Det slog mig under tiden kaffet kokade upp att vi kan lära oss mycket av både finanskris och lågkonjunktur. Alldeles för många människor har mer än vad de behöver, precis det problem som uppstår när det ska köpas present när någon riktigt gammal fyller år. Men tyvärr är det lika många som inte har vad de behöver, till och med i vårt hyllade välfärdsland.

Underskottet i statens finanser för i år kommer att bli bortåt etthundrafemtio miljarder sägs det, den siffran kan vara för optimistisk. Eftersom skatteintäkterna kommer att minska ytterligare nästa år och förmodligen ännu mer de efterföljande åren fram till och med 2012, ser det inte ljust ut.

Det är inte slut med det eftersom många företag som kommer att gå med förlust, kommer att utnyttja sina förlustavdrag den dag de kan visa vinst igen. Om de fortfarande finns kvar vill säga. Det betyder att statsunderskottet i slutändan kommer att handla om svindlande summor. Vårt land är tillbaka i lånekarusellen igen.

Att börja om från början när någonting visat sig vara fel är ju vad vi alltid bör göra. Med vetskap om alla fel som begåtts går de också att undvika när man börjar om. Det samhälle vi haft de senaste trettio åren, är definitivt inte vad invånarna önskat sig, utan tvingats leva med. Vad som behövs för att rätta till allting är inte en önskelista, utan påpekanden om alla de fel och brister som funnits och fortfarande finns i det moderna samhälle som nu är på väg mot en kollaps.

Med stöd av historien bör nu alla vara övertygade om att varken socialism eller kapitalism är bra för människan. Man har så ofta hört slagord som makten åt folket, men så fungerar det inte. Istället blir det någon som tar på sig att föra folkets talan, resten vet vi hur det brukar gå.

Vad skulle hända med ett land där invånarna genom ett nytt tänkande får en grundinkomst av staten? Det är ju i princip samma sak som att den offentliga sektorn inte är självförsörjande, det är skatter och avgifter från företag och anställda inom det privata näringslivet som håller det hela flytande.

I takt med att allt fler inom det privata näringslivet blir arbetslösa, samt att företagen istället för vinster deklarerar förluster är det mycket skattepengar de offentliga verksamheterna kommer att gå miste om. Eftersom det är sannolikt att många företag kommer att försvinna genom nedläggningar och konkurser innan krisen är över, tvingas staten ta över huvuddelen av betalningsansvaret för hela den offentliga sektorn, det vill säga både kommuner och landsting.

Nu ska man ju inte måla fan på väggen, men om krisen blir långvarig kommer många att bli utstämplade av de som har a-kassa, det kommer också att bli statens ansvar. Hur är det tänkt att alla dessa ska tas om hand?

Slår man ut den genomsnittliga lönen inom de offentliga verksamheterna, ligger den betydligt högre än de idag lågavlönade. Det går att leva på låg lön om än med nöd och näppe, det bevisar alla lågavlönade. Istället för att förlora jobbet kan därför offentliganställda inom statliga verk, yrkespolitiker och personer på politiskt skapade jobb erbjudas en betydligt lägre lön och i lugn och ro utan att kunna påverka, försöka klura ut vad som kan vara bäst för landets invånare. För exempelvis utexaminerade läkare, sjuksköterskor, lärare med flera läggs en bonuslön som ska sporra till utmärkta resultat.

Med en utjämning av lönerna till den lägsta nivån, skulle staten spara enormt med pengar. Mer än om de skulle avskeda huvuddelen av de anställda inom de offentliga verksamheterna. En lägre lönenivå för så många (det rör sig om hundratusental) skulle naturligtvis tvinga fram lägre priser på allt som behövs.

Den så kallade marknaden styrs nämligen av tillgång och efterfrågan. Vad ska företagen göra av alla lägenheter och varor om ingen hyr eller köper därför att priset är för högt? Det betyder att marknaden måste anpassa sig efter de nya förhållandena vare sig den vill eller inte.  

Det är alltså ingen stor omställning som behövs för att skapa ett nytt samhällssystem där människan sätts i centrum. Fungerar det i ett land följer andra efter. Att det sen är upp till människorna att lyfta inte bara sig själva utan hela landet, är säkert en utmaning de flesta skulle anta.

Konsumtionssamhället har gjort fler olyckliga än lyckliga, många har börjat med två tomma händer och lyckats skrapa ihop flera miljoner i skulder innan bubblan spruckit. Vad som återstår för dessa människor är inget normalt liv, det blir ett liv i fattigdom. De som under många år levt på fattiggränsen vet att det inte är ett normalt liv för en människa.

Jag kan inte tänka mig ett bättre tillfälle att prova på det som fascinerat briljanta tänkare under många år och som säkert kan bistå med råd och dåd vid ett införande av Medborgarlön. Vad jag efter alla kringelkrokar velat ha sagt är ju egentligen att om alla ges samma förutsättningar, visar det sig vilka som är värda höga löner, men då skulle alla gynnas av deras framgångar.

Har jag gjort bort mig nu igen?