Jag tänker aldrig så långt att någon vill kommentera det jag skrivit. För att se eventuella kommentarer måste jag gå in och titta på det jag skrivit och det sker mycket sparsamt. Det jag skrivit går inte att göra någonting åt och av den anledningen finns ingen anledning att titta tillbaka. Nu råkade mitt barnbarn som lånade min dator en stund se att jag hade en kommentar, så naturligtvis måste jag läsa vad som skrivits.

I en kommentar för någon dag sen undrade signaturen R.J varför jag inte letade mig till en blogg där jag kunde få fler läsare. Svaret är att platsen inte har någon betydelse, jag skriver bara ner mina egna funderingar utan en tanke på om någon läser det jag skriver eller inte.

Som de flesta säkert märkt fungerar debattartiklar skrivna av politiskt aktiva enkelriktat, de påstår en sak men om någon ger svar på tal får de inget svar. Det beror naturligtvis på att de flesta artiklarna egentligen bara är ett försvar av deras handlande, det retar upp mig och är antagligen förklaring till varför jag inte kan låta bli att skriva ner det jag anser vara fel i vårt samhälle.

Problemet med allt som fastnar i huvudet är väl antagligen min nyfikenhet att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med de tvärsäkra uttalanden politiker och auktoriteter av skilda slag så tvärsäkert häver ur sig. Ingen av dem återkommer efter ett tag och säger att de hade fel. Om inte någon påtalar det, förstås.

Varför det då kallas att göra en pudel har jag aldrig riktigt förstått. Pudlar är kloka djur, för om de gör en sak som är åt helsike, så inte erkänner de det.

Det måste ha varit bortåt sextio år sen jag läste någonting som omedvetet fastnade i huvudet och blev kvar där. Lite diffust kommer jag ihåg att det hade med enkelspårighet och splittring att göra, man kan koncentrera sig på ett intresse så att man blir immun mot andra saker. Att gräva in sig i ett fack så det blir till ett intellektuellt elfenbenstorn, har jag för mig att det beskrevs. Jag har försökt undvika det.

Tyvärr inte våra så kallade folkvalda som målat in sig i ett hörn genom att hålla fast vid ideologier som är hopplöst enkelspåriga. Något intellektuellt elfenbenstorn är det inte fråga om i deras fall, snarare en omsorgsfullt skapad betongbunker som ska skydda dem mot angrepp.

Någonting jag också försökt undvika är att ägna mig åt ”korvstoppning”, att blåläsa in information som efter ett tag förträngs av annat så att bara fragment blir kvar. Det är inte bara tidsödande utan också förkastligt. Beklagligt nog är det vad många politiker håller på med. Dessa personer beröms för att vara pålästa, men resultatet har blivit att de ytligt fladdrat mellan olika saker utan behållning.

När det är dags för ett beslut i en fråga som noggrant blivit påläst blir avgörandet naturligtvis ett sammelsurium av påtryckningar, ideologi och det de läst. Inte undra på att det blir pannkaka av det mesta som beslutas. Det hör nämligen till en av levnadskonstens regler att vara djupt intresserad av en sak och ganska intresserad av tusen. Den som försöker vara intresserad av tusen saker samtidigt ställer bara till det för sig så det blir kattskit av alltihop.

Om det finns någon gyllene medelväg så är väl det att djupodla våra intressen, men samtidigt vara öppen för livets och skeendets alla aspekter. Det gäller att skumma av det viktigaste och spola bort resten. En svår balansgång som inte bara kräver erfarenhet utan också modet att våga ifrågasätta och avgöra vad som är rätt eller fel.

Den enklaste vägen för en människa är att vara godtrogen och förlita sig till att det som beslutas av politiska makthavare är rätt. Under andra världskriget fanns affischer med en stor tiger på uppsatta med texten: En svensk tiger. Vad det handlade om var att inte pratat bredvid mun så att fienden kunde snappa upp information, men ett kuvat folk tog texten bokstavligt och har tigit sen dess.

Eftersom ingen sagt ifrån under alla år har de politiska makthavarna trott sig ha stöd hos folket och beslutat därefter. Vad det i själva verket handlade om var att en stor del av folket röstade som sina föräldrar eller som de själva alltid gjort, det var enklast så. Så länge allt rullade på och det inte märkbart drabbade dem själva, blomstrade både socialdemokratin och den svenska mentaliteten att ständigt säga: Jag bryr mig inte i det.

Att folket nu börjat höja sin röst och ifrågasätter alla beslut som fattas, är någonting som satt myror i huvudet på de politiska makthavarna men också de etablerade partiernas strateger. Att komma på vad folket verkligen vill ha är inte lätt när de aldrig lärt sig lyssna på folket tidigare. Det gäller i allra högsta grad socialdemokratins företrädare, som alltid beslutat om vad de ansett svenska folket behövt. Under socialdemokratiskt enväldiga styre var det mycket svenska folket fick som de inte behövde eller ens önskade sig. Det fantastiska är att en ansenlig mängd människor aldrig kom underfund med att de själva fick betala alla så kallade reformer, de trodde det var en gåva från deras valda politiska företrädare. Visst måste det kännas häftigt att under många år kunnat lura så många väljare! 

För att avsluta det som förhoppningsvis förklarat varför jag skriver en blogg på en undanskymd plats, gör jag väl en liten reflexion över vårt lands nuvarande tillstånd. Visserligen är jag gammal och grå men har antagligen för många hjärnceller kvar för att kunna acceptera att människor som saknar både sunt förnuft och den utbildning som är nödvändig för att kunna fatta rätt beslut, ändå har rätt att styra mitt och andras liv. Det gäller i allra högsta grad de så kallade folkvalda inom kommuner och landsting, men de som sitter i riksdagen är inte mycket bättre.

Som skattebetalare och därmed också de offentliganställdas arbetsgivare, kräver jag en förändring som för med sig att välmeriterad utbildad personal tar hand om och förvaltar mina och landets invånares skattepengar på bästa sätt. Det kan man med bästa vilja i världen inte säga att de politiska makthavarna gjort under åren. Frågan är vart alla våra inbetalade skattepengar tagit vägen? 

Det fanns massvis med osorterade tankar i huvudet när jag vaknade, därför kommer alldeles säkert min blogg idag bli minst sagt virrig. Inte blev det bättre när naturen pockade på sin gång och jag satt och filosoferade på toan. Vad som slog mig var att jag helt enkelt tar till mig för mycket av det folk pratar om på gatan och i affärer. Alla har någonting att säga om den tid vi nu lever i och det är inga snälla saker.

Det är när det känns tungt som människor börjar grubbla över vad som är viktigt i livet. En stackare som satsat på fonder under många år hade räknat ut att banken tjänat mer på hans satsade pengar än han själv. Samma sak med kapital- och pensionsförsäkringar. Inte undra på att bankerna och försäkringsbolag kunnat göra miljardvinster genom avgifter som tas ut även om det går dåligt för spararen.

Naturligtvis måste det vara någonting alldeles galet när förvaltare av pengar skor sig utan att själv ta några risker, det gör kunden. Vad det än gäller är det landets invånare som solidariskt får vara med och betala när det blir kris. Jag kan inte fatta att svenska folket är så mesigt att de inte säger ifrån. Alliansregeringen, ja hela det politiska etablissemanget propagerar nu för att folk ska fortsätta jobba efter uppnådd pensionsålder. Alla jag talat med som fyllt femtiofem skulle gå hem redan nu om de får chansen att göra det, de kommer knappast att jobba längre än de behöver.

Under alla år i arbetslivet har de betalat in sin del för att få njuta av ålderdomen, det finns ingen anledning att rucka på det. Problemet är att staten, kommunerna och landstingen inte har kvar de pengar som betalats in, de är spenderade på annat för länge sen. Att det har gått så här länge förvånar mig, det borde ha rasat ihop för många år sen.

Jag kan förstå oron hos de politiska makthavarna när socialbidragstagarna ökar i allt snabbare takt, pengarna måste fram på något sätt. Tidigare har det kunnat göras omfördelning av pengarna, nu finns snart ingenting att ta av för att täcka upp där pengarna behövs om inte kostnader tas bort i rödaste rappet.

Notan för det som nu händer kommer att skjutas framåt i tiden och en dag måste allt det här betalas. Det är där de blivande pensionärerna kommer in i bilden, ju längre de jobbar desto mer hjälper de staten, kommunerna och landstingen. Skulle inte förvåna mig ett dugg om pensionsåldern höjs till sextioåtta år inom de närmaste åren. Ett gott råd till alla som är runt sextio och får erbjudande om att gå hem tidigare, gör det. Ingen kommer att tacka den som jobbar efter uppnådd pensionsålder och det finns inga fickor på svepningen.

Den moderna människan jagar pengar för att köpa det ena onödiga efter det andra. Nog borde det räcka att ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Den som tänker så och inte strävar efter mer pengar att köpa prylar för är antagligen en lycklig människa. Någon klok människa lär ha sagt att rikedom är att äga allt som är nödvändigt och anse det vara tillräckligt. Man behöver inte tänka efter lång stund för att inse att det ligger någonting i det.

Som det är idag vantrivs massvis med människor på sina jobb. Det är inte bara lågavlönade som känner otrivsel på jobbet utan också högavlönade vilket visar att lönen inte är den största orsaken. Ju längre det här pågår, desto tidigare kommer det oundvikliga sammanbrottet då människor inte längre orkar gå till sina jobb.

Alla har säkert någon närstående eller bekant som råkat ut för det vi kallar utbrändhet, en följd av att ha pressat både kropp och psyke under en längre tid. En dag säger kroppen ifrån, eller snarare blir det en form av kortslutning. Det beror inte på att de människor som klappar ihop är svaga, samma sak händer nämligen också bilar som körs med full gas dag efter dag och bara stannas upp för att tanka.

Livet är kort så kör hårt tänker de som är unga. Jodå, det är sant, ett liv går fortare än man ens kan ana. Ett människoliv är lika flyktigt som pengar nuförtiden. De unga har inga reserver att ta av när de hamnar mitt uppe i en kris. Kanske borde dagens ungdom lära sig av de pensionärer som lever en hel månad på vad ganska många av dem bränner på en krogkväll.

Egentligen är det ganska fantastiskt att en fattigpensionär klarar livhanken på runt tvåtusen till mat och kläder efter att de fasta kostnaderna betalts. För varje vecka gröps de pengarna ur på grund av i snabb takt ökade priser på det lilla de kan unna sig. Det är därför många av dem äter havregrynsgröt för att stilla den värsta hungern varje dag. Kött är inte att tänka på eftersom det är alldeles för dyrt. Tur är väl det eftersom de i alla fall inte kan tugga köttet på grund av att de inte haft råd att laga sina tänder på många herrans år.

Det är knappast av barmhärtighet som de stora matjättarna nu går ut och skryter över att de sänkt priserna på många varor, det börjar gå tungt att sälja till överpriser. De riktigt snuskiga priserna ser man i köttdiskarna som folk går förbi och sneglar på kilopriset som verkar ha gått upp med hundra procent. Till och med fläsk med mer fett än kött på kostar skjortan.  

Nåja, pensionärerna är inte ensamma om att inte ha råd att äta lite finare mat eller laga sina tänder, lågavlönade och ensamstående föräldrar sitter i samma sits. Man kan förstå att den svenska avundsjukan börjat blomma upp när makthavande politiker visar upp väl underhållna tänder när de ler i teverutan och talar om vilket rikt land vi är. De tuggar säkert i sig mumsiga kötträtter och sköljer ner med ett gott vin också.

De tänker inte på att både gamla och unga som betalar deras löner med sina skattepengar kanske inte ens har råd att mat på bordet eller öppna dörren till tandläkaren, som bara det kostar en femhundring.  Ja, så ser det ut i vårt land med en välfärd som inte många sett röken av.

Våra politiska makthavare har i alla fall någonting att skryta med som bräcker av andra länder med hästlängder, inget folk är så registrerat som svenska folket. Staten ser och hör allt, precis som jag har för mig att Paramount gjorde reklam med någon gång i tiden. Våra liv är styrda vare sig vi vill det eller inte, kanske är det dags att bli olydiga för att se vad som händer.

Med tanke på alla förbud och vad de politiska makthavarna kan hitta på känner man sig lite orolig. Därför har jag en fråga till de politiska makthavarna som är av största vikt för alla som bor i landet, får man skita? Att jag ställer den frågan beror på de miljömål vi måste vara bäst på att uppfylla och att skita påverkar växthuseffekten vad jag kan förstå. 

Men det är klart, det kan förstås undvikas om svenska folket är beredd att betala både miljöavgift och en liten skatt som det sen läggs moms på för att lindra effekten. Visserligen kan man räkna med att många då skiter svart, den risken finns alltid med skatter och avgifter. Det är ju på grund av de höga skatterna som svartsprit och cigaretter blivit en lukrativ marknad för de kriminella.

Ingen vet om de politiska makthavarna tänker innan de fattar sina beslut, men om det är så bör de tänka sig för både en och två gånger innan de hittar på nya sätt att få in skatter. Går det så långt att svenska folket måste betala för att skita, kan det bli så jäkligt att svenska folket skiter i alltihop.

Ibland känns det som om jag skulle vilja koppla bort all tankeverksamhet och likt tjuren Ferdinand sätta mig under ett lummigt träd och lukta på blommorna. Jag läste en gång på en liten tavla där det stod: Livet är kort så ge dig tid att lukta på blommorna. Det låter enkelt men hur många gör sig tid att koppla bort allting och bara känna att de finns till.

Många önskar säkert att det skulle vara möjligt. Den moderna människan stressar och jäktar för att hinna med en massa saker och upptäcker att de inte ens hinner med hälften. Följden blir att de stressar upp sig ännu mer tills de en dag inte orkar längre.

Jag har träffat många arbetsnarkomaner under min livstid, var själv på väg att bli en. En sjukdom fick mig på andra tankar, eller rättare sagt fick jag andra värderingar. Min mamma sa alltid att vi alla lever i livets lotteri, ingen vet om vi fått en vinstlott eller inte. Och kanske är det så, därför gäller det att ta tillvara de dagar vi blivit tilldelade att leva.

En som brukar läsa min blogg sa en dag när vi träffades på stan att det där med medborgarlön, varför har inte sossarna nappat på det? Om något parti kommer att ta upp frågan om medborgarlön, så blir det inte sossarna. De anser sig vara det enda parti som kan regera vårt land, men har aldrig lyckats bevisa att det är så. Däremot har den socialdemokratiska politiken uteslutande gått ut på att alla människor tycker och tänker lika som partiets ledning och ideologi.

Hur många politiska vägar sossarnas företrädare tvingat in svenska folket på finns det säkert någon som vet, vad jag vet är att ingen av vägarna nått ända fram. Vad det hela handlat om är ingenting annat än experiment som ingen kunnat förutsäga vart det skulle leda. Den ideologi som legat till grund för experimenten har varje gång visat sig inte passa in i verkligheten.

Socialismen är inte ensam om den erfarenheten, kommunismen är lika hopplöst gammalmodig. Annat kan man inte heller vänta sig av ideologier som är runt hundra år gamla. Det är som två vitt skilda världar att jämföra de förhållanden som var då och de som vi nu har. Om människor som förespråkar någonting så gammalt, varför inte plikttroget följa bibeln istället. Vad det handlar om är ju att tro på en sak, utan att ifrågasätta riktigheten.

Tittar man på alla heliga krig som pågår runt om i världen beror det på att det inte bara finns en Gud. Om det råkar vara så att det bara finns en Gud, vilken av alla dessa religioner har rätt? Tänk om alla har fel och det inte finns någon Gud? Att det istället finnas en slumpgenerator som skapar varje människa och tilldelar dem en arvsmassa (eller gener om ni så vill) som skapar dumskallar och genier lite hursomhelst. Den förklaringen låter trovärdig eftersom det kan förklara alla vansinnigheter som förekommer runt om i världen. Det blir en sorts inavel och vad det för med sig vet vi.

Den här inaveln har gjort att allting plötsligt ställs på huvudet. Vad vi nu kan se är att några tidigare kallade underutvecklade länder idag kommit ikapp och till och med passerat länder som ansetts högutvecklade. Det som i början var en fråga om att utnyttja billig arbetskraft i dessa länder, har gjort att de haft en gynnsam ekonomisk utveckling som de förvaltat på bästa sätt.

Det kan ju vara så att den kris som nu drabbar hela världen förflyttar den industriella utvecklingen till en annan världsdel. Svinhugg går igen brukar man säga och kanske det blir västvärlden som tvingas ta skeden i vacker hand när hjulen en dag så sakta börjar rulla igen. Vem vet, en dag kanske vi måste byta ut i till ett u framför vårt land.

Jag måste dra ner på kaffedrickandet, kaffet har blivit alldeles för dyrt. Jag tror inte ett dugg på att skördarna slagit fel, men det urusla värdet på vår stolta svenska krona gör ju sitt till förstås. Eftersom allting har med politik att göra, är det väl politikerna vi ska klaga på. Precis som politiker brukar göra kan man då också retoriskt påstå att även den nu pågående krisen är skapad av politiska beslut. Fasiken vet om det inte är så!

Politik är nog det mest obegripliga som finns. Inte ens de politiskt aktiva tycks veta vad de håller på med eller vad deras uppdrag går ut på. Ingen tycks i alla fall veta att de är till för folket och inte tvärtom. De tycks inte heller ha fattat att de nu är en kostnad svenska folket, att de är en lyx som inte svenska folket har råd med.  Fråga vem som helst på gatan (inte minst gamla och unga) så upplever de politikerna som gökungar som knuffar dem ur boet.

Jag tror inte svenska folket tål hur mycket som helst, det gäller inte minst pensionärerna som fått veta att pensionerna ska minska som en naturlig följd av pensionssystemets utformning. Varför finns ingen utformning av hur stor våra offentliga verksamheter när ekonomin går baklänges? Det går inte att försörja politiker och byråkrater när inte pengarna räcker till det folket betalat skatt för att få.

Blir det en sänkning av pensioner ska en lönesänkning omedelbart genomföras för riksdagsmän, yrkespolitiker och byråkrater. Se bara på de lönesänkningar människor inom verkstadsindustrin accepterat för att få behålla jobben. Eftersom de är de folkvaldas arbetsgivare har de rätt att kräva att lönesänkningar för politiker, byråkrater och tjänstemän inom de offentliga verksamheterna sker med omedelbar verkan. Det är nu även läge att ta bort partistöd samt halvera riksdagens ledamöter, det borde vara en självklarhet när pengarna inte räcker till.

Tomma tunnor bullrar mest brukar man säga och det stämmer sannerligen in på den nybildade vänsteralliansen. Har man under alla år försökt förtränga verkligheten har jag förståelse för att krisen måste ha kommit som en chock. Vad det nu handlar om är ju att överleva och snåla på resurserna eftersom ingen vet hur långvarigt det kan bli.

Det är märkligt att partiet som säger sig vara det enda som kan regera vårt land, i modern tid inte lyckats med annat än att skapa inflation av politiker, byråkrater och administrativa chefer. Men det är klart, det kan ju vara tjänstemannaförslag som ligger bakom, precis som det vårt landsting hänvisar till och svär sig fri från ansvar för de förändringar som måste ske. Man kan fundera över om våra så kallade folkvalda politiker bara har att besluta om de tjänstemannaförslag som läggs fram.  

Trots att politiker försöker framhäva sig själva om hur viktiga de är för vår demokrati, får man den uppfattningen att det är tjänstemännen som styr det mesta. Vad ska vi då med politiker till?  

Den frågan kan man också ställa sig efter att det debattinlägg EU-parlamentarikern Olle Schmidt skrev i Gefle Dagblad för någon dag sen. På fullaste allvar ansåg han att vi ska ta emot fångarna från Guantánamo för att skydda våra öppna samhällen mot den nationella terrorismens blinda hänsynslöshet. Jösses! Tydligen har inte denna Schmidt varit hemma i vårt land på ett tag för då skulle han insett att vi inte har råd att vara världens samvete. Guantánamo är Obamas problem, definitivt inte vårt lands.

Men den största anledningen till att jag är skeptisk är ändå att de varit misstänkta för terrorism, annars hade de inte släpats dit. Jag minns att jag för många år sen läste om en försvarsadvokat i Amerika som blint trodde på sin klient som åtalats för ett pyromandåd och fick honom friad. Ett halvår senare började det brinna i advokatens fastighet och pyromanen togs på bar gärning. Det visade sig vara samma man som advokaten trott så blint på. Visst måste väl det ses som en sedelärande händelse?

Det är möjligt att det går alldeles utmärkt att vara blåögd inom EU- högkvarterets skyddande kokong, men ute i den hårda verkligheten gäller helt andra regler. Det skulle ha varit trevligt om denna parlamentariker tog reda på hur de gamla och unga har det i hemlandet. De lever under bedrövliga förhållanden i det land som avlönar honom. Många av dem upplever vårt land som ett helvete värre än Guantánamo och de svär ve och förbannelse över att ha blivit födda i fel land med fel politiska makthavare.

Med parlamentariker i EU som inte har koll på vad som händer i egna landet, kan vi vara dem förutan.

Den bedrövliga närvaron som man kunde läsa om för några dagar sen visar dessutom med all tydlighet att de inte tar sitt jobb på allvar. Det kan vara förklaringen till varför det mesta blir fel för vår del vid beslut inom EU. De kan helt enkelt inte ha funnits på plats när det röstats om viktiga saker som sen ställt till det för landets invånare. Det är alltså inte EU vi ska skälla på, det är våra representanter som inte tillvaratagit vårt intresse.

För mig är ändå det viktigaste att om politiker som representerar vårt land har egna åsikter, bör de hålla dem för sig själva. De är avlönade av svenska folkets för att föra deras talan, ingenting annat. Vi behöver duktigt folk som ser till att vårt land får ut någonting av vårt EU-medlemskap istället för att bara betala. Ta reda på vilka som kan göra det om ni tänker rösta i juni, jag tänker inte göra det.

Efter att under många år följt med vad som hänt inom politiken har jag många gånger fått mig ett gott skratt, trots att jag egentligen borde ha gråtit. Det blir lätt så när någon politiker säger saker som kan uppfattas som god dag yxskaft. Inom en sluten krets är det lätt att bli världsfrånvarande.

 

Att försöka förstå hur andra människor tycker och tänker går bara inte, ändå är det precis vad våra politiker praktiserar i sitt beslutsfattande. Den demokratiska processen det så ofta talas om bryter ständigt mot det som en demokrati står för. När politiska beslut inkräktar på människan fri- och rättigheter är det inte längre en demokrati.

Det stora hotet mot en demokrati är de människor som väljs av folket att föra deras talan. Det är lätt att dessa personer inte bara drabbas av maktberusning, utan också av storhetsvansinne. När det gått så långt har folket ingenting att säga till om och med hjälp av landets byråkrati dras snaran åt.

Det är därför en stor byråkrati är lika viktig för politiska makthavarna som en stor armé, om inte viktigare eftersom förtrycket inte sker genom fysiskt våld utan psykiskt. En väl fungerande byråkrati som tillåts jobba med fria händer, bryter snabbt ner ett folkets motstånd genom ständiga påtryckningar med ett språk inte ens i normala fall läskunniga personer kan begripa.

Byråkrater har en förmåga att föröka sig som Amöbor när de väl blivit tilldelade ett bo. Utan kontroll växer byråkratin ett land över huvudet och slukar allt som landets invånare betalar in i skatter. Det enda som kan rädda ett land från byråkratin är att skatteflödet sinar och det är vad som just nu händer världen över.

För länder som tvingas banta ner en alldeles för stor byråkrati kommer det innebära att vår miljö får hjälp från oväntat håll. Om man räknar alla onödiga blanketter som skickas ut i antal träd, skulle det röra sig om hundratusentals bara i vårt land. Ett slöseri med ett lands tillgångar som inte räcker i evighet. Naturligtvis skulle bara allt papper som sparas in röra sig om enorma summor, men räknas sedan de inbesparade lönerna in rör det sig om en ofattbart större inbesparing.

Att ingen tänkt i de banorna tidigare vid inbesparingar är oförståeligt, istället har det vänts på alla stenar under vilka det i bästa fall funnits småkryp. Men en ekonomisk kris väcker nytt tänkande till och med hos de politiska makthavarna, deras existens vilar på att landet har en stabil ekonomi. Stackars byråkrater när det budskapet sprids över hela världen.

Av förklarliga skäl kommer ett störande mediebrus att läggas över budskapet, konstigt vore det annars. Men budskapet kommer ändå fram så småningom och en ny värld öppnas för många länders invånare. Med några års försening kanske det även når oss, det brukar vara så. Att ligga i spets när det gäller folkets bästa har aldrig prioriterats, det är ingenting som uppmärksammas utomlands. Det gör däremot de negativa saker som ständigt rapporteras till hemlandet av utrikeskorrespondenter från vårt lilla land.

Varför det här uppenbara problemet fått mina fingrar att knattra på tangentbordet har naturligtvis sin grund i att vårt land har en alldeles för stor byråkrati i förhållande till folkmängden. Kan det vara anledningen till att byråkrater kommit fram till att landet behöver fler invånare? Efter att det inte funnits arbete till alla under en högkonjunktur, frågar sig både företag, de långtidsarbetslösa och de som nu går ut i arbetslöshet om det verkligen är fler invånare landet behöver?

Med alldeles för många statliga verk vars arbetsuppgifter kan skötas lokalt ute i länen och det faktum att EU bestämmer hur det ska vara är det som att kasta pärlor för svin. Med en fortsatt alldeles för stor byråkrati hjälper det i längden inte ens att invånarna betalar in allt i skatt och istället får matkuponger och boendet betalt. Problemet är nämligen att kostnaden växer för varje år.

Det här kommer att stå klart för alla inom bara några år om inte konjunkturen vänder i morgon. Den som tror det hela är en fantasiprodukt skapad av mig, ta reda på vilket skräckscenario som kan inträffa om ingenting görs. Kontrollera gärna vad som fick det forna Sovjetunionen på knä och satellitstaten DDR på fall. Tyskland tog över det forna DDR när det kollapsade, det enda land som har råd att ta över vårt land är väl Norge. Frågan är inte om de kan, utan om de vill göra det.

Det är väl för mycket begärt att något politiskt parti eller enskild politiker ska våga sig på att påpeka att vår byråkrati under en krisperiod som den vi nu upplever, blir till en kvarnsten runt halsen. Men till den som vågar har jag några tröstens ord att komma med och de är inte tagna från vem som helst. Goethe lär nämligen ha sagt följande: Man får inte frukta att bli nedröstad därför att man blivit motsagd.

Förhoppningsvis ger de kloka orden någon politiker råg i ryggen.

 

Om det är någonting som kommer att sättas på prov de närmaste åren är det alldeles säkert vårt tålamod. Det går inte att jäkta fram en ändring, det är bara att vänta och se. En svår konst för den moderna människan vars dagar är fyllda av stress på jobbet och jäkt på fritiden.

Det är ganska intressant att spekulera om vad en hög arbetslöshet kommer att innebära för vårt land utöver minskade skatteintäkter för staten, kommuner och landsting. När dessutom konkurserna ökat innebär det förlorade jobb som kanske aldrig kommer tillbaka. Med mindre i plånboken kommer människor att tvingas förändra sin livsstil, vilket kommer att påverka konsumtionen.

För en arbetslös blir det till en början en fråga om vad de ska stressa och jäkta efter. Att plötsligt uppleva det som att de har all tid i världen till förfogande kan sätta myror i huvudet på vem som helst. Efter bara en kort tid kommer de underfund med att veckorna bara tycks bestå av måndagar och fredagar och att de inte hinner med någonting. Till och med att besöka Arbetsförmedlingen blir svårt att pressa in i de nya dagliga rutinerna.

Det är ett annorlunda liv att vara arbetslös, men den största förändringen kommer barnen att märka av. Barn har lättare att lära och förhoppningsvis lär de sig något för livet att allt kan förändras på bara kort tid. De flesta barn som lever med en ensamstående förälder vet redan vad knappa förhållanden betyder, men de som varit vana vid en väl tilltagen veckopeng, egen dator och mobiltelefon kommer att känna av förändringen.

Vad händer med barn då inte bara veckopengen och det ständiga pratandet i mobiltelefonen försvinner utan också att märkeskläder får hänga med så länge de håller ihop? Förtvivlade kastar de sig på sängen om även Internetuppkopplingen sägs upp, livet är slut för deras del, de oroar sig för vad kompisarna ska säga. Inget barn tänker så långt att föräldrarna har det mycket värre, kanske inte ens pengar till hyra, mat och alla avbetalningar.

I takt med att allt fler får det sämre ställt skapas förhoppningsvis förståelse för alla de som tidigare haft svårt få pengarna räcka till. I förlängningen betyder det att de sociala orättvisor som finns i vår så kallade välfärdsstat kommer att framstå allt tydligare för en oändligt mycket större grupp.

Många frågar sig nu vart välfärdsstaten tog vägen, den som vilade tryggt på en hög konsumtion och ekonomisk tillväxt. Varför var det ingen som nämnde att det kunde ta slut en dag, var det för att makthavarna själva skulle hinna sko sig innan allt brakade ihop? Jösses vad folk måste känna sig lurade när deras pengar använts i ett enormt pyramidspel där bara en del kammat hem vinsten och resten förlorat nästan allt.

Det som hänt inom AMF, visar med all tydlighet att respekten för andras pengar inte finns inom en viss krets. Som en följd av det har alla blivit medvetna om risken hur det kan gå när andra tar hand om deras pengar. Det är inte längre självklart att politiskt valda personer ska förvalta skattebetalarnas pengar, det ska den som är bäst lämpad för uppgiften göra.

Jag har under många år påpekat att vårt politiskt styrda samhälle är en fara för vår demokrati. I demokratisk ordning fattade beslut handlar alltid om en styrkedemonstration, störst vinner. Därför har det beslutats om saker som beslutsfattarna ansett att invånarna behövt. Massvis med beslut har fattats som varit i strid med folkviljan.  

Kommunerna sitter verkligen illa till framöver, de har redan sparat in på så mycket av det invånarna betalar skatt för att få utfört att de inte kan hitta någonting att spara in på. Det ska bli intressant att se om det kommer att sparas in på personal, eller politiskt tillsatta jobb. Ja, vill kommunledningar sitta kvar har de ju egentligen inget val, det har de säkert redan insett.

Jag avundas inte de politiska makthavarna som nu tvingas tänka i banor de aldrig gjort förut. Kanske har jag ett litet ord på vägen hur de ska göra, det lyder så här: Det gäller helt enkelt att minska spänningen mellan våra möjligheter och våra önskningar.

Många politiska beslut har fattats med utgångspunkt från egna (eller partiets) önskningar, utan att ta reda på om det var möjligt eller inte. Nu återstår bara att utforska möjligheterna, de politiska önskningarna måste ställas i skamvrån så länge. Förhoppningsvis för all framtid.

 

Det händer ofta att någonting jag läst ligger och gnager i bakhuvudet för att söka efter en koppling. I drygt en vecka har jag inte kunnat komma på vad det fanns för likhet mellan den från Amerika överflyttade livstidsdömda Annika Östberg och vårt lands invånare. Men så läste jag vad en psykolog och terapeut inom Kriminalvården hade att säga. Hon ansåg det farligt och svårt för Annika att anpassa sig till ett liv i frihet om hon omedelbart skulle släppas fri.

Det farliga och svåra för Annika bestod i att hon under en stor del av livet inte haft någon frihet och inte heller kunnat göra några egna val. Eftersom alla praktiska saker under så lång tid skötts av någon annan ansågs det svårt att hon skulle kunna klara sig själv i frihet. Det ansågs vara ett handikapp när egna beslut måste fattas.

Med andra ord skulle hon få svårt att själv tvingas välja hur hon vill ha det och sedan se till att det blir gjort. Inte så lätt om man inte vet hur man ska göra så förklaringen lät både klok och riktig.

Det var den vettiga förklaringen som fick mig att se kopplingen mellan Annikas problem och hur vårt lands invånare tvingats leva sen andra världskriget. Det var nämligen efter krigets slut som folkvalda personer tog på sig ansvaret att ta hand om allt åt invånarna från vaggan till graven. För folket var det bara att jobba på för att kunna föda även dem som tog hand om allting. Man kunde ju inte begära att de skulle jobba gratis.

Svenska folket blev beroende av att hjälpas och att själv slippa tänka. Men det är inte lätt att ta hand om ett helt folk, därför måste de styrande på något sätt visa att de i alla fall gjorde någonting. Nya reformer sjösattes därför med jämna mellanrum för att hålla folket vid gott mod. Men reformerna måste ju betalas på något sätt, därför var budskapet till folket: Betala in en hundring extra så får du trettio tillbaka i bidrag. Nästan i stil med vinst varje gång i ett tombolastånd tyckte många som fick ta del av reformerna och betalade glatt.

Att själva betala för att bli bidragsberoende är egentligen ett cirkusnummer i världsklass av de styrande. Hur det kunde vara möjligt att dupera en så stor del av folket måste det till en skicklig hjärnskrynklare att försöka reda ut.

Ingen tänkte på att det var orättvist att alla skulle vara med och betala eftersom många inte fick några bidrag. De som inte fick ta del av reformerna och blev utan bidrag nöjde sig inte med förklaringen att alla måste vara solidariska, eftersom bidragstagarna själva betalade för sina bidrag. Ingen lyssnade på deras klagomål.

Folk började fråga vem eller vilka alla skulle vara solidariska med. Eftersom det inte var bidragstagarna eftersom de själva betalade genom extra hundringar i skatt, var det alltså något lurt med det hela. Någon förklaring har aldrig getts av de folkvalda, däremot fick de som gnällde höra att det är häftigt att betala en massa i skatt.

När alliansregeringen tillträdde började folk ana att det skulle bli andra bullar av. Folket skulle genomgå en rehabilitering och vänjas av med att de folkvalda tog hand om allting. En mandatperiod är inte lång därför måste alla slängas i sjön för att lära sig simma. Ja, bildligt talat alltså.

Det var därför jobblinjen blev ledstjärnan för regeringen och hux flux gällde att alla måste jobba för att kunna stå på egna ben. Det är inte lätt för ett land där många redan från tidig ålder haltat fram med stödskenor för att benen inte skulle vika sig.

Om det i förlängningen var tänkt att alla skulle vara med och försörja landet får vi väl aldrig reda på tack vare finanskrisen och lågkonjunkturen. Naturligtvis kommer det att vända en dag, men ingen vet när. Men när det vänder kommer arbetskraften inte att räcka till. Tro det eller inte, men just en kommande brist på arbetskraft är faktiskt vad byråkrater bekymrar sig över mitt uppe i den växande arbetslösheten. De behöver bara tänka efter lite så inser de att det finns massvis med arbetsdugliga byråkrater och yrkespolitiker som istället för att kosta samhället pengar kan bidra till att få landet på fötter genom att ta sitt samhällsansvar. Det kommer knappast att saknas arbetskraft inom överskådlig tid om det blir så.

Troligtvis kommer vi väl inte heller att få veta om jobblinjen skulle ha fungerat eller inte. Det troliga är att den inte skulle ha gjort det, det finns mycket som talar för det. Ideologiska experiment ska aldrig göras på människor, de är inte bara sköra utan dessutom oberäkneliga. Att leka med elden kan sluta i en katastrof.

Den stora och avgörande frågan om svenska folket skulle klara av att stå på egna ben kvarstår. Med en rehabilitering liknande den som Annika Östberg tydligen ska få, finns en chans att det ska kunna gå. Men det gäller att ta små steg i taget. Vad svenska folket varit med om de senaste tjugo åren kan bäst liknas vid kapplöpningshundarnas jakt på en kanin de aldrig hinner ifatt. För många kanske arbetslösheten därför bör ses som en chans att få en andhämtningspaus och tänka över vad de sprungit efter. Många kommer att bli besvikna eller rent av förbaskade.

 Att föda ett land och en massa folk som talar om vad invånarna ska göra, kan knappast vara meningen med livet, men det är ju precis så det fungerar. Jag kan inte se annat än att de moderna teorierna om hur människor ska leva, bara skapar eländes elände. Vi föds fria i det här landet, men binds vid tidig ålder av förpliktelser som sen följer med livet ut. Inte undra på att många idag känner sig som galärslavar.

Om det är så att historien upprepas kommer vi antagligen någon gång få uppleva människornas frihetskamp. Antagligen långt tidigare än en klimatkatastrof. Varje människa borde ha rätt till att inte bara ha sin egen karaktär utan också våga vara vad ingen annan är och göra vad ingen annan kan göra. Den individualism som vi ser så mycket av idag har ingenting med det att göra, det är bara människor som går sin egen väg utan att bry sig om andra.

Tyvärr har alla dessa egoister lyckats hamna i maktpositioner och kunnat sko sig på folkets bekostnad. Det gäller inte bara chefer inom det privata näringslivet utan också personer med förtroendeuppdrag där de enligt lag ska förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. Bästa sättet är definitivt inte att stoppa pengarna i egna fickor, det är brottsligt.

Vad de som passat på att sko sig på invånarnas bekostnad inte tänkt på är att även små tuvor kan stjälpa stora lass. En försmak kommer alldeles säkert vid EU-valet, nästa höst kommer de som inte lyssnar på varningssignalerna att stjälpa.

 

Det är någonting patetiskt över det sätt politiska makthavare nu på alla sätt försöker visa att de behövs för att ta hand om allting. Hur politiskt valda personer ska kunna klara av det de inte klarat av i goda tider förstår inte jag. Våra politiker har aldrig kunnat hantera skattepengar med invånarnas bästa för ögonen. Däremot är det bara att se sig omkring för att upptäcka alla politiska monument som byggts upp med skattebetalarnas pengar och hur den kommunala servicen till invånarna försämrats.

Än så länge befinner vi oss bara i början på krisen, det blir värre runt hörnet. Trots det har vår närmsta stad (den jag kallar förorten till vår lilla stad) satt igång med riva det gamla torget som ska ersättas med ett nytt för drygt sjuttio miljoner. Man kan väl räkna med att det kommer att kosta runt etthundra i slutändan. Det finns alltså pengar undanstoppade till ett torg, men inte till de saker invånarna betalar skatt för att få utfört. Minst sagt märkligt.

Till saken hör att denna stad har vägar som liknar de som fanns i det forna DDR. Eftersom det inte finns pengar till att laga vägarna är det kanske tänkt att småbilar ska köra ner i dem och fylla upp hålen, då räcker det att täcka över med ett tunt lager asfalt. Ja, man vet aldrig för uppfinningsrikedomen hos politiker har inga gränser.

Vår lilla stad byggde upp en teknikpark som skulle vitalisera arbetsmarknaden, men glömde bort att det inte är politiker som bestämmer över den. Att de i sin iver bröt mot lagen var helt i sin ordning, det var lagen det var fel på. Nu står teknikparken som ett monument över en kommunledning som hade visionen att sätta staden på kartan (den kan inte ens ses som en flugskit på världskartan) men hamnar antagligen i Guinness rekordbok istället.

Vad som kommer att hända med det monument över den familj som lade grunden till stadens stolthet Sandvik, vet väl fasiken. En gåva värd över etthundra miljoner kostar multum att underhålla i framtiden, det gäller att den anläggningen går med rejäl vinst varje år. Ja, annars får ju invånarna betala vad det kostar. Osar det katt blir nog flykten från staden märkbar, för kvar blir väl då bara de gamla som inte kan eller orkar flytta. Vad staden då ska ha för nytta av en flott arena begriper inte jag. Kanske rollatordans på eftermiddagarna, men då måste det vara gratis entré eftersom underhållet måste tas från de kvarvarande gamlingars skattepengar.

Alla har säkert hört någon politiker skryta över vilken fantastiskt utveckling som skett i landet och att det är deras förtjänst. Ja, det stora partiets förtjänst ifall de är lite lagom ödmjuka. Per Albin Hansson gjorde ju en massa saker för folket så det har räckt fram till nu. Det har bara varit att påminna om det för att få den gamla trogna väljarskaran att rösta rätt.

Nåja, det var andra tider det. Men kan man hänvisa till vad som gjorts bra, men visst skulle det vara roligt att höra någon politiker säga att det är deras förtjänst att allting gått åt skogen. Men inte då, det är folkets fel som kräver för mycket. Både de unga och gamla kostar alldeles för mycket pengar, det borde alla tänka på. Barn blir sjuka så att föräldrarna tvingas stanna hemma från jobbet, gamlingarna är utslitna och behöver vård i tid och otid.

Det bästa hade varit om alla sett om sitt hus som de själva gjort. De har sett till att få en rejäl pension på gamla dar och även fram till dess om de råkar tröttna på politiken. När politikerna undre åren byggt upp en så fantastisk välfärd skulle det funnits utrymme för alla att spara pengar till ålderdomen. Istället har folk skuldsatt sig upp över öronen, många har till och med studieskulder som inte kan betalas under en livstid. Vad hjälper det att vara en duktig politiker när folket inte begriper sitt eget bästa.

Nu har vi hamnat vid den punkt då det visat sig att även våra folkvalda politiker blivit en belastning för samhällsekonomin. Hur ska våra politiker kunna förklara för ett okunnigt folk att de behövs i alla fall? Inte blir det lätt och i takt med att irritationen stiger blir försvaret aggressivt. Vad det hela handlar om är ju egentligen att den som blir angripen försvarar sig med näbbar och klor.

Långt i bakhuvudet fanns någonting som stämmer in på handlandet och det lyder: Det verkligt förnedrande – en människas eget krampaktiga behov att alltid försvara sig, att väsnas vid varje angrepp, att slå igen vid minsta förolämpning.

Precis så upplever folket att politiker reagerar. De folkvalda (eller politiskt tillsatta) har inte insett hur förnedrande det är att ständigt behöva försvara sitt handlande. Men någonting har de i alla fall lärt sig, även om det inte är till nytta för folket.