Ärligt talat hade jag tänkt lägga av med bloggandet, men några personer har uppmuntrat mig att åtminstone hålla ut ett tag till. Det visar sig väl om jag orkar fortsätta eller inte.

Den som ivrigast försökt få mig fortsätta är en småbarnsförälder som tagit till sig det jag skrev före Påsk. Hon hade faktiskt satt sig ner och räknat och kommit fram till att de löpande kostnaderna äter upp allt och det inte finns någon möjlighet att spara till oförutsedda utgifter. Att arbeta kostar mer pengar än man tror, det kom som en överraskning för henne. På något underligt sätt har hon med den nya insikten fått en känsla av att arbeta för någon annan än sig själv och barnen.

En medborgarlön skulle tas emot med öppna armar eftersom det skulle ge henne en möjlighet att studera på distans och samtidigt kunna tillbringa mera tid med sina barn. Det ständiga jäktandet för att hinna med allt fräter på både fysik och psyke. Det är väl den största anledningen till att många går in i väggen, eller blir utbrända som man säger.

Att barnen far illa i vårt fantastiska välfärdsamhälle har många föräldrar börjat inse. Det gnälls mycket över hur illa vår skola fungerar, den som ska lära barnen för livet. Gnället kommer inte bara från elever och lärare, utan också från föräldrar. Undantaget verkar vara privatskolorna. Varför ska vi då ha kommunala skolor som inte fungerar? Sedan kommunerna tog över ansvaret för skolan har det gått käpprätt åt helsike.

Nyfiken som jag är frågade jag några ungdomar vad de tyckte om dagens skola. Enligt det gamla betygssystemet hade det blivit stora C. Jag berättade för dem hur det var en gång i tiden då det var sjuårig folkskolan som gällde. På den tiden var det upp till var och en om de ville läsa vidare. De som gick vidare till det som hette realskolan, gick aldrig sjunde klass.

För de som gick ut sjuan var att börja som springschas inkörsporten till många yrken, betyg var inte lika viktiga som att visa upp vad de kunde. Ett utmärkt sätt för de unga som inte kände för att läsa, eller de som saknade läshuvud. Egentligen var det ju ett smidigt sätt att komma in i arbetslivet, men säg det som vara för evigt.

Vårt samhälle förändrades i takt med de politiska målen, att skapa ett välfärdsamhälle som visade andra länder hur ett land skulle fungera. Vi till och med exporterade vår ideologi, men de som provade insåg att det var dömt att misslyckas. Det finns tydligen folk i andra länder som lär av andras misstag.

Men våra politiska makthavare travade på i ullstrumporna och så en dag stod det klart att ungdomsarbetslösheten blivit ett stort problem. Skolplikten utökades och till och med de skoltrötta och de utan läshuvud, tvingades till en form av förvaring i väntan på bättre tider inom arbetsmarknaden.

Det största politiska misstag som gjorts och som drabbat landets ungdomar var att inte uppmuntra företagen att anställa lärlingar, något som inte bara blivit betydligt biligare utan även fört udda yrkens traditioner vidare. Skolundervisning i alla ära, men de teoretiska kunskaperna uppväger aldrig att lära ett yrke från grunden under uppsikt av en skicklig yrkesman.

På sätt och vis kan jag förstå att de makthavande politikerna inte kunde förutse att resultatet skulle bli så katastrofalt. Det var ju egentligen en nödlösning för att komma tillrätta med ett akut problem som inte kunde lösas på annat sätt i en svinblink. Eventuella snedeffekter var någonting som skulle få rättas till efterhand när de dök upp.

Inte ens när IT-bubblan sprack var det något som fick de makthavande politikerna att tänka om, tvärtom togs nya tag för att visa vårt lands förträfflighet. En form av storhetsvansinne, eller enbart dumhet, det får vi väl aldrig svar på.

Vad vi vet är att massvis med ungdomar gått ut den påtvingade utbildningen utan att kunna läsa och skriva, till och med ungdomar som inte fötts med dyslexi. Det är inte lärarnas fel, de har styrts av politiska beslutsfattare som saknat vad en människa behöver för att tänka, nämligen en hjärna.

Idag framstår länder som exempelvis Indien vars utbildning tycks ligga långt före vårt land vad gäller kvalitet. Inte minst gäller det utbildning av skickliga dataprogrammerare, men även inom andra tekniska områden. Hur ett fattigt land som Indien kan tillhandahålla högklassig utbildning, men vårt lands utbildning gått i motsatt riktning, är en fråga som politikerna bör svara på.

Det hjälper inte att politiker slår sig för bröstet och talar om vilket fantastiskt land vi är, verkligheten säger någonting helt annat. Det känns glädjande att för en gångs skull ha en utbildningsminister som insett och vill göra någonting åt det missförhållande som råder inom skolan. Problemet är bara att det inte finns någon morot i utbildningen, däremot upplever många ungdomar som att piskan viner.

Konkurrens anses få ungdomarna att sporras till stordåd, men om pressen blir för stor får det en rakt motsatt effekt. Förhoppningsvis hinner skolministern tänka om och göra skolan mer anpassad till elevernas kunskaper, inte vad de mest intelligenta kan prestera. Kan han driva igenom en omorganisation av skolväsendet så att även de som inte har läshuvud också ska kunna lära sig någonting, kommer många sossar att yla över förändringen de själva borde ha gjort. Om det går att driva igenom de förändringar som måste göras, kommer de som skapade det som har kommit att kallas flumskolan att framstå som inkompetenta.

Våra ungdomar är de som tvingas ta över i framtiden, de behövs allihop oavsett om de kan läsa eller skriva. Hur arbetsmarknaden kommer att se ut vet vi inte idag, därför måste dessa ungdomar hjälpas in på arbetsmarknaden så fort som möjligt medan de yrkesskickliga finns kvar. Låt ungdomarna bli lärlingar istället för att anordna AMS-kurser, de ger ingenting för dem som inte kan läsa och skriva, men med handledning de kan föra yrkestraditioner vidare.

Ur tomma intet dök det upp någonting som passar in på alla politiker som ständigt hittar på nya tokigheter som de anser bra för invånarna och det lyder så här: Gott är det som är nyttigt för andra människor, inte för dig själv.

Därför alla politiskt aktiva, truga aldrig på människor det de inte vill ha, fråga vad de vill ha istället.