Det är söndag och vilodag som man sa förr, men hjärnan vägrar att slå sig till ro. Istället för lugn och ro fanns en vansinnig tanke i bakhuvudet när jag vaknade. Under tiden jag sörplade i mig kaffet för att sätta fart på livsandarna växte tanken att jag kanske skulle skriva en saga idag.

En saga passar väl bra att berätta en dag då man kan unna sig att slå bort den bistra verkligheten. Inte någon snäll saga, utan en som kanske skrämmer en del till att få mardrömmar. Eftersom jag aldrig skrivit någon saga efter eget huvud, skriver jag naturligtvis på samma sätt som de gamla sagorna alltid berättades.

 

Det var en gång ett land som var mycket fattigt och en stor del av folket var arbetslösa. Men så hände någonting och de valda ledarna upptäckte att utan att de gjort någonting, fick alla som kunde arbeta jobb och som en följd av det blev landet nyrikt. De valda ledarna slog sig för bröstet och talade om vad duktiga de varit och skyndade att smida planer på att visa omvärlden hur ett mönsterland skulle se ut. Jämlikhet, solidaritet och broderskap var parollen och ett samhälle skulle skapas som tog hand om alla från vaggan till graven.

Till det behövdes massvis med folk som skulle ta hand om allting och en fantastisk apparat byggdes upp. Eftersom folket utgick från att de valda ledarna begrep bättre än de själva, fogade de sig i att bli omhändertagna, men också att solidariskt betala för alla som inte kunde göra rätt för sig.

Risken att folket skulle behöva betala för det som skulle gynna alla var liten, landet kunde sälja allt som producerades och mer därtill. Ingen tänkte så långt att framgången berott på andras elände i form av ett fruktansvärt världskrig som ödelade nästan alla Europeiska länder och mer därtill.

Men så en dag började det komma grus i maskineriet och landets ledare undrade vad fasiken som hänt. Det exporterades inte lika mycket och penningströmmen till landet forsade inte längre in utan kom i allt mindre rännilar. Eftersom ledarna varit fullt upptagna med att skapa ett folkhem, hade de inte märkt att länder som legat i ruiner fått fart på sina industrier igen. Det var bara landets stora företag med skickliga ledare som insett faran och hjälpt till med uppbyggnaden och investerat för framtiden. De stora företagens kunnande och skickliga medarbetare hade satt landet på världskartan genom varumärket Kvalitet.

Men vad hjälpte det eftersom det kostade pengar för företagen att investera och landet fick bara smulor av det företagen kunde sälja utomlands. I hopp om att de stora företagen skulle vara lösningen var ledarna tvungna att fjäska på alla sätt och vis och smida planer på att när allt rullade på, skulle staten kunna ta över och håva in alla pengar.

Men det låg längre fram i tiden och för makthavarna återstod bara en sak, att vädja till landets medborgare om solidaritet. Den i all hast uppbyggda apparaten som skulle ta hand om alla, kostade enormt med pengar och ytterst lite kom tillbaka till det som kallades den gemensamma kassakistan.

Planerna på att ta hand om folket från vaggan till graven lades på is, men det gällde att hålla drömmen vid liv så länge som möjligt, för annars var det ju ingen som var villig att betala de allt högre skatterna. De sagor som berättades för att skyla över någonting som aldrig blivit av och aldrig skulle kunna komma att bli det, slog Kejsarens nya kläder med hästlängder. Utan att vara medvetna om det skapade de dåvarande ledarna myter om sin egen förträfflighet och efterföljande ledare tvingades berätta samma sak år efter år för att hålla skenet uppe.

Men landet behövde mer pengar för att kunna skryta med att det var ett rikt land och någon fick snilleblixten att det omsattes en massa varor varje dag och en omsättningsskatt skulle inte sticka lika mycket i ögonen på folket som en högre inkomstskatt. Visst knorrade folket men fann sig i att det var så solidaritet fungerade. Protesterna var inte värre än att när nya underskott måste täckas upp var det dags att ta ut avgifter av alla de slag på allt folk använde och behövde.

Efter ett tag var det ingen av de valda ledarna som längre kallade det redan havererade försöket att ta hand om invånarna för folkhemmet, det skulle heta välfärdssamhället som alla skulle få ta del av.

Men så en dag hände det som förr eller senare händer, en massa människor som egentligen inte hade någonting med hur ett land ska styras, blandade sig i och ifrågasatte vad ledarna höll på med. Till stor del kunde det tillskrivas att de myter som berättats under så många år avslöjades en efter en. Orsaken till att den mest berättade myten avslöjades var en respekterad person som skickats att representera landet och kommit upp sig inom den nya tidens ledarskap på en plats långt utanför landet. Det uppdraget hade vidgat vyerna och när den personen sa att det egna landets fantastiska välfärd bara var en myt, tog det hus i helsike.

Till saken hör att denna person alldeles säkert själv trott på myten tidigare. Men den plötsliga insikten hade kommit genom att ha fått perspektiv på landet (sett det lite från ovan?) samt att kunna göra jämförelse med andra länder. Det hade aldrig skett tidigare, ledarna för landet hade bara talat om hur bedrövligt andra länder sköttes. Det hela slutade med att de valda ledarna fick respass från sitt uppdrag och nya tog vid.

De nya ledarna visste precis vad höga skatter kan ställa till med och med liv och lust satte de igång med en storstädning och började direkt kasta ut allt malätet ur garderoben utöver alla gamla lik som fanns där.

I ett modernt samhälle skulle ingen kunna leva på a-kassa, sjuklön eller bidrag, det var bara den som arbetade som skulle äta sig mätt. Med den utgångspunkten sänktes skatterna och folk skulle arbeta, vare sig de kunde eller inte. Att de nya ledarna tog i med hårdhandskarna berodde på att folket under många år insett att det lönat sig att fuska. Det hade blivit till en kultur vilket gjort att det utnyttjades av nästan alla som kunde.

Det var en frisk fläkt som drog över landet. Statliga bolag skulle säljas ut till högsta möjliga pris för att fylla landets kassakista. I ett modernt ledarskap ansågs även uppdraget att ta hand om en allt krassligare miljö ingå, samtidigt som folket måste lära sig att klara sig själva och stå på egna ben. Ja, efter de regler ledarna satt upp givetvis.

Men så drabbades landet av någonting som ingen förutsett, en finanskris och en lågkonjunktur och det blev kattskit av alltihop. Allting gick i stå och det som skulle blivit så bra för alla, blev istället till att hålla tummarna att landet inte skulle tvingas börja om från början, eller åtminstone långt tillbaka i tiden. Ville det sig riktigt illa skulle det kunna bli till den tid som var före innan sagan började. Och med det fick folket sig nöja, att så var det bara.

Ja, egentligen skulle sagan ha slutat så, men sagor måste ha lyckliga slut, därför ska naturligtvis även den här sluta lyckligt. Men ett lyckligt slut på sagan om landet Lagom kan inte sluta med att folket levde lyckliga i alla sina dagar, snarare ska den väl sluta med att en dröm går i uppfyllelse, den gamla drömmen om jämlikhet.

Så slutet på sagan blir alltså att alla landets invånare jublade och hurrade eftersom alla blivit lika fattiga när bonusar tagits tillbaka, chefslöner sänkts till lägsta nivå och att politiker och byråkrater blivit arbetslösa. De valda ledarna passade på tillfället och i hopp om att skapa en ny långvarig myt skrev de i ett meddelande till folket: Titta vad vi lyckades åstadkomma för att få landet jämlikt, lycka kan inte köpas för pengar.

Tja, så slutar alltså min saga om landet Lagom. Ni kanske har hört talas om eller på annat sätt vet mer än jag om det landet, men då är det ju ingen saga jag berättat när allt kommer omkring.

Om det finns någon sensmoral i sagan är väl det att den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.