Det är sannerligen inte lätt att vara politiker i kristider, men de borde ha vant sig vid att brottas med dålig ekonomi, så har det varit de senaste femton åren trots en högkonjunktur. Vad invånarna fått höra ända sen den fantastiska saneringen av landets och bankernas ekonomi har varit att det funnits för mycket personal inom skola, vård och omsorg. Ja, någonstans måste det ju sparas när inte pengarna räcker till.

Nu höjs rop från opposition och fack att staten måste börja ösa ut pengar för att få stopp på alla varsel och hjälpa företagen ur krisen. I princip är det samma sak som att ställa sig på järnvägsspåret och försöka stoppa ett tåg. Oavsett vad vi vill göra för att få stopp på det hela, måste tåget först passera.

Där vi är just nu är som att stå vid en järnvägsövergång och vänta på att tåget ska passera. Vad jag kan läsa och lyssna sig till är att bommarna kommer att vara nedfällda minst ett par år framöver, kanske längre.

Man kan nämligen likna det som finns i statens kassakista med vad som finns kvar i plånboken två veckor efter en månadslön, Inte inbjuder det till utsvävningar precis. Men Socialdemokraternas ekonomiska talesman Östros tycks veta var det finns en sedelpress att ta till när det kniper. Det är säkert många som idag är glada över att inte han har hand om våra skattepengar. Det är egentligen märkligt hur dåliga arbetarrörelsens representanter är på att hantera andras pengar, sina egna är de säkert rädda om.

Efter att det stora företaget på orten varslat en massa folk igen, ser framtiden inte särskilt ljus ut för kommunledningen. De makthavande politikerna försöker med alla medel komma fram till någonting som kan lindra effekterna av alla uppsägningar. Man kan inte lägga sig ner och dö, som kommunalrådet sa. Naturligtvis inte, men vad kan en kommunledning göra för att inte orten ska dö, bygga ut teknikparken som vitaliserat arbetsmarknaden, som han själv sa för inte så länge sen?

Det som skrämmer mig är att vi ännu bara är i inledningsskedet av den värsta kris som drabbat världen i modern tid. Politiker som de senaste åren vetat precis hur en framtida klimatkatastrof ska kunna undvikas, står plötsligt handfallna när det visat sig att en ännu värre kris fanns precis framför näsan. Hur mycket alla skatter och avgifter som tagits ut av svenska folket för att rädda oss från den förmodade klimatkatastrofen är det väl ingen som kan räkna ut. Vad politikerna nu tänker göra när det visar sig att invånarna behöver varenda krona av det de har att röra sig med för att överleva, kan ju inte vara att höja skatterna. Frågan är alltså om de tänker fortsätta att belasta invånarna med skatter och avgifter för att rädda vår miljö, men även utrotningshotade djur.

Är det inte på tiden att satsa på invånarnas överlevnad. Bilåkandet kommer att minska i takt med att krisen drar ut på tiden, det sparar på vår miljö precis som politikerna strävat efter. Sänkta priser till mjölkbönder i kombination med stigande kostnader gör antagligen att bönderna slaktar sina besättningar, då minskar ju växthusgaserna också. Ja, problemet med fisande kor ni vet.

Men om nu så drastiska saker skulle hända, bäddar det för nya problem som inte kan lösas i en svinblink. Transportstyrelsen, oljebolag, bensinstationer och mejerier skulle tappa sina kunder, det finns ingen hejd på vad det kan föra med sig. Och som grädde på moset skulle staten gå miste om skatter och moms. För en del politiker ställer säkert det jag nämnt allting på huvudet eftersom det kan hända inom bara några år. Att det ska kunna hända är ju faktiskt lika troligt som att en klimatkatastrof ska drabba oss om fyrtio år, vilket är en ren gissning.

Utan människans hjälp klarar sig alldeles säkert vårt lilla jordklot sig själv alldeles utmärkt. Även de utrotningshotade rovdjuren kommer att göra det, räcker inte älg och rådjur till, finns det ju tamboskap. Om det visar sig att människan ställt till det för sig på ena eller alla sättet och jorden går under efter att ha funnits till i miljontals år, är det väl antagligen förutbestämt att de ska ske.

So what! Ja, lyssnar man på många ungdomar som inte fått tagit del av vårt fantastiska välfärdssamhälle är det skit samma, de anser sig inte ha något liv i alla fall. Den gruppen har växt enormt bara de senaste femton åren, precis som de hemlösa och alla de som inte ens finns med i någon statistik.

Den som inte arbetar ska inte heller äta, en filosofi som säkert är gångbar när det finns jobb. Men hur fungerar det när bortåt tolv procent av människorna blir arbetslösa? Är det meningen att alla dessa ska svälta ihjäl? Naturligtvis inte, därför kommer varenda krona staten har och kan låna upp att gå till att hjälpa människor i nöd, företagen får klara sig själva så gott det går. Att förstatliga konkursmässiga företag är inte någon lysande affär precis, även om en del tycks tro det.

Ser man hur det hela har spridit sig över hela världen, tycks alla nationer letts av makthavare som trott att ekonomisk tillväxt skulle vi alltid komma att ha, med någon liten svacka här och där. Men att det rent ut sagt skulle kunna gå så åt helsike som nu…

Nåja, det här har hänt förut och kommer säkert att hända igen eftersom människan aldrig tycks lära sig. Jag minns att någon lär ha sagt för länge sen: Misslyckanden lär oss vad vi inte vet, men vad vi borde behövt veta.

Vi får se om någon kommer ihåg det i framtiden. Om det finns någon framtid för människan förstås, det visar sig väl. Ska vi förlita oss till att politiker tar hand om det, är det dags att förlita oss till en högre makt.