Att varje morgon sätta sig ner och låta tankarna löpa fritt blir till slut tröttsamt, både för mig själv men antagligen också för de som tittar in och läser min blogg. Jag själv märker att en resignation smugit sig in i mitt tänkande, rapporter kommer dagligen att krisen blir djupare än vad man trodde från början. Varje rapport äter sig in i folks medvetande och får till slut en förlamande effekt.

Jag trodde i min enfald att de politiska makthavarna skulle inse att de nu måste börja uppifrån när det ska dras in på kostnader. Tiden då folkvalda politiker såg sig själva som tillsatta att leda och fördela allting som rör vårt samhällssystem är förbi för sen länge. Det nya högteknologiska kunskapssamhället kräver ett helt annat ledarskap för att kunna organisera de livsviktiga offentliga verksamheterna.

Organisation är någonting politiker aldrig lärt sig hur det fungerar, därför fungerar ingenting. Jag har hört politiker säga att de gör så gott de kan, det är en dålig ursäkt. Den som vet med sig att det bästa de kan prestera inte räcker till, ska heller aldrig ta på sig ett uppdrag i folkets tjänst.

De beslut som fattas idag av våra så kallade folkvalda kommer att bli avgörande för hur vårt samhälle kommer att bli efter krisen. Varje felaktigt beslut som påverkar invånarna negativt, kommer också att belasta hela det politiska etablissemanget. Det är anledningen till att jag tror att vårt nuvarande politiskt styrda samhällssystem inte kommer att finnas i framtiden.

Jag har tidigare tagit upp Medborgarlön som en möjlighet att skapa ett nytt samhälle. Det finns stöd hos inte bara Miljöpartiet, utan har faktiskt funnits med i diskussioner även bland de borgerliga att skapa denna form av grundtrygghet.

Och varför inte? Det skulle kunna få människor som vill leva ett annat och bättre liv att våga bryta upp från storstäder och befolka våra landsbygder för att skapa en framtid. Eller är det bara tomt prat att hela Sverige ska leva? Vad Medborgarlön handlar om är ju att ge människor en valmöjlighet att under eget ansvar finna sig själva och utvecklas.

Ett motargument som säkert dyker upp är att människor då inte skulle göra någonting alls, men så fungerar inte människan när allt kommer omkring. De flesta har drömmar och förhoppningar som de vill förverkliga men som stryps i sin linda av ett förmyndarsamhälle som enbart ser människan som ett redskap för ekonomisk tillväxt för landet och en försörjare av de offentliga verksamheterna. Dessutom har vi idag vansinniga regler för arbetsmarknaden, vilket gjort att människor som vantrivs med sina jobb inte vågar bryta upp och söka nytt ens i goda tider.

Det finns en gräns för människors tålamod, den börjar nu närma sig med stormsteg. Det pratas nu om en arbetslöshet på upp till tolv procent om ett par år, vi kan bara hoppas att det räcker. Vad är det som säger att alla dessa arbetslösa behövs vid de företag de nu får lämna den dag det vänder?

Företagsledningar sitter inte overksamma, de jobbar för fullt med att titta över vad de kan spara in på nuvarande fasta kostnaderna, men också rationaliseringar som kan förbilliga företagens produkter i framtiden. Man kan inte räkna med en explosiv efterfrågan av arbetskraft i inledningsskedet och konkurrensen kommer att bli hård. Kanske är det så att de industrijobb som nu försvinner, aldrig kommer tillbaka. Vi vet inte och måste därför vara garderade genom att titta på alla möjligheter.

Politiker kan inte skapa jobb, de kan bara genom beslut skapa förutsättningar för nya jobb. Den möjligheten har våra politiker varit dåliga på, kanske har de ansett att det inte behövs. Vad man kan utgå ifrån efter pensionsskandalen vid AMF är att LO försvagats och därmed hela fackföreningsrörelsen, vilket kan ge utrymme för en uppluckring av många idiotiska lagar som rör arbetsmarknaden.

Apropå arbetsmarknaden tycks våra politiker anse att det är marknaden som måste ta hand om alla problem. Samma sak med penningpolitiken, den tar penningmarknaden hand om. Jaha, men vad är då marknaden för underlig varelse? Tja, det är vi alla, ett sammelsurium av människor runt om i världen. Det finns ingen direktör som styr marknaden, men gott om kapitalister som kan styra den dit de vill. Vad det handlar om är alltså bara ett talesätt för någonting som finns och påverkar våra liv, men inte går att ta på.

Tänker man efter lite betyder det att Medborgarlön faktiskt är embryot till någonting som ställer till det för marknaden. Marknaden kan påverka och styra stater, banker och industrier, men om en hel drös med människor bryr sig mera om hur de vill leva sina liv, faller allt platt till marken.

Varför jag tror Medborgarlön kan vara genomförbart beror på någonting jag läst för många herrans år sen och som jag tror fullt och fast på, det lyder så här: De flesta människor duger något till bara de finner att man tror på dem och låter dem så mycket som möjligt handla på eget ansvar.