Att ha en vision är en sak, att uppnå målet någonting helt annat, det är ju när allt kommer omkring bara en fantasiprodukt, en förhoppning. Som barn är det fullt acceptabelt att leka och glömma bort omvärlden genom fantasier, men verkligheten tränger sig allt tidigare på de barn som fötts till att leva i vårt fantastiska moderna välfärdssamhälle. De tillåts inte att vara barn tillräckligt länge, kraven på dem ställs redan vid tidig ålder. Hur många trasiga barn kommer det att finnas om några år?

Det rör sig om många timmar på dygnet som inte föräldrarna tar hand om och tröstar sina barn när de är ledsna, osäkra eller har slagit sig, det är dagispersonalen. På dagis smittar barnen varandra med förkylningar och alla de barnsjukdomar som alltid florerat och för det vidare till föräldrar och andra anhöriga. Inte undra på att vi är ett sjukt folk.

Jag har alltid varit kritisk till att samhället ska ha ansvaret för barnens uppfostran, för det är ju vad den dagliga förvaringen innebär. Hur ska ett barn kunna få någon familjekänsla när inte föräldrarna finns till när de behöver dem?

Ser man till vad detta politiska påfund inneburit för svenska folket i form av inte minst kostnader för rotlösa ungdomar som i sin förtvivlan över att inte veta var de hör hemma ställer till det för både sig själva och samhället har det varit en gigantisk förlustaffär. Alla försök att införa en föräldrapenning har fallit på inte bara politiskt motstånd, utan också på ersättningens futtighet.

Alliansregeringen gjorde felet att titta på kostnaderna för vård av sjukt barn och småbarnsföräldrars ständiga sjukdomar och utgick från att fusk låg bakom, det var att göra det alldeles för lätt för sig. Roten till det onda finns att finna i det uppbyggda förmyndarsamhället, ingenting annat.

Misstror man människorna slår misstroendet tillbaka, det är därför förtroendet för politiker inte längre finns. Själva ser politikerna det ökade misstroendet som ett förakt, snarare är det uppgivenhet över att politiker inte lyssnar på folket.

Det finns många rotlösa ungdomar som driver runt och på alla sätt försöker dra till sig uppmärksamhet. Allt klottrande och meningslös förstörelse är ingenting annat än ett förtvivlat rop på hjälp, ett förvirrat sätt att visa att de finns där men ingen ser dem. Att unga flickor visar upp sig på Internet för snuskgubbar är samma sak. Det kan bli så när barn växer upp i kommunal förvaring istället för inom familjegemenskap.

Naturligtvis har alla ett ansvar för att det här har kunnat ske, ändå är det ingen som är villig att ta på sig det som blivit fel. Det har aldrig uppstått någon folkstorm som uppmärksammat de politiska makthavarna om allt det negativa som människorna upplevt, därför har vansinnigheterna kunnat fortsätta. När det nu börjat mullra i leden reagerar de makthavande politikerna med att fälla ut taggarna som en igelkott.

Slår man ut kostnaden för inte bara dagis, utan också lämnande och avhämtning av barnen är det en kostnad som många antagligen tvingas dra in på vid arbetslöshet. I slutändan blir det en inbesparing av de kommunala kostnaderna och dessutom avlastas vår miljö genom mindre utsläpp. Är det inte vad det handlar om idag, att spara in på kostnader och värna om vår miljö? Vad som händer med människorna är en annan femma. Den moderna tidens växande sjukdom utbrändhet, kommer inte av hårt arbete utan av ett omänskligt samhälle.

Börjar man räkna på vad det kostar att båda i familjen jobbar är det inte så mycket som blir över om den ena parten är lågavlönad. Pengar har en underlig förmåga att rinna mellan fingrarna när inköpen måste ske i flygande fläng på grund av tidsbrist. Sitter man så och funderar hit och dit, inser man att familjen inte tjänar någonting ekonomiskt på att båda arbetar. Egentligen.

Läste att någon byråkrat redan börjat titta framåt och kommit fram till att det blir brist på arbetskraft inom några år. Kan ha varit samma en som sa samma sak för ett par år sen. Med bortåt en halv miljon människor arbetslösa som AF befarar och att den siffran dessutom fylls på med alla ungdomar som går ut skolan de närmaste åren, kan det verkligen bli brist på arbetskraft? Det är som jag alltid har sagt, byråkrater är som barn och leker i sin egen lilla låtsasvärld, en värld dit verkligheten inte når.

Tänk om det verkligt stora problemet i själva verket blir att kunna ta fram jobb till alla dessa människor, vilka råd ska då våra byråkrater komma med? Det är en hypotetisk fråga eftersom om det går så långt, finns inte heller några byråkrater eftersom de är i folkets tjänst på nåder. Man kan inte avlöna byråkrater och deras medhjälpare med lånade pengar ämnade för att hålla igång det folket behöver mest, skola, vård, omsorg och kanske till och med matkuponger. Att de är anställda av folket för att hjälpa och inte stjälpa, borde förhoppningsvis även en byråkrat kunna förstå.

Det är alldeles rätt som det sägs att gott omdöme kommer av erfarenhet, men det sorgliga är att erfarenheten kommer av dåligt omdöme. Beklagligt nog har inte våra makthavare tagit till sig erfarenheter av alla felaktiga beslut som fattats på grund av dåligt omdöme, därför har vi som vi har det.

Med det tar jag Påskledigt och återkommer kanske i mitten av månaden. Ja, att varje morgon reta upp sig på ett samhällssystem som inte är till för invånarna tar på krafterna. Efter några dagars ledighet från skrivandet får vi se hur det blir. Glad Påsk!