Det svänger i opinionssiffrorna precis som det alltid gjort. Vad man ändå kan utläsa av de senaste mätningarna är att vänsterblocket börjar få svårt att kunna smutskasta regeringen. Inte alls förvånande tappar Socialdemokraterna och Miljöpartiet sympatisörer, det är bara att lyssna vad folk på gatan har att säga.

Till en början fungerade skrämselpropagandan om en klimatkatastrof någon gång i framtiden, nu är människorna mer rädda för vad som kommer att hända de närmaste åren med jobben och ekonomin. Den senaste tiden har rapporteringen om kommande naturkatastrofer intensifierats, rapporter om oroliga människor som kastas ut i arbetslösheten börjar bli för vardagligt. För de som blir arbetslösa måste det kännas bedrövligt att upptäcka att de är mindre värda än vår miljö.

Vad de arbetslösa upptäckt är att med mindre i plånboken har nästan allt vi behöver och förbrukar blivit dyrare genom miljötänkandet. Erfarenheten sprids som ringar på vattnet och de som fortfarande har ett jobb att gå till har därför blivit försiktigare. De ökade kostnaderna har därför inneburit att företag och människor genom miljöavgifter av alla de slag fått svårare att investera och konsumera.

Fram till valet nästa höst hinner ekonomin försämras avsevärt för många om det inte händer ett under. Kärvast blir det för pensionärerna, men också alla andra som inte kan påverka sin inkomst. Det avgörande vid valet kommer antagligen att bli vad de makthavande politikerna kan göra för folket, inte vad folket kan göra för att få landet på fötter. Sahlin och Östros måste komma med någonting bättre än skattehöjningar om partiet ska hamna över trettio procent. Dags att lyssna på vad gräsrötterna har att säga.

Mycket av alla prisökningar på det mesta folk behöver beror också på den svaga svenska kronan. Den senaste räntesänkningen av Riksbanken gör att risken är överhängande att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att drabbas av hög inflation tack vare den låga räntan. Det brukar aldrig bli som Riksbanken tänkt sig, vad nu det kan bero på.

Exportrådet är glad över den svaga svenska kronan, det gynnar exportföretagen vilket kan ge runt trettio miljarder plus i förhållande till om vi haft euro. Eftersom kronans värde mot euron och dollarn fortsätter att sjunka är det väl bara glada miner hos Exportrådet och exportföretagen.

För invånarna i gemen kostar det däremot mer än det smakar genom högre importpriser. Oavsett om det är bra eller dåligt att ha en svag valuta kan vi räkna med att det som vanligt kommer surt efter i någon form för landets invånare. En djup ekonomisk kris kan hänga med bortåt tio år tack vare att skadan måste självläka. Precis som med ansträngningen att rädda vår sjuka miljö, riskerar skadan att bli värre om man försöker kurera den.

Ingen kunde väl ens drömma om att den svenska kronan skulle kunna göra en djupdykning och försvagas med nästan två kronor mot både dollarna och euron på kort id. Eftersom det orsakat att importerade varor blivit dyrare har många ångar att de sa nej till euron. Så fungerar människan när det rör sig om den egna ekonomin.

Det som oroar är att den svaga kronkursen hållit i sig så länge, det brukar inte en försvagning göra. Om det betyder att vår svenska krona kommer att bli kvar på den låga nivån, blir det dyrt med de lån landet tvingas ta för att hålla näsan över vattenytan. Vi råkade ut för något liknande på åttiotalet, det släpade med i många år.

Vad hjälper det att bankekonomer tror på en stabilisering fram mot hösten, de trodde inte att finanskrisen skulle nå vårt land. Man kan också höra fastighetsmäklare som spår högre bostadspriser, alltid är det någon som nappar. De som lånar ut pengar till nytt boende tror däremot att priserna kommer att sjunka, vi får se vem som får rätt. I slutändan kommer optimisterna att gråta, då blir fastighetsmäklare arbetslösa också.

Vad det hela handlar om är att till och med människor som i nuläget inte riskerar att bli arbetslösa börjar hålla hårt i plånboken. De har blivit realister och insett att ingenting är som förut och ingen kan säga hur det kommer att bli framöver. Den nedgång vi sett hittills inom vissa branscher kan växa till en lavin som drar med sig allting. För första gången på många år har människor blivit försiktiga med sina pengar, de kan vara bra att ha framöver.

Osäkerheten gör att människor börjar tänka annorlunda, de långsiktiga problemen blir inte längre viktiga, de får vänta. De höga elpriserna har fått människor att tänka om när det gäller kärnkraften. Det är ju på grund av hög efterfrågan som priset kunnat pressas upp. När nu efterfrågan minskat inte minst från storförbrukarna inom våra industrier tvingas elproducenterna sänka priset. Som vanligt är det tillgång och efterfrågan som bestämmer priset.

Ett land står stark i kristider om det är självförsörjande, det har ingen av våra politiker tänkt på. Men när det ropas efter åtgärder från alla håll och kanter, varför inte uppmuntra till att vi ska kunna bli småskaligt självförsörjande? Många bäckar små gör en stor å brukar man säga. Börjar andra länder bli protektionistiska vet man inte hur det går med de varor vi importerar idag.

Kanske är det dags att damma av ett gammalt talesätt som lyder: Var och en sin egen lyckas smed. Det skulle alldeles säkert skapa ett helt nytt samhälle och ett nytt sätt att tänka. Kanske någon tänker så långt att de samhällskostnader vi står inför i form av socialbidrag kommer att bli dyrare än att införa medborgarlön.

Visserligen ställer det alla de begrepp vi vant oss vid på huvudet, men för många människor som slagits ut redan under skolåren skulle det betyda en ny chans att tas upp i samhällsgemenskapen. För de som tidigare inte haft råd att vidareutbilda sig skulle den möjligheten plötsligt finnas. Som det är nu tvingas många svälta sig genom sina studier, inte undra på att resultatet blir därefter.

Många unga arbetslösa uppmuntras nu att starta eget av Arbetsförmedlingen, som ivrigt påhejade av de politiska makthavarna målar upp en drömbild av att kunna rå sig själv och förverkliga sina drömmar. För att kunna starta ett företag som småningom kan växa, krävs inte bara en bärkraftig affärsidé utan också ekonomisk trygghet. Idéerna finns alldeles säkert men någon ekonomisk trygghet finns inte idag, däremot en stor otrygghet, vilket de som startar eget upptäcker vid exempelvis sjukdom.

Vad värre är för de allra flesta blåögda som satsar på att bli sin egen, kommer de att få en erfarenhet som inte är av den trevliga sorten. De kommer att känna på de istället för att bli hjälpta, blir motarbetade av alla slags byråkrater, så fungerar nämligen vårt samhälle. Med medborgarlön skulle alla dessa blåögda i alla fall ges chansen att utveckla sina idéer i sin egen takt, vilket troligen skulle innebära att de en dag kan stå på egna ben.

Ja, det var min lilla fundering över det hela så jag slutar för idag, annars blir jag för långrandig. Det är nu upp till den som eventuellt läser det här att vidareutveckla tankegångarna, för möjligheterna är oändligt mycket större än svårigheterna att genomföra ett så fantastiskt samhällsexperiment. För ett experiment är väl vad många ser det som.

Men vad ska man då kalla den spruckna drömmen om folkhemmet? Vid en jämförelse ser man att medborgarlön skapar ett friare samhälle, inte ett som försöker detaljstyra invånarna. Folkhemmet var en orealistisk ideologisk dröm om att staten skulle ta hand om ett helt folks vardagsbekymmer. Vad som blev kvar av alla de pengar svenska folket betalade in för att bli omhändertagna, är bara den byråkrati som skulle ta hand om allting.

Skulle inte förundra mig ett dugg om det hela var en bluff från början till slut.