! Ja, lyssnar man på många ungdomar som inte fått tagit del av vårt fantastiska välfärdssamhälle är det skit samma, de anser sig inte ha något liv i alla fall. Den gruppen har växt enormt bara de senaste femton åren, precis som de hemlösa och alla de som inte ens finns med i någon statistik.

Den som inte arbetar ska inte heller äta, en filosofi som säkert är gångbar när det finns jobb. Men hur fungerar det när bortåt tolv procent av människorna blir arbetslösa? Är det meningen att alla dessa ska svälta ihjäl? Naturligtvis inte, därför kommer varenda krona staten har och kan låna upp att gå till att hjälpa människor i nöd, företagen får klara sig själva så gott det går. Att förstatliga konkursmässiga företag är inte någon lysande affär precis, även om en del tycks tro det.

Ser man hur det hela har spridit sig över hela världen, tycks alla nationer letts av makthavare som trott att ekonomisk tillväxt skulle vi alltid komma att ha, med någon liten svacka här och där. Men att det rent ut sagt skulle kunna gå så åt helsike som nu…

Nåja, det här har hänt förut och kommer säkert att hända igen eftersom människan aldrig tycks lära sig. Jag minns att någon lär ha sagt för länge sen: Misslyckanden lär oss vad vi inte vet, men vad vi borde behövt veta.

Vi får se om någon kommer ihåg det i framtiden. Om det finns någon framtid för människan förstås, det visar sig väl. Ska vi förlita oss till att politiker tar hand om det, är det dags att förlita oss till en högre makt.

 

Den gudomliga Selma Lagerlöf skrev för länge sen någonting som passar ihop med vad jag tror kan komma att hända med vårt nuvarande samhälle. Jag minns inte om hon ställde sig själv frågan och gav svaret, eller om det är taget ur något sammanhang. Ungefär så här minns jag det hon skrev: Man kan ställa sig frågan varför riken falla och städer krossas och människorna bortsopas som agnar för vinden. Kanske får det lov att vara så för att människorna alltid ska ha något nytt att bygga upp.

Tankvärda ord i en tid då allt våra förfäder byggde upp mer eller mindre raserats. Många av de som stod på barrikaderna en gång för länge sen och tåligt fann sig i att det kostar pengar att bygga upp ett folkhem som skulle ta hand om alla från vaggan till graven, vrider sig säkert i sina gravar. Under sin livstid såg de inte ens skymten av något folkhem, däremot hann de med att uppleva alla försämringar.

Några finns kvar och de lever sina liv som fattigpensionärer, lönerna var inte mycket att skryta med därför är pensionerna låga. De mest stridbara är borta sen länge, kvar är de som underdånigt fogat sig i vad andra bestämt. Ingen tackar de som fortfarande finns kvar, men däremot ser de politiska makthavarna dem som en kostnad, en tärande grupp. Ingen tänker på hur mycket de betalat in i skatter under sitt arbetsliv och att de fortfarande betalar skatt för att bli omhändertagna om de blir sjuka.

Det förfasas från politiskt håll hur orättvis sjukvården är i Amerika, men det talas inte om att de som har en sjukförsäkring inte drabbas. Med andra ord är det människor som inte har någon försäkring som kommer i kläm. I vårt land drabbas människor trots att de betalar en skyhög landstingsskatt bara för att de är för gamla. Med andra ord är politikernas syn lite av att se grandet i sin nästas öga, men inte bjälken i sitt eget, som ett gammalt ordspråk lyder.

Tänk om det är så att de människor i Amerika det förfasas över, medvetet låtit bli att betala och resonerat som så att de aldrig kunde bli sjuka? De kan ju ha använt pengarna till konsumtion istället för att betala försäkringen, sådana människor finns säkert över hela världen. Det är väl anledningen till att landstingsskatten tas ut via vår inkomstskatt. I och för sig kan man se det som ett misstroende mot invånarna, eller så är politikerna medvetna om att folk skulle vägra betala, när de inte får någonting för sina pengar.

Författaren Stig Claesson, mera känd som Slas, var mycket kritisk till hur vårt samhälle förändrades till det sämre. Han ansåg till och med att makthavande politiker förskingrat svenska folkets pengar. Det finns en sanning i det, för vart har alla skattepengar tagit vägen?

Ser man lite närmare på vad våra skatter är ämnade för, är det tjänster som ska utföras av de offentliga verksamheterna. I princip kan man säga att skatterna är till för att svenska folket ska få den hjälp de behöver. Folkvalda politiker ska alltså förvalta pengarna på bästa sätt så att de räcker till. När inte pengarna räcker till, har politikerna misskött sitt uppdrag. Jag har svårt att se hur någon kan dra en annan slutsats.

Jag har i många år skrivit insändare som påpekat det vansinniga med alldeles för många politiker och byråkrater som gräver djupa hål i den gemensamma kassan. Det är inte befogat på något sätt, en demokrati fungerar alldeles utmärkt med ideellt arbetande förtroendevalda. En allför stor byråkrati leder dessutom till ett lands undergång, historien ger mig rätt i det fallet.

Enbart  vår lilla stad där nya varsel skakat om invånarna, blir det allt mer betungande att avlöna politiker och byråkrater. Dags att väcka frågan om de behövs eller inte.

För att rätta till alla fel i vårt nuvarande samhällssystem krävs att landets invånare börjar säga ifrån. Tystnaden tas bara som ett godkännande av alla de vansinniga beslut de fattar. Det är därför tystnaden är så farlig.