Det händer ofta att någonting jag läst ligger och gnager i bakhuvudet för att söka efter en koppling. I drygt en vecka har jag inte kunnat komma på vad det fanns för likhet mellan den från Amerika överflyttade livstidsdömda Annika Östberg och vårt lands invånare. Men så läste jag vad en psykolog och terapeut inom Kriminalvården hade att säga. Hon ansåg det farligt och svårt för Annika att anpassa sig till ett liv i frihet om hon omedelbart skulle släppas fri.

Det farliga och svåra för Annika bestod i att hon under en stor del av livet inte haft någon frihet och inte heller kunnat göra några egna val. Eftersom alla praktiska saker under så lång tid skötts av någon annan ansågs det svårt att hon skulle kunna klara sig själv i frihet. Det ansågs vara ett handikapp när egna beslut måste fattas.

Med andra ord skulle hon få svårt att själv tvingas välja hur hon vill ha det och sedan se till att det blir gjort. Inte så lätt om man inte vet hur man ska göra så förklaringen lät både klok och riktig.

Det var den vettiga förklaringen som fick mig att se kopplingen mellan Annikas problem och hur vårt lands invånare tvingats leva sen andra världskriget. Det var nämligen efter krigets slut som folkvalda personer tog på sig ansvaret att ta hand om allt åt invånarna från vaggan till graven. För folket var det bara att jobba på för att kunna föda även dem som tog hand om allting. Man kunde ju inte begära att de skulle jobba gratis.

Svenska folket blev beroende av att hjälpas och att själv slippa tänka. Men det är inte lätt att ta hand om ett helt folk, därför måste de styrande på något sätt visa att de i alla fall gjorde någonting. Nya reformer sjösattes därför med jämna mellanrum för att hålla folket vid gott mod. Men reformerna måste ju betalas på något sätt, därför var budskapet till folket: Betala in en hundring extra så får du trettio tillbaka i bidrag. Nästan i stil med vinst varje gång i ett tombolastånd tyckte många som fick ta del av reformerna och betalade glatt.

Att själva betala för att bli bidragsberoende är egentligen ett cirkusnummer i världsklass av de styrande. Hur det kunde vara möjligt att dupera en så stor del av folket måste det till en skicklig hjärnskrynklare att försöka reda ut.

Ingen tänkte på att det var orättvist att alla skulle vara med och betala eftersom många inte fick några bidrag. De som inte fick ta del av reformerna och blev utan bidrag nöjde sig inte med förklaringen att alla måste vara solidariska, eftersom bidragstagarna själva betalade för sina bidrag. Ingen lyssnade på deras klagomål.

Folk började fråga vem eller vilka alla skulle vara solidariska med. Eftersom det inte var bidragstagarna eftersom de själva betalade genom extra hundringar i skatt, var det alltså något lurt med det hela. Någon förklaring har aldrig getts av de folkvalda, däremot fick de som gnällde höra att det är häftigt att betala en massa i skatt.

När alliansregeringen tillträdde började folk ana att det skulle bli andra bullar av. Folket skulle genomgå en rehabilitering och vänjas av med att de folkvalda tog hand om allting. En mandatperiod är inte lång därför måste alla slängas i sjön för att lära sig simma. Ja, bildligt talat alltså.

Det var därför jobblinjen blev ledstjärnan för regeringen och hux flux gällde att alla måste jobba för att kunna stå på egna ben. Det är inte lätt för ett land där många redan från tidig ålder haltat fram med stödskenor för att benen inte skulle vika sig.

Om det i förlängningen var tänkt att alla skulle vara med och försörja landet får vi väl aldrig reda på tack vare finanskrisen och lågkonjunkturen. Naturligtvis kommer det att vända en dag, men ingen vet när. Men när det vänder kommer arbetskraften inte att räcka till. Tro det eller inte, men just en kommande brist på arbetskraft är faktiskt vad byråkrater bekymrar sig över mitt uppe i den växande arbetslösheten. De behöver bara tänka efter lite så inser de att det finns massvis med arbetsdugliga byråkrater och yrkespolitiker som istället för att kosta samhället pengar kan bidra till att få landet på fötter genom att ta sitt samhällsansvar. Det kommer knappast att saknas arbetskraft inom överskådlig tid om det blir så.

Troligtvis kommer vi väl inte heller att få veta om jobblinjen skulle ha fungerat eller inte. Det troliga är att den inte skulle ha gjort det, det finns mycket som talar för det. Ideologiska experiment ska aldrig göras på människor, de är inte bara sköra utan dessutom oberäkneliga. Att leka med elden kan sluta i en katastrof.

Den stora och avgörande frågan om svenska folket skulle klara av att stå på egna ben kvarstår. Med en rehabilitering liknande den som Annika Östberg tydligen ska få, finns en chans att det ska kunna gå. Men det gäller att ta små steg i taget. Vad svenska folket varit med om de senaste tjugo åren kan bäst liknas vid kapplöpningshundarnas jakt på en kanin de aldrig hinner ifatt. För många kanske arbetslösheten därför bör ses som en chans att få en andhämtningspaus och tänka över vad de sprungit efter. Många kommer att bli besvikna eller rent av förbaskade.

 Att föda ett land och en massa folk som talar om vad invånarna ska göra, kan knappast vara meningen med livet, men det är ju precis så det fungerar. Jag kan inte se annat än att de moderna teorierna om hur människor ska leva, bara skapar eländes elände. Vi föds fria i det här landet, men binds vid tidig ålder av förpliktelser som sen följer med livet ut. Inte undra på att många idag känner sig som galärslavar.

Om det är så att historien upprepas kommer vi antagligen någon gång få uppleva människornas frihetskamp. Antagligen långt tidigare än en klimatkatastrof. Varje människa borde ha rätt till att inte bara ha sin egen karaktär utan också våga vara vad ingen annan är och göra vad ingen annan kan göra. Den individualism som vi ser så mycket av idag har ingenting med det att göra, det är bara människor som går sin egen väg utan att bry sig om andra.

Tyvärr har alla dessa egoister lyckats hamna i maktpositioner och kunnat sko sig på folkets bekostnad. Det gäller inte bara chefer inom det privata näringslivet utan också personer med förtroendeuppdrag där de enligt lag ska förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. Bästa sättet är definitivt inte att stoppa pengarna i egna fickor, det är brottsligt.

Vad de som passat på att sko sig på invånarnas bekostnad inte tänkt på är att även små tuvor kan stjälpa stora lass. En försmak kommer alldeles säkert vid EU-valet, nästa höst kommer de som inte lyssnar på varningssignalerna att stjälpa.