Jag tänker aldrig så långt att någon vill kommentera det jag skrivit. För att se eventuella kommentarer måste jag gå in och titta på det jag skrivit och det sker mycket sparsamt. Det jag skrivit går inte att göra någonting åt och av den anledningen finns ingen anledning att titta tillbaka. Nu råkade mitt barnbarn som lånade min dator en stund se att jag hade en kommentar, så naturligtvis måste jag läsa vad som skrivits.

I en kommentar för någon dag sen undrade signaturen R.J varför jag inte letade mig till en blogg där jag kunde få fler läsare. Svaret är att platsen inte har någon betydelse, jag skriver bara ner mina egna funderingar utan en tanke på om någon läser det jag skriver eller inte.

Som de flesta säkert märkt fungerar debattartiklar skrivna av politiskt aktiva enkelriktat, de påstår en sak men om någon ger svar på tal får de inget svar. Det beror naturligtvis på att de flesta artiklarna egentligen bara är ett försvar av deras handlande, det retar upp mig och är antagligen förklaring till varför jag inte kan låta bli att skriva ner det jag anser vara fel i vårt samhälle.

Problemet med allt som fastnar i huvudet är väl antagligen min nyfikenhet att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med de tvärsäkra uttalanden politiker och auktoriteter av skilda slag så tvärsäkert häver ur sig. Ingen av dem återkommer efter ett tag och säger att de hade fel. Om inte någon påtalar det, förstås.

Varför det då kallas att göra en pudel har jag aldrig riktigt förstått. Pudlar är kloka djur, för om de gör en sak som är åt helsike, så inte erkänner de det.

Det måste ha varit bortåt sextio år sen jag läste någonting som omedvetet fastnade i huvudet och blev kvar där. Lite diffust kommer jag ihåg att det hade med enkelspårighet och splittring att göra, man kan koncentrera sig på ett intresse så att man blir immun mot andra saker. Att gräva in sig i ett fack så det blir till ett intellektuellt elfenbenstorn, har jag för mig att det beskrevs. Jag har försökt undvika det.

Tyvärr inte våra så kallade folkvalda som målat in sig i ett hörn genom att hålla fast vid ideologier som är hopplöst enkelspåriga. Något intellektuellt elfenbenstorn är det inte fråga om i deras fall, snarare en omsorgsfullt skapad betongbunker som ska skydda dem mot angrepp.

Någonting jag också försökt undvika är att ägna mig åt ”korvstoppning”, att blåläsa in information som efter ett tag förträngs av annat så att bara fragment blir kvar. Det är inte bara tidsödande utan också förkastligt. Beklagligt nog är det vad många politiker håller på med. Dessa personer beröms för att vara pålästa, men resultatet har blivit att de ytligt fladdrat mellan olika saker utan behållning.

När det är dags för ett beslut i en fråga som noggrant blivit påläst blir avgörandet naturligtvis ett sammelsurium av påtryckningar, ideologi och det de läst. Inte undra på att det blir pannkaka av det mesta som beslutas. Det hör nämligen till en av levnadskonstens regler att vara djupt intresserad av en sak och ganska intresserad av tusen. Den som försöker vara intresserad av tusen saker samtidigt ställer bara till det för sig så det blir kattskit av alltihop.

Om det finns någon gyllene medelväg så är väl det att djupodla våra intressen, men samtidigt vara öppen för livets och skeendets alla aspekter. Det gäller att skumma av det viktigaste och spola bort resten. En svår balansgång som inte bara kräver erfarenhet utan också modet att våga ifrågasätta och avgöra vad som är rätt eller fel.

Den enklaste vägen för en människa är att vara godtrogen och förlita sig till att det som beslutas av politiska makthavare är rätt. Under andra världskriget fanns affischer med en stor tiger på uppsatta med texten: En svensk tiger. Vad det handlade om var att inte pratat bredvid mun så att fienden kunde snappa upp information, men ett kuvat folk tog texten bokstavligt och har tigit sen dess.

Eftersom ingen sagt ifrån under alla år har de politiska makthavarna trott sig ha stöd hos folket och beslutat därefter. Vad det i själva verket handlade om var att en stor del av folket röstade som sina föräldrar eller som de själva alltid gjort, det var enklast så. Så länge allt rullade på och det inte märkbart drabbade dem själva, blomstrade både socialdemokratin och den svenska mentaliteten att ständigt säga: Jag bryr mig inte i det.

Att folket nu börjat höja sin röst och ifrågasätter alla beslut som fattas, är någonting som satt myror i huvudet på de politiska makthavarna men också de etablerade partiernas strateger. Att komma på vad folket verkligen vill ha är inte lätt när de aldrig lärt sig lyssna på folket tidigare. Det gäller i allra högsta grad socialdemokratins företrädare, som alltid beslutat om vad de ansett svenska folket behövt. Under socialdemokratiskt enväldiga styre var det mycket svenska folket fick som de inte behövde eller ens önskade sig. Det fantastiska är att en ansenlig mängd människor aldrig kom underfund med att de själva fick betala alla så kallade reformer, de trodde det var en gåva från deras valda politiska företrädare. Visst måste det kännas häftigt att under många år kunnat lura så många väljare! 

För att avsluta det som förhoppningsvis förklarat varför jag skriver en blogg på en undanskymd plats, gör jag väl en liten reflexion över vårt lands nuvarande tillstånd. Visserligen är jag gammal och grå men har antagligen för många hjärnceller kvar för att kunna acceptera att människor som saknar både sunt förnuft och den utbildning som är nödvändig för att kunna fatta rätt beslut, ändå har rätt att styra mitt och andras liv. Det gäller i allra högsta grad de så kallade folkvalda inom kommuner och landsting, men de som sitter i riksdagen är inte mycket bättre.

Som skattebetalare och därmed också de offentliganställdas arbetsgivare, kräver jag en förändring som för med sig att välmeriterad utbildad personal tar hand om och förvaltar mina och landets invånares skattepengar på bästa sätt. Det kan man med bästa vilja i världen inte säga att de politiska makthavarna gjort under åren. Frågan är vart alla våra inbetalade skattepengar tagit vägen?