Vaknade tidigt med sprängverk i vänstra axeln, ett återkommande problem varje vår. Borde ha lärt mig vid det här laget att stillasittande framför datorn sliter på kroppen. Det är svårt att tänka klart när det gör ont, men att tänka på annat förtränger förhoppningsvis värken så vi får se vad det blir idag.

För varje dag som krisen börjar tränga in i människors vardag, visar det sig också hur lite våra politiker kan påverka det som händer. De kan genom rätt beslut lindra effekterna av nedläggningar och ökad arbetslöshet, men de kan inte hejda utvecklingen. Genom att blicka bakåt kan man se att det är precis vad många politiska beslut försökt göra, hejda en utveckling som var oundviklig.

Om man ska kalla det vi kommer att stå inför en utveckling eller helt enkelt en omvälvande förändring är en smaksak. Vi har ju faktiskt alldeles nyss kommit in i krisen och än så länge har storstadsregioner klarat sig tämligen bra gentemot små industriberoende orter. Men många arbetsplatser i de stora regionerna är tjänsteföretag som inte producerar någonting, det är invånarnas konsumtion som håller motorn igång. När deras plånböcker blir tunnare börjar motorn hacka innan det blir soppatorsk.  

I en gammal slagdänga sjöngs det: Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. På sätt och vis är det så vårt samhälle fungerat i modern tid, de mest onyttiga prylar har kunnat säljas med en mördande reklam. Om det betyder att folk varit lättlurade eller att reklamen varit skickligt upplagd, det får andra bedöma.

Men faktum är att även våra politiska makthavare använt sig av mördande reklam för att nå sina syften. När tillväxten visat tecken på att stanna upp har folket uppmuntras att konsumera. De senaste årens tillväxt i ekonomin har till stor del berott på en hög inhemsk konsumtion.

Vad vi nu ser är effekterna av när konsumtionen minskar, det tillverkas mer än vad som efterfrågas. När det drabbar ett led i produktionen sprider det sig till nästa och så vidare. Det land som klarar sig bäst är det som producerar varor som invånarna behöver, vilket betyder att pengarna blir kvar i omlopp inom landet. Det låter fruktansvärt enkelt och är det också.

Ensam är stark brukar man säga, men i vårt fall är vi nästan helt beroende av andra. Det är som med alla bidrag som florerat i vårt land, vi har blivit beroende av att andra köper våra varor. Så länge som bytesbalansen på de varor vi importerat och exporterat hamnat på plus har allt varit frid och fröjd.

Den nu pågående krisens förödande effekt visar att alla blivit beroende av varandra genom globaliseringen. De företag som kunnat har jagat kostnader och lagt ut tillverkning i länder med billigare arbetskraft. Ett kortsiktigt vinstänkande har därmed reducerat antalet köpare av produkterna i egna landet som skulle ha tillverkat varorna. En dag står företagen med billigt tillverkade varor men allt färre som köper i hemlandet. Det är vad vi sett början på nu.

Alla företag har genom kvartalsrapporter tvingats visa upp ständigt stigande vinstsiffror för att nå upp till det av aktieanalytiker förväntade resultatet. Från att tidigare varit en långsiktig investering, övergick aktier till att bli som att köpa Trisslotter. När människors längtan efter att göra det stora klippet övergår i snikenhet, medverkar de till att hela systemet en dag kollapsar.

Det farliga när en kris uppstår är att folk tappar framtidstron och på ena eller andra sättet försöker fly från verkligheten. Vad vi kan vänta oss är många mänskliga tragedier som kommer att kosta samhället mycket pengar. Det är då den så kallade välfärden sätts på prov, om den finns överhuvudtaget.

För de politiska makthavarna var en kommande klimatkatastrof som sänd från himlen. Problemen med en kommande finanskris fanns där för flera år sen, de initierade blev knappast tagna på sängen. Det är antagligen en av anledningarna till de frikostiga lönerna och bonusarna de senaste åren, som förmodligen baserats på en kanske rent av femtio procentig nedgång av den svenska kronans värde. Hälften av en fördubbling av miljonlöner och miljonbonusar är i alla fall en massa pengar att kunna överleva på.

Vad som händer vid en ekonomisk kris är att ingen går säker. Företagen inom det privata näringslivet städar först bort chefer på låg och mellannivå, men när inte det räcker får även de högsta cheferna gå. De offentliga verksamheterna borde ha varit först med att ta till de åtgärderna, eftersom de avlönas med invånarnas skattepengar. Det är ett brott mot den gällande lag folkvalda lyder under, om de slösar med skattebetalarnas pengar genom att avlöna sig själva i första hand. Lagen säger nämligen att de måste förvalta skattepengarna på bästa sätt. Den lagen bryter alldeles för ofta de politiska makthavarna mot genom beslut att skära ner på det invånarna betalar för att få.

Under den historiskt sett långa högkonjunkturen var det många kommuner som investerade för framtiden. Problemet med kommunala investeringar är att besluten fattas med utgångspunkt från gällande ekonomiska förutsättningar, plus en uppräkning av kommande skatteintäkter. En minskning av skatteintäkterna får därför förödande konsekvenser för kommunernas invånare.

Men någonstans i de framtidskalkyler som gjorts har det ändå räknats fel. Människorna som ska jobba ihop alla dessa miljarder till företagen, staten, kommunerna och landstingen som behövs för att hålla ruljansen igång, har upptäckt att de blivit grundlurade. Fler än vad företagschefer och politiska makthavare ens kan ana, känner många människor sig i nuläget som en förbrukningsvara, lite av slit och släng.

Genom att avskeda sparar företag, staten, kommuner och landsting pengar på kort sikt, men i det långa loppet är de förlorare. Vad de just nu håller på med är att skrota vårt nuvarande samhällssystem och ingen gråter över det.  Vi har ett samhälle ingen egentligen vill ha. Det blir så när beslutsfattare glömmer bort att den viktigaste grundstenen i ett samhällsbygge är människorna som befolkar landet.

För att ett samhälle långsiktigt ska kunna överleva, måste alla människor vara lika mycket värda.