Ärligt talat hade jag tänkt lägga av med bloggandet, men några personer har uppmuntrat mig att åtminstone hålla ut ett tag till. Det visar sig väl om jag orkar fortsätta eller inte.

Den som ivrigast försökt få mig fortsätta är en småbarnsförälder som tagit till sig det jag skrev före Påsk. Hon hade faktiskt satt sig ner och räknat och kommit fram till att de löpande kostnaderna äter upp allt och det inte finns någon möjlighet att spara till oförutsedda utgifter. Att arbeta kostar mer pengar än man tror, det kom som en överraskning för henne. På något underligt sätt har hon med den nya insikten fått en känsla av att arbeta för någon annan än sig själv och barnen.

En medborgarlön skulle tas emot med öppna armar eftersom det skulle ge henne en möjlighet att studera på distans och samtidigt kunna tillbringa mera tid med sina barn. Det ständiga jäktandet för att hinna med allt fräter på både fysik och psyke. Det är väl den största anledningen till att många går in i väggen, eller blir utbrända som man säger.

Att barnen far illa i vårt fantastiska välfärdsamhälle har många föräldrar börjat inse. Det gnälls mycket över hur illa vår skola fungerar, den som ska lära barnen för livet. Gnället kommer inte bara från elever och lärare, utan också från föräldrar. Undantaget verkar vara privatskolorna. Varför ska vi då ha kommunala skolor som inte fungerar? Sedan kommunerna tog över ansvaret för skolan har det gått käpprätt åt helsike.

Nyfiken som jag är frågade jag några ungdomar vad de tyckte om dagens skola. Enligt det gamla betygssystemet hade det blivit stora C. Jag berättade för dem hur det var en gång i tiden då det var sjuårig folkskolan som gällde. På den tiden var det upp till var och en om de ville läsa vidare. De som gick vidare till det som hette realskolan, gick aldrig sjunde klass.

För de som gick ut sjuan var att börja som springschas inkörsporten till många yrken, betyg var inte lika viktiga som att visa upp vad de kunde. Ett utmärkt sätt för de unga som inte kände för att läsa, eller de som saknade läshuvud. Egentligen var det ju ett smidigt sätt att komma in i arbetslivet, men säg det som vara för evigt.

Vårt samhälle förändrades i takt med de politiska målen, att skapa ett välfärdsamhälle som visade andra länder hur ett land skulle fungera. Vi till och med exporterade vår ideologi, men de som provade insåg att det var dömt att misslyckas. Det finns tydligen folk i andra länder som lär av andras misstag.

Men våra politiska makthavare travade på i ullstrumporna och så en dag stod det klart att ungdomsarbetslösheten blivit ett stort problem. Skolplikten utökades och till och med de skoltrötta och de utan läshuvud, tvingades till en form av förvaring i väntan på bättre tider inom arbetsmarknaden.

Det största politiska misstag som gjorts och som drabbat landets ungdomar var att inte uppmuntra företagen att anställa lärlingar, något som inte bara blivit betydligt biligare utan även fört udda yrkens traditioner vidare. Skolundervisning i alla ära, men de teoretiska kunskaperna uppväger aldrig att lära ett yrke från grunden under uppsikt av en skicklig yrkesman.

På sätt och vis kan jag förstå att de makthavande politikerna inte kunde förutse att resultatet skulle bli så katastrofalt. Det var ju egentligen en nödlösning för att komma tillrätta med ett akut problem som inte kunde lösas på annat sätt i en svinblink. Eventuella snedeffekter var någonting som skulle få rättas till efterhand när de dök upp.

Inte ens när IT-bubblan sprack var det något som fick de makthavande politikerna att tänka om, tvärtom togs nya tag för att visa vårt lands förträfflighet. En form av storhetsvansinne, eller enbart dumhet, det får vi väl aldrig svar på.

Vad vi vet är att massvis med ungdomar gått ut den påtvingade utbildningen utan att kunna läsa och skriva, till och med ungdomar som inte fötts med dyslexi. Det är inte lärarnas fel, de har styrts av politiska beslutsfattare som saknat vad en människa behöver för att tänka, nämligen en hjärna.

Idag framstår länder som exempelvis Indien vars utbildning tycks ligga långt före vårt land vad gäller kvalitet. Inte minst gäller det utbildning av skickliga dataprogrammerare, men även inom andra tekniska områden. Hur ett fattigt land som Indien kan tillhandahålla högklassig utbildning, men vårt lands utbildning gått i motsatt riktning, är en fråga som politikerna bör svara på.

Det hjälper inte att politiker slår sig för bröstet och talar om vilket fantastiskt land vi är, verkligheten säger någonting helt annat. Det känns glädjande att för en gångs skull ha en utbildningsminister som insett och vill göra någonting åt det missförhållande som råder inom skolan. Problemet är bara att det inte finns någon morot i utbildningen, däremot upplever många ungdomar som att piskan viner.

Konkurrens anses få ungdomarna att sporras till stordåd, men om pressen blir för stor får det en rakt motsatt effekt. Förhoppningsvis hinner skolministern tänka om och göra skolan mer anpassad till elevernas kunskaper, inte vad de mest intelligenta kan prestera. Kan han driva igenom en omorganisation av skolväsendet så att även de som inte har läshuvud också ska kunna lära sig någonting, kommer många sossar att yla över förändringen de själva borde ha gjort. Om det går att driva igenom de förändringar som måste göras, kommer de som skapade det som har kommit att kallas flumskolan att framstå som inkompetenta.

Våra ungdomar är de som tvingas ta över i framtiden, de behövs allihop oavsett om de kan läsa eller skriva. Hur arbetsmarknaden kommer att se ut vet vi inte idag, därför måste dessa ungdomar hjälpas in på arbetsmarknaden så fort som möjligt medan de yrkesskickliga finns kvar. Låt ungdomarna bli lärlingar istället för att anordna AMS-kurser, de ger ingenting för dem som inte kan läsa och skriva, men med handledning de kan föra yrkestraditioner vidare.

Ur tomma intet dök det upp någonting som passar in på alla politiker som ständigt hittar på nya tokigheter som de anser bra för invånarna och det lyder så här: Gott är det som är nyttigt för andra människor, inte för dig själv.

Därför alla politiskt aktiva, truga aldrig på människor det de inte vill ha, fråga vad de vill ha istället.

 

Att ha en vision är en sak, att uppnå målet någonting helt annat, det är ju när allt kommer omkring bara en fantasiprodukt, en förhoppning. Som barn är det fullt acceptabelt att leka och glömma bort omvärlden genom fantasier, men verkligheten tränger sig allt tidigare på de barn som fötts till att leva i vårt fantastiska moderna välfärdssamhälle. De tillåts inte att vara barn tillräckligt länge, kraven på dem ställs redan vid tidig ålder. Hur många trasiga barn kommer det att finnas om några år?

Det rör sig om många timmar på dygnet som inte föräldrarna tar hand om och tröstar sina barn när de är ledsna, osäkra eller har slagit sig, det är dagispersonalen. På dagis smittar barnen varandra med förkylningar och alla de barnsjukdomar som alltid florerat och för det vidare till föräldrar och andra anhöriga. Inte undra på att vi är ett sjukt folk.

Jag har alltid varit kritisk till att samhället ska ha ansvaret för barnens uppfostran, för det är ju vad den dagliga förvaringen innebär. Hur ska ett barn kunna få någon familjekänsla när inte föräldrarna finns till när de behöver dem?

Ser man till vad detta politiska påfund inneburit för svenska folket i form av inte minst kostnader för rotlösa ungdomar som i sin förtvivlan över att inte veta var de hör hemma ställer till det för både sig själva och samhället har det varit en gigantisk förlustaffär. Alla försök att införa en föräldrapenning har fallit på inte bara politiskt motstånd, utan också på ersättningens futtighet.

Alliansregeringen gjorde felet att titta på kostnaderna för vård av sjukt barn och småbarnsföräldrars ständiga sjukdomar och utgick från att fusk låg bakom, det var att göra det alldeles för lätt för sig. Roten till det onda finns att finna i det uppbyggda förmyndarsamhället, ingenting annat.

Misstror man människorna slår misstroendet tillbaka, det är därför förtroendet för politiker inte längre finns. Själva ser politikerna det ökade misstroendet som ett förakt, snarare är det uppgivenhet över att politiker inte lyssnar på folket.

Det finns många rotlösa ungdomar som driver runt och på alla sätt försöker dra till sig uppmärksamhet. Allt klottrande och meningslös förstörelse är ingenting annat än ett förtvivlat rop på hjälp, ett förvirrat sätt att visa att de finns där men ingen ser dem. Att unga flickor visar upp sig på Internet för snuskgubbar är samma sak. Det kan bli så när barn växer upp i kommunal förvaring istället för inom familjegemenskap.

Naturligtvis har alla ett ansvar för att det här har kunnat ske, ändå är det ingen som är villig att ta på sig det som blivit fel. Det har aldrig uppstått någon folkstorm som uppmärksammat de politiska makthavarna om allt det negativa som människorna upplevt, därför har vansinnigheterna kunnat fortsätta. När det nu börjat mullra i leden reagerar de makthavande politikerna med att fälla ut taggarna som en igelkott.

Slår man ut kostnaden för inte bara dagis, utan också lämnande och avhämtning av barnen är det en kostnad som många antagligen tvingas dra in på vid arbetslöshet. I slutändan blir det en inbesparing av de kommunala kostnaderna och dessutom avlastas vår miljö genom mindre utsläpp. Är det inte vad det handlar om idag, att spara in på kostnader och värna om vår miljö? Vad som händer med människorna är en annan femma. Den moderna tidens växande sjukdom utbrändhet, kommer inte av hårt arbete utan av ett omänskligt samhälle.

Börjar man räkna på vad det kostar att båda i familjen jobbar är det inte så mycket som blir över om den ena parten är lågavlönad. Pengar har en underlig förmåga att rinna mellan fingrarna när inköpen måste ske i flygande fläng på grund av tidsbrist. Sitter man så och funderar hit och dit, inser man att familjen inte tjänar någonting ekonomiskt på att båda arbetar. Egentligen.

Läste att någon byråkrat redan börjat titta framåt och kommit fram till att det blir brist på arbetskraft inom några år. Kan ha varit samma en som sa samma sak för ett par år sen. Med bortåt en halv miljon människor arbetslösa som AF befarar och att den siffran dessutom fylls på med alla ungdomar som går ut skolan de närmaste åren, kan det verkligen bli brist på arbetskraft? Det är som jag alltid har sagt, byråkrater är som barn och leker i sin egen lilla låtsasvärld, en värld dit verkligheten inte når.

Tänk om det verkligt stora problemet i själva verket blir att kunna ta fram jobb till alla dessa människor, vilka råd ska då våra byråkrater komma med? Det är en hypotetisk fråga eftersom om det går så långt, finns inte heller några byråkrater eftersom de är i folkets tjänst på nåder. Man kan inte avlöna byråkrater och deras medhjälpare med lånade pengar ämnade för att hålla igång det folket behöver mest, skola, vård, omsorg och kanske till och med matkuponger. Att de är anställda av folket för att hjälpa och inte stjälpa, borde förhoppningsvis även en byråkrat kunna förstå.

Det är alldeles rätt som det sägs att gott omdöme kommer av erfarenhet, men det sorgliga är att erfarenheten kommer av dåligt omdöme. Beklagligt nog har inte våra makthavare tagit till sig erfarenheter av alla felaktiga beslut som fattats på grund av dåligt omdöme, därför har vi som vi har det.

Med det tar jag Påskledigt och återkommer kanske i mitten av månaden. Ja, att varje morgon reta upp sig på ett samhällssystem som inte är till för invånarna tar på krafterna. Efter några dagars ledighet från skrivandet får vi se hur det blir. Glad Påsk!

Det slog mig under tiden kaffet kokade upp att vi kan lära oss mycket av både finanskris och lågkonjunktur. Alldeles för många människor har mer än vad de behöver, precis det problem som uppstår när det ska köpas present när någon riktigt gammal fyller år. Men tyvärr är det lika många som inte har vad de behöver, till och med i vårt hyllade välfärdsland.

Underskottet i statens finanser för i år kommer att bli bortåt etthundrafemtio miljarder sägs det, den siffran kan vara för optimistisk. Eftersom skatteintäkterna kommer att minska ytterligare nästa år och förmodligen ännu mer de efterföljande åren fram till och med 2012, ser det inte ljust ut.

Det är inte slut med det eftersom många företag som kommer att gå med förlust, kommer att utnyttja sina förlustavdrag den dag de kan visa vinst igen. Om de fortfarande finns kvar vill säga. Det betyder att statsunderskottet i slutändan kommer att handla om svindlande summor. Vårt land är tillbaka i lånekarusellen igen.

Att börja om från början när någonting visat sig vara fel är ju vad vi alltid bör göra. Med vetskap om alla fel som begåtts går de också att undvika när man börjar om. Det samhälle vi haft de senaste trettio åren, är definitivt inte vad invånarna önskat sig, utan tvingats leva med. Vad som behövs för att rätta till allting är inte en önskelista, utan påpekanden om alla de fel och brister som funnits och fortfarande finns i det moderna samhälle som nu är på väg mot en kollaps.

Med stöd av historien bör nu alla vara övertygade om att varken socialism eller kapitalism är bra för människan. Man har så ofta hört slagord som makten åt folket, men så fungerar det inte. Istället blir det någon som tar på sig att föra folkets talan, resten vet vi hur det brukar gå.

Vad skulle hända med ett land där invånarna genom ett nytt tänkande får en grundinkomst av staten? Det är ju i princip samma sak som att den offentliga sektorn inte är självförsörjande, det är skatter och avgifter från företag och anställda inom det privata näringslivet som håller det hela flytande.

I takt med att allt fler inom det privata näringslivet blir arbetslösa, samt att företagen istället för vinster deklarerar förluster är det mycket skattepengar de offentliga verksamheterna kommer att gå miste om. Eftersom det är sannolikt att många företag kommer att försvinna genom nedläggningar och konkurser innan krisen är över, tvingas staten ta över huvuddelen av betalningsansvaret för hela den offentliga sektorn, det vill säga både kommuner och landsting.

Nu ska man ju inte måla fan på väggen, men om krisen blir långvarig kommer många att bli utstämplade av de som har a-kassa, det kommer också att bli statens ansvar. Hur är det tänkt att alla dessa ska tas om hand?

Slår man ut den genomsnittliga lönen inom de offentliga verksamheterna, ligger den betydligt högre än de idag lågavlönade. Det går att leva på låg lön om än med nöd och näppe, det bevisar alla lågavlönade. Istället för att förlora jobbet kan därför offentliganställda inom statliga verk, yrkespolitiker och personer på politiskt skapade jobb erbjudas en betydligt lägre lön och i lugn och ro utan att kunna påverka, försöka klura ut vad som kan vara bäst för landets invånare. För exempelvis utexaminerade läkare, sjuksköterskor, lärare med flera läggs en bonuslön som ska sporra till utmärkta resultat.

Med en utjämning av lönerna till den lägsta nivån, skulle staten spara enormt med pengar. Mer än om de skulle avskeda huvuddelen av de anställda inom de offentliga verksamheterna. En lägre lönenivå för så många (det rör sig om hundratusental) skulle naturligtvis tvinga fram lägre priser på allt som behövs.

Den så kallade marknaden styrs nämligen av tillgång och efterfrågan. Vad ska företagen göra av alla lägenheter och varor om ingen hyr eller köper därför att priset är för högt? Det betyder att marknaden måste anpassa sig efter de nya förhållandena vare sig den vill eller inte.  

Det är alltså ingen stor omställning som behövs för att skapa ett nytt samhällssystem där människan sätts i centrum. Fungerar det i ett land följer andra efter. Att det sen är upp till människorna att lyfta inte bara sig själva utan hela landet, är säkert en utmaning de flesta skulle anta.

Konsumtionssamhället har gjort fler olyckliga än lyckliga, många har börjat med två tomma händer och lyckats skrapa ihop flera miljoner i skulder innan bubblan spruckit. Vad som återstår för dessa människor är inget normalt liv, det blir ett liv i fattigdom. De som under många år levt på fattiggränsen vet att det inte är ett normalt liv för en människa.

Jag kan inte tänka mig ett bättre tillfälle att prova på det som fascinerat briljanta tänkare under många år och som säkert kan bistå med råd och dåd vid ett införande av Medborgarlön. Vad jag efter alla kringelkrokar velat ha sagt är ju egentligen att om alla ges samma förutsättningar, visar det sig vilka som är värda höga löner, men då skulle alla gynnas av deras framgångar.

Har jag gjort bort mig nu igen?

Vaknade kvart över fyra och var klarvaken. Insåg efter det obligatoriska kaffedrickandet att både fackföreningsrörelsen och det politiska etablissemanget sitter med dåliga kort. Eller så saknas det kort och det är därför ingen kan få ihop en familj, för det är ju vad det gamla kortspelet Löjliga Familjen handlar om.  

Läste i söndagstidningen om den omsvängning som skett när det gäller partisympatier. Om det beror på att Mona Sahlin har en förmåga att hoppa i galen tunna eller att hon låter Östros göra uttalanden i ekonomiska frågor ska jag låta vara osagt. Lyssnar man på vad som sägs på gatan tappar partiet sympatisörer varje gång Östros gör ett uttalande. Det kan bli så tokigt om man plockar bort en pajas och ersätter med ett enda stort skämt.

Högsta hönset inom LO snäste av Mona att hon inte skulle lägga sig i LO:s interna affärer och det finns en poäng i det. Nu är båda ifrågasatta och visar med all tydlighet att en ny myt har avslöjats, nämligen det som sagts under flera år, att kvinnor har en förmåga att tänka mer logiskt än män. Så var det med den myten. Samtidigt fick folket ännu en gång bevis på att styrelser inte vet vad de håller på med och känner sig därför lurade om deras beslut ifrågasätts.

Ett nytt rosornas krig är väl inte vad sossarna vill ha just nu, men det bästa för landet vore att LO och sossarna går skilda vägar. För LO:s medlemmar handlar det om en rejäl inbesparing eftersom det rör sig om många miljoner som satsas i varje valrörelse. I takt med att allt färre medlemmar sympatiserar med sossarna, kommer stödet till partiet att ifrågasättas.

Ingen av de inblandade inom arbetarrörelsen har tydligen en aning om att de representerar människor med två vitt skilda önskelistor som i slutändan inte är förenliga när ett land hamnar i kris. Men genom smågnabbet har folket kommit underfund med att hela det politiska och fackliga etablissemanget är lika goda kålsupare allihop.

Den stora frågan folket vill ha svar på när det är dags för val är vem eller vilka som vågar ta tag i den kultur som finns att ge bort skattebetalarnas pengar lite hur som helst. Inget parti kommer att få några pluspoäng genom att lova saker som kommer att belasta de gemensamma medlen, däremot kan storvinsten kammas hem med löften om att förenkla och göra allting billigare för invånarna.

Vi har några offentliga verksamheter som är på väg att bli katastrofområden, skolan, sjukvården och Försäkringskassan. Om ingenting görs kommer det att ta en ände med förskräckelse. När viktiga saker för människors vardag försämras visar det att hela vårt så kallade välfärdssamhälle i själva verket är ett korthus byggt med hjälp av Löjliga Familjen som kan rasa ihop närsomhelst.

Människor på landsbygden och i storstäder prioriterar helt olika saker, det vet de politiska makthavarna. En medveten förflyttning av människor till storstäder genom ständiga försämringar för glesbygdsbor har därför gett resultat. Storstadsområdena är de som blir tungan på vågen vid nästa val, inte undra på med den politik som förts.

Man kan förstå varför Centern rasat under fyra procent, öppna landskap där det bor allt färre är ingenting värt i vårt moderna samhälle. Det är därför bensinmackar dras in i glesbygder på grund av vansinniga beslut fattade av människor som rör sig i storstädernas djungler. I det fallet är ju Centern medskyldig.

Jag försöker tänka framåt, den dag när tjänsteföretagen som är motorn i storstadsregionerna står uppallade på bockar och köpvagnen inte längre rullar. Det som håller storstadsregioner vid liv är ju faktiskt till största delen konsumtionen, inte många exportindustrier finns inom de områdena.

En rejäl kris fungerar ungefär som reklamen man kunnat se på teve, ramlar en pryl puttar den omkull nästa och till slut ligger alla där.

När en storstadsregion drabbas av arbetslöshet under en längre tid går förslumningen snabbt. Om den kris vi än så länge bara är i början av blir långvarig och det tar slut på stämplingsdagarna för de arbetslösa, finns det ingen hejd på de kostnader som drabbar dessa storstadsregioner.

Följden blir precis som vid saneringen av bankerna och landets ekonomi att problemet måste exporteras. Om inte till andra länder så till orter som avfolkats och där det finns gott om tomma lägenheter och hus som inte hittat någon köpare trots lågt pris. Visserligen är det lika ont om jobb överallt, men arbetslös kan ju folk vara på vilken liten ort som helst. Därför kan flyttbidraget komma till heders igen, men då med omvänd flyttström.

I vårt moderna högteknologiska kunskapssamhälle går det att bo utanför storstadsregionerna och kunna driva små företag. I takt med att glesbygder på nytt befolkas skulle också kravet på tillgång till service öka. Ett problem för ett land som skrotat allt vad service heter för glesbygdens befolkning är bland annat nedlagda skolor. Det ger möjlighet för avskedade lärare att starta privata skolor, det kan dra med sig läkare som tröttnat på storstadjäkt och usel arbetsgivare. Kanske drar det med sig mobila tandläkare utan gränser, ja till och med privata lantbrevbärare istället för Postens som inte har råd att ge service. Man kan bara se fler möjligheter än problem.

Att bensinmackar läggs ner på grund av vansinniga bestämmelser kan kringgås genom att hyra transportabla bensinmackar precis som i Norge. En så enkel lösning skulle kunna förse glesbygder med det bränsle som behövs. Om människor tvingas åka tjugo mil fram och tillbaka för att tanka kan man fundera över om beslutsfattarna i Fjollträsk går runt och har huvudet under armen. Miljötänkande har knappast kunnat styra det minst sagt idiotiska beslutet.

Nöden är uppfinningarnas moder brukar man säga och det uttrycket har naturligtvis tillkommit av erfarenhet. Antagligen finns det inbakat i arvsmassan, ingen är ju villig att lägga sig ner och dö.

Ser man till andra länder där människor är trångbodda, finns det gott om plats att bosätta sig i vårt land. Det ger möjlighet till okonventionella lösningar som inte beaktats när hjulen snurrat på. Möjligheten till självhushållning genom att odla egna grönsaker och använda gamla traditioner att konservera. Det är ingen konst att göra en jordkällare, som är en utmärkt förvaringsplats som inte heller drar någon dyrbar el. Att ingen miljönisse kommit med det här förslaget är för mig obegripligt.

Det enda som behövs för att det hela ska rulla igång är faktiskt bara en grundtrygghet, som det var ämnat att folkhemmet skulle ge svenska folket. Felet med folkhemmet var att staten skulle ta hand om allting, medan exempelvis en medborgarlön förutsätter att människorna själva tar över hela ansvaret för sina liv. Vem vet, kanske kommer vi att få se en folkrörelse så stor att det tvingar fram ett införande av medborgarlön. Det rör sig om flera hundra tusen som inte längre har någon a-kassa redan i början på 2011 därför att stämplingsdagarna tagit slut.

Visst kan jag förstå att många tycker att det bara är orosmoln som hopar sig framöver, men det finns oanade möjligheter för den som är beredd att själv skapa sin egen framtid. Någonstans har jag läst följande: Ge inte upp när molnen omger dig, det kan vara ett tecken på att du håller på att klättra högre.

Det är väl snarast omtanken om barnbarn och barnbarnsbarn som fått mig att tänka i nya banor. Jag vill inte att de ska få leva i ett samhälle som det vi haft senaste fyrtio åren, det har inte gett landets invånare någonting. Ja, om man bortser från de som satsat på en politiks karriär och kunnat lyfta högre lön än specialutbildade personer som exempelvis lärare och sjuksköterskor. När skattepengarna inte räcker till är det inte lärare och sjuksköterskor det ska dras in på utan politiker och byråkrater. Eftersom de så kallade folkvalda inte insett det, får det ses som ett bevis på att allting spårat ur.

Börjar man tänka i de banorna, inser man snabbt att fördelen med medborgarlön inte bara är en grundtrygghet för de allra flesta, utan också ett samhälle fritt från politisk och byråkratisk påverkan. Visst kommer dessa personer att fortfarande leva på skattepengar om medborgarlön införs, men på samma villkor som alla andra.

 

Från oppositionen hör man inte längre någonting om att rädda Saab och Volvo, nu talas det bara om att skatter måste tas ut för att rädda välfärden. Skatterna ska sen ösas ut med skovel för att få fart på hjulen igen. Hur godtrogna få politikerr vara?

Eftersom höga skatter aldrig fått vårt land på fötter, kommer det inte att fungera. Skattepengar har i vårt land en förmåga att försvinna i stora svarta hål som de politiska makthavarna i åratal förgäves letat efter för att hindra utflödet.

De tafatta försök som gjorts för att täta till vad politikerna trott vara några av hålen i den offentliga kassakistan, har varit att dra in på personal inom skola, vård och omsorg. Det har tidigare visat sig att de bara hindrat några femtioöringar från att ramla ur, det stora utflödet av större belopp kan bero på att tusenlappar tycks få vingar när politiker förvaltar pengar.

Förvånade har politikerna efter varje skattehöjning och neddragning sett att pengarna inte ökat som tänkt var utan spårlöst försvunnit. Man kan förstå att de politiska makthavarna kliar sig oförstående i huvudet.

Att spara in på kostnader är inte lätt, det är faktiskt mycket svårare än att öka intäkterna. Därför väljs alltid den enklaste lösningen att höja skatterna. Problemet är att skattehöjningar skapar nya problem som måste lösas eftersom grundproblemet finns kvar, de alldeles för höga fasta kostnaderna som växer för varje år.

Ett problem som bekymrat politiker sen vi blev världens högst beskattade folk är svartjobb. Precis som alla tidigare skattehöjningar fungerar de som en grogrund för svartjobb, den politiker som inte inser det är endera oförlåtligt naiv, eller rent ut sagt dum i huvudet. Människor måste ha pengar för att överleva, därför blir de i en pressad situation primitiva i sitt tänkande och börjar leva efter djungels lag, äta eller ätas.

Politiker borde vara ute mera bland ”vanligt” folk då kanske de fick en annan syn på hur det fungerar ute i vårt samhälle. Det är ganska intressant att lyssna på vad folk just nu säger sedan bensin- och dieselpriset stigit igen. Familjer med två bilar överväger att ställa av den ena för att spara på både drivmedel, bilskatt och försäkring. Den trenden har redan börjat runt om i landet vilket Transportstyrelsen (som väl Vägverket heter numera) till och med noterat.

Såg i en artikel att vårt lands koldioxidutsläpp var högre än i övriga Europa. Inte alls konstigt eftersom de flesta ute i Europa åker i snåla dieselbilar. I vårt land har dieselbilar motarbetats under alla år, ett minst sagt märkligt handlande.

Men det är ändå inte den största anledningen, det är vår gamla bilpark. När det talas om att svenska folket måste köpa nya miljövänliga bilar, är det ingen politiker som ens tänkt på att det kostar pengar. Skulle kraven skärpas betyder det bara att gamla bilar ställs av i väntan på andra tider. Vad det kommer att betyda för barn som måste ha skjuts till dagis och fritidsaktiviteter verkar ingen politiker tänkt på.

Hur avställning av bilar till en början kommer att påverka familjer, barnen, Transportstyrelsen, bensinmackar, försäkringsbolag och i slutändan staten, det kan vi inte ens förutse konsekvenserna av. Lägger man till de allt fler arbetslösa som drastiskt tvingas dra åt svångremmen för att överleva, ligger hela vårt land risigt till. Och allt beror på makthavande politiker som glömt bort de människor som lever i landet, men inte på samma villkor som de själva.

Höga chefslöner och bonusar inom det privata näringslivet drabbar de anställda till viss del, däremot drabbas inte landets skattebetalare på samma sätt som av bonusar och höga löner till chefer inom de offentliga verksamheterna. Politikers, byråkraters, och tjänstemäns löner tas från invånarnas gemensamma kassa och när dessutom riksdagspolitikers löner föreslagits ska höjas samt alla pensions- och bonusaffärer inom de offentliga verksamheterna rullas upp inför öppen ridå, är måttet rågat för svenska folket.

Våra politiker, vare sig de sitter i riksdagen eller som beslutsfattare i kommuner och landsting borde ta till sig det som jag läst en gång och det lyder så här: Är du tveksam om en handling är god eller dålig så avstå från den.

Det fordrar naturligtvis att de så kallade folkvalda innan de fattar något beslut tar reda på konsekvenserna, det har de varit urusla på tidigare.

 

Det är söndag och vilodag som man sa förr, men hjärnan vägrar att slå sig till ro. Istället för lugn och ro fanns en vansinnig tanke i bakhuvudet när jag vaknade. Under tiden jag sörplade i mig kaffet för att sätta fart på livsandarna växte tanken att jag kanske skulle skriva en saga idag.

En saga passar väl bra att berätta en dag då man kan unna sig att slå bort den bistra verkligheten. Inte någon snäll saga, utan en som kanske skrämmer en del till att få mardrömmar. Eftersom jag aldrig skrivit någon saga efter eget huvud, skriver jag naturligtvis på samma sätt som de gamla sagorna alltid berättades.

 

Det var en gång ett land som var mycket fattigt och en stor del av folket var arbetslösa. Men så hände någonting och de valda ledarna upptäckte att utan att de gjort någonting, fick alla som kunde arbeta jobb och som en följd av det blev landet nyrikt. De valda ledarna slog sig för bröstet och talade om vad duktiga de varit och skyndade att smida planer på att visa omvärlden hur ett mönsterland skulle se ut. Jämlikhet, solidaritet och broderskap var parollen och ett samhälle skulle skapas som tog hand om alla från vaggan till graven.

Till det behövdes massvis med folk som skulle ta hand om allting och en fantastisk apparat byggdes upp. Eftersom folket utgick från att de valda ledarna begrep bättre än de själva, fogade de sig i att bli omhändertagna, men också att solidariskt betala för alla som inte kunde göra rätt för sig.

Risken att folket skulle behöva betala för det som skulle gynna alla var liten, landet kunde sälja allt som producerades och mer därtill. Ingen tänkte så långt att framgången berott på andras elände i form av ett fruktansvärt världskrig som ödelade nästan alla Europeiska länder och mer därtill.

Men så en dag började det komma grus i maskineriet och landets ledare undrade vad fasiken som hänt. Det exporterades inte lika mycket och penningströmmen till landet forsade inte längre in utan kom i allt mindre rännilar. Eftersom ledarna varit fullt upptagna med att skapa ett folkhem, hade de inte märkt att länder som legat i ruiner fått fart på sina industrier igen. Det var bara landets stora företag med skickliga ledare som insett faran och hjälpt till med uppbyggnaden och investerat för framtiden. De stora företagens kunnande och skickliga medarbetare hade satt landet på världskartan genom varumärket Kvalitet.

Men vad hjälpte det eftersom det kostade pengar för företagen att investera och landet fick bara smulor av det företagen kunde sälja utomlands. I hopp om att de stora företagen skulle vara lösningen var ledarna tvungna att fjäska på alla sätt och vis och smida planer på att när allt rullade på, skulle staten kunna ta över och håva in alla pengar.

Men det låg längre fram i tiden och för makthavarna återstod bara en sak, att vädja till landets medborgare om solidaritet. Den i all hast uppbyggda apparaten som skulle ta hand om alla, kostade enormt med pengar och ytterst lite kom tillbaka till det som kallades den gemensamma kassakistan.

Planerna på att ta hand om folket från vaggan till graven lades på is, men det gällde att hålla drömmen vid liv så länge som möjligt, för annars var det ju ingen som var villig att betala de allt högre skatterna. De sagor som berättades för att skyla över någonting som aldrig blivit av och aldrig skulle kunna komma att bli det, slog Kejsarens nya kläder med hästlängder. Utan att vara medvetna om det skapade de dåvarande ledarna myter om sin egen förträfflighet och efterföljande ledare tvingades berätta samma sak år efter år för att hålla skenet uppe.

Men landet behövde mer pengar för att kunna skryta med att det var ett rikt land och någon fick snilleblixten att det omsattes en massa varor varje dag och en omsättningsskatt skulle inte sticka lika mycket i ögonen på folket som en högre inkomstskatt. Visst knorrade folket men fann sig i att det var så solidaritet fungerade. Protesterna var inte värre än att när nya underskott måste täckas upp var det dags att ta ut avgifter av alla de slag på allt folk använde och behövde.

Efter ett tag var det ingen av de valda ledarna som längre kallade det redan havererade försöket att ta hand om invånarna för folkhemmet, det skulle heta välfärdssamhället som alla skulle få ta del av.

Men så en dag hände det som förr eller senare händer, en massa människor som egentligen inte hade någonting med hur ett land ska styras, blandade sig i och ifrågasatte vad ledarna höll på med. Till stor del kunde det tillskrivas att de myter som berättats under så många år avslöjades en efter en. Orsaken till att den mest berättade myten avslöjades var en respekterad person som skickats att representera landet och kommit upp sig inom den nya tidens ledarskap på en plats långt utanför landet. Det uppdraget hade vidgat vyerna och när den personen sa att det egna landets fantastiska välfärd bara var en myt, tog det hus i helsike.

Till saken hör att denna person alldeles säkert själv trott på myten tidigare. Men den plötsliga insikten hade kommit genom att ha fått perspektiv på landet (sett det lite från ovan?) samt att kunna göra jämförelse med andra länder. Det hade aldrig skett tidigare, ledarna för landet hade bara talat om hur bedrövligt andra länder sköttes. Det hela slutade med att de valda ledarna fick respass från sitt uppdrag och nya tog vid.

De nya ledarna visste precis vad höga skatter kan ställa till med och med liv och lust satte de igång med en storstädning och började direkt kasta ut allt malätet ur garderoben utöver alla gamla lik som fanns där.

I ett modernt samhälle skulle ingen kunna leva på a-kassa, sjuklön eller bidrag, det var bara den som arbetade som skulle äta sig mätt. Med den utgångspunkten sänktes skatterna och folk skulle arbeta, vare sig de kunde eller inte. Att de nya ledarna tog i med hårdhandskarna berodde på att folket under många år insett att det lönat sig att fuska. Det hade blivit till en kultur vilket gjort att det utnyttjades av nästan alla som kunde.

Det var en frisk fläkt som drog över landet. Statliga bolag skulle säljas ut till högsta möjliga pris för att fylla landets kassakista. I ett modernt ledarskap ansågs även uppdraget att ta hand om en allt krassligare miljö ingå, samtidigt som folket måste lära sig att klara sig själva och stå på egna ben. Ja, efter de regler ledarna satt upp givetvis.

Men så drabbades landet av någonting som ingen förutsett, en finanskris och en lågkonjunktur och det blev kattskit av alltihop. Allting gick i stå och det som skulle blivit så bra för alla, blev istället till att hålla tummarna att landet inte skulle tvingas börja om från början, eller åtminstone långt tillbaka i tiden. Ville det sig riktigt illa skulle det kunna bli till den tid som var före innan sagan började. Och med det fick folket sig nöja, att så var det bara.

Ja, egentligen skulle sagan ha slutat så, men sagor måste ha lyckliga slut, därför ska naturligtvis även den här sluta lyckligt. Men ett lyckligt slut på sagan om landet Lagom kan inte sluta med att folket levde lyckliga i alla sina dagar, snarare ska den väl sluta med att en dröm går i uppfyllelse, den gamla drömmen om jämlikhet.

Så slutet på sagan blir alltså att alla landets invånare jublade och hurrade eftersom alla blivit lika fattiga när bonusar tagits tillbaka, chefslöner sänkts till lägsta nivå och att politiker och byråkrater blivit arbetslösa. De valda ledarna passade på tillfället och i hopp om att skapa en ny långvarig myt skrev de i ett meddelande till folket: Titta vad vi lyckades åstadkomma för att få landet jämlikt, lycka kan inte köpas för pengar.

Tja, så slutar alltså min saga om landet Lagom. Ni kanske har hört talas om eller på annat sätt vet mer än jag om det landet, men då är det ju ingen saga jag berättat när allt kommer omkring.

Om det finns någon sensmoral i sagan är väl det att den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.

 

Det känns tungt att vakna på morgonen och veta att obehagliga överraskningar i form av nya varsel och försämrade utsikter för landets ekonomi kommer att serveras via tidningen till morgonkaffet. Den med svaga nerver bläddrar förbi alla obehagligheter och vågar inte ens lyssna eller titta på ekonominyheterna.

Fick i alla fall besked av ”den som har hand om det” inom vårt landsting att det finns en kultur inom det offentliga att sätta sprätt på skattepengar efter eget huvud av chefer. Eftersom den kulturen tycks vara ledstjärnan för de offentliga makthavarna, förstår alla vilken inbesparing det skulle innebära att skrota stora delar av vår offentliga byråkrati.

Över till ett annat problem. Det ofattbara är att börsen tillåts åka jojo som den gör. Goda nyheter från Amerika gör att börsen går upp runt fyra procent, dagen efter hämtas vinsten hem och börsen dyker. Eftersom Amerikas ekonomi är i sämre skick än vårt lands är det därför märkligt att optimistiska signaler vad det än gäller från det hållet, inte betyder att hjulen ska börja snurra igen.

Nu ska de rika länderna som samlades i London sätta fart på hjulen med ofattbart mycket pengar. Någon representant för vårt land fanns inte med, vi får inte leka med de stora pojkarna. Men vi ska visst vara med och betala det de beslutat om. Lyssnar man på vad våra politiker har att säga, frestas man tro att det är vi som styr världen, så grundlurad man kan bli.

Börsen är en källa för oro, den kommande pensionen är ju beroende av att pensionspengarna växer. För pensionssparare som inte kan köpa och sälja flera gånger om dagen är varje avsättning till pensionen i nuläget som att köpa en Harry Boy för pengarna i hopp om att vinna. Kan inte de politiska makthavarna skapa stenhårda regler för aktiehandeln, är det många som vid uppnådd pensionsålder får fortsätta jobba fram till slutet.

Att det kan bli så har Socialdemokraterna kommit underfund med och har kommit med en brasklapp. De kan ju efter valet få ta över makten, så det gäller att vara garderad. Varför kommer Socialdemokraterna alltid med den enklaste lösningen som till och med en barnunge kan komma på?

Vem kunde tro att dagens fattigpensionärer skulle kunna komma att ersättas av morgondagens, trots mer än dubbelt så höga löner vid pensioneringen. Det beror på att systemet inte klarar av dåliga år med en negativ utveckling, vilket kommer att släpa med hela tiden. Om inte pensionssystemet läggs om, måste hela vårt samhällssystem läggas om någon gång i framtiden för att anpassas till verkligheten.

Man brukar tala om att måla in sig i ett hörn och det är precis vad som hänt med vårt land. Medvetet har de politiska makthavarna gynnat de stora företagen som setts som flaggskepp för landet. När det nu visar sig att storföretag inte är någonting att luta sig emot när en lågkonjunktur drabbar landet, sprider sig paniken hos makthavarna.

Arbetsförmedlingen tar alldeles säkert inte några egna initiativ, därför kan man gissa sig till att försöka lura arbetslösa starta eget kommer från högre ort. Jag kan bara hoppas att ingen nappar på det så länge som vi har de vansinniga skatteregler för små- och egenföretagare som gör att de blir helt rättslösa. Ja, så upplever faktiskt många egenföretagare att de är.

Det stora problemet för vårt lands framtid är inte om storföretagen ska överleva en långvarig kris, utan hur många små- och egenföretagare som finns kvar när den är över. Många egenföretagare har ingen ekonomisk reserv att ta av, de har tvingats leva ur hand i mun eftersom de flesta är glada om de kan ta ut en lön som motsvarar den arbetslöshetsersättning det klagas på. En egenföretagare får i bästa fall trettio kronor kvar för egen del av varje intjänad hundralapp netto, trots långa arbetsdagar och nästan ingen fritid. Massvis med tid går åt till att sköta bokföringen och fylla i blanketter till myndigheter. För de allra flesta finns inte ekonomiskt utrymme att leja bort den betungande administrationen.

Hur många små företag med livskraft sett ut idag med en beskattning som gett dem möjlighet att växa, kan man bara gissa sig till. Kan det vara för att en massa småföretag inte är mycket att skryta över för ett land med visionen att ligga i spets inom områden vi tidigare var duktiga på? Att vi inte längre håller måttet måste det finnas en anledning till, den har ingen letat efter.

Allt som kan tillföra medel för invånarnas överlevnad är bra, även de som inte sprider glans åt landets styrande. En stor skuld i att egen- och småföretagare behandlats som pest beror på hur Socialdemokratins och fackens ledare smutskastat dem. Av arbetarklassens företrädare har företagare till och med i kurslitteratur kallats skurkar. Det är sant, kontrollera gärna.

Från alla håll och kanter kan man nu höra så kallade auktoriteter självsäkert påstå att vi måste satsa oss ur krisen. Det är alltså inte bara Östros som anser att vi är ett rikt land och ska satsa oss ur krisen. Men man kan fundera över varför skattepengar ska satsas på vår infrastruktur, ja, det som gör att vi kan ta oss runt i vårt land. Inte en onödig krona har satsats tidigare på våra bedrövliga vägar under en historiskt sett lång högkonjunktur, men då var det ju bara de som fick sina bilar sönderskakade som klagade. Blev det för många olyckor var det inte bra för statistiken, därför har några vägar åtgärdats. Man kan fundera över vart alla bilskatter tagit vägen, inte har de då lagts på att rusta upp och bygga nya vägar.

Det förmyndarskap de politiska makthavarna tagit på sig och med hjälp av en ogenomtränglig byråkrati hållit folket i ett järngrepp fungerar inte längre. Ett folk som tidigare visserligen muttrat i skägget men ändå fogat sig i fattade beslut, börjar nu ifrågasätta allt som beslutas. Det har väl någonting med droppen som urholkar stenen att göra kan man förmoda.

Hittade ett anteckningsblock från vilket år jag inte har en aning om, men jag hade i alla fall skrivit ner följande tänkvärda ord: Att missbruka övertag mot en annans övertygelse eller särart, betyder att invalidisera hans livsduglighet och att spänna en fjäder som slår tillbaka.

Vad jag kan förstå betyder det att ju större makt, desto varsammare måste man handskas med den. Att styra med järnhand straffar sig alltid.

Undrar hur vårt samhälle skulle se ut om människorna själva fick bestämma över sina liv?

 

Att varje morgon sätta sig ner och låta tankarna löpa fritt blir till slut tröttsamt, både för mig själv men antagligen också för de som tittar in och läser min blogg. Jag själv märker att en resignation smugit sig in i mitt tänkande, rapporter kommer dagligen att krisen blir djupare än vad man trodde från början. Varje rapport äter sig in i folks medvetande och får till slut en förlamande effekt.

Jag trodde i min enfald att de politiska makthavarna skulle inse att de nu måste börja uppifrån när det ska dras in på kostnader. Tiden då folkvalda politiker såg sig själva som tillsatta att leda och fördela allting som rör vårt samhällssystem är förbi för sen länge. Det nya högteknologiska kunskapssamhället kräver ett helt annat ledarskap för att kunna organisera de livsviktiga offentliga verksamheterna.

Organisation är någonting politiker aldrig lärt sig hur det fungerar, därför fungerar ingenting. Jag har hört politiker säga att de gör så gott de kan, det är en dålig ursäkt. Den som vet med sig att det bästa de kan prestera inte räcker till, ska heller aldrig ta på sig ett uppdrag i folkets tjänst.

De beslut som fattas idag av våra så kallade folkvalda kommer att bli avgörande för hur vårt samhälle kommer att bli efter krisen. Varje felaktigt beslut som påverkar invånarna negativt, kommer också att belasta hela det politiska etablissemanget. Det är anledningen till att jag tror att vårt nuvarande politiskt styrda samhällssystem inte kommer att finnas i framtiden.

Jag har tidigare tagit upp Medborgarlön som en möjlighet att skapa ett nytt samhälle. Det finns stöd hos inte bara Miljöpartiet, utan har faktiskt funnits med i diskussioner även bland de borgerliga att skapa denna form av grundtrygghet.

Och varför inte? Det skulle kunna få människor som vill leva ett annat och bättre liv att våga bryta upp från storstäder och befolka våra landsbygder för att skapa en framtid. Eller är det bara tomt prat att hela Sverige ska leva? Vad Medborgarlön handlar om är ju att ge människor en valmöjlighet att under eget ansvar finna sig själva och utvecklas.

Ett motargument som säkert dyker upp är att människor då inte skulle göra någonting alls, men så fungerar inte människan när allt kommer omkring. De flesta har drömmar och förhoppningar som de vill förverkliga men som stryps i sin linda av ett förmyndarsamhälle som enbart ser människan som ett redskap för ekonomisk tillväxt för landet och en försörjare av de offentliga verksamheterna. Dessutom har vi idag vansinniga regler för arbetsmarknaden, vilket gjort att människor som vantrivs med sina jobb inte vågar bryta upp och söka nytt ens i goda tider.

Det finns en gräns för människors tålamod, den börjar nu närma sig med stormsteg. Det pratas nu om en arbetslöshet på upp till tolv procent om ett par år, vi kan bara hoppas att det räcker. Vad är det som säger att alla dessa arbetslösa behövs vid de företag de nu får lämna den dag det vänder?

Företagsledningar sitter inte overksamma, de jobbar för fullt med att titta över vad de kan spara in på nuvarande fasta kostnaderna, men också rationaliseringar som kan förbilliga företagens produkter i framtiden. Man kan inte räkna med en explosiv efterfrågan av arbetskraft i inledningsskedet och konkurrensen kommer att bli hård. Kanske är det så att de industrijobb som nu försvinner, aldrig kommer tillbaka. Vi vet inte och måste därför vara garderade genom att titta på alla möjligheter.

Politiker kan inte skapa jobb, de kan bara genom beslut skapa förutsättningar för nya jobb. Den möjligheten har våra politiker varit dåliga på, kanske har de ansett att det inte behövs. Vad man kan utgå ifrån efter pensionsskandalen vid AMF är att LO försvagats och därmed hela fackföreningsrörelsen, vilket kan ge utrymme för en uppluckring av många idiotiska lagar som rör arbetsmarknaden.

Apropå arbetsmarknaden tycks våra politiker anse att det är marknaden som måste ta hand om alla problem. Samma sak med penningpolitiken, den tar penningmarknaden hand om. Jaha, men vad är då marknaden för underlig varelse? Tja, det är vi alla, ett sammelsurium av människor runt om i världen. Det finns ingen direktör som styr marknaden, men gott om kapitalister som kan styra den dit de vill. Vad det handlar om är alltså bara ett talesätt för någonting som finns och påverkar våra liv, men inte går att ta på.

Tänker man efter lite betyder det att Medborgarlön faktiskt är embryot till någonting som ställer till det för marknaden. Marknaden kan påverka och styra stater, banker och industrier, men om en hel drös med människor bryr sig mera om hur de vill leva sina liv, faller allt platt till marken.

Varför jag tror Medborgarlön kan vara genomförbart beror på någonting jag läst för många herrans år sen och som jag tror fullt och fast på, det lyder så här: De flesta människor duger något till bara de finner att man tror på dem och låter dem så mycket som möjligt handla på eget ansvar.

Det är bara våra politiker som inte tror att landets invånare kan klara sig själva.