Jag har grubblat en hel del över vad som egentligen skapat vårt politiskt uppbyggda samhälle, som efter hand blivit en koloss på lerfötter. Man får gå långt tillbaka i tiden, till tiden efter andra världskriget, faktiskt. En tid då alla som kunde jobba behövdes, för att företagen skulle hinna med efterfrågan på deras varor.

Allt fler kvinnor började jobba och i takt med det, steg också skatterna. Från att det ha varit en familjeförsörjare, fanns det nu två i många hem. Det skramlade in en massa nya skattepengar och de makthavande såg inget slut på den trenden. Det var då idén om Folkhemmet basunerades ut till folket, alla skulle kunna känna trygghet och bli omhändertagna från vaggan till graven.

Tanken var god, men ingen hade räknat med att de krigshärjade länderna så snabbt skulle ta sig på fötter igen. Redan tio år efter krigsslutet, var många av dessa länder ikapp och till och med förbi vårt land. Det kom som en chock för de politiska ledarna.

Från att ha haft svårt att få tag i personal inom våra stora exportföretag, korttidspermitterades många i slutet av femtiotalet. Att det kunde hända, fanns inte på den politiska kartan. Men trots att förutsättningarna förändrades, fanns den organisation som byggts upp för att ta hand om invånarnas skattepengar fortfarande kvar. Att stoppa det hela i det läget var omöjligt, därför måste skattetrycket ligga kvar på samma höga nivå.

Ett folk som fått budskapet att om ni jobbar hårt och betalar skatt, så tar vi hand om allt åt er, knorrades det visserligen, men de hade ju någonting att se fram emot. Landets minst sagt urusla ekonomi vid den tiden, trots världens högsta skatter, resulterade i att vår stolta valuta devalverades några gånger. Men anledningen till den urusla ekonomin, kom aldrig till folkets kännedom.

Det stora felet var naturligtvis att den i all hast uppbyggda organisationen, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven, inte skrotades. Av någon underlig anledning finns den fortfarande kvar! Faktum är att många av de äldre inte ens varit medvetna om, att det Folkhem de betalat så mycket skatt till, gick i graven redan på sextiotalet.

På sjuttiotalet fick svenska folket rejäla lönelyft och fackens företrädare slog sig för bröstet. På den tiden var LO en maktfaktor, så är det ju inte längre. Men visste de om att skattetabellerna skulle göras om, så att löneökningarna i slutändan skulle ge luft i plånboken? Eftersom sossarna och LO varit (och är) som siamesiska tvillingar, är det troligt att de fackliga ledarna var med i ett spel för galleriet.

Men folk började ana att de lurats av sossarna under många år. Vid varje val lovades det vitt och brett, men vallöftena hölls aldrig. Maktskiftet i mitten på sjuttiotalet, kan ses som att folket (som i själ och hjärta var sossar), visade sitt missnöje.

Nåja, för alla de missnöjda, blev inte maktskiftet som de tänkt sig och i början av åttiotalet kom sossarna tillbaka till makten. De gick ut hårt och lånade pengar av pensionärerna, som senare skulle betalas tillbaka med ränta.

Nåja, lånet i början på åttiotalet betalades aldrig tillbaka, sossarna lyckades inte alls få någon rätsida på landets svajiga ekonomi. De lösningar som presenterades av den dåvarande finansministern, förkastades av partiledningen, Följden blev att finansministern avgick och gav sedan en svidande kritik till partikamraterna, att de inte begrep sig på ekonomi. Den kritiken tog aldrig partiet till sig, det borde de ha gjort, efter att en erkänt skicklig ekonom kastat in handduken.

Den verkliga katastrofen för det en gång så stora partiet var Göran Persson. Största tabben han gjorde, är nog när han drev igenom att skilja skolan från staten. Men alla de åtgärder som kallades sanering av statens affärer, har visat sig slå tillbaka på ett förödande sätt. Men precis som vår nuvarande finansminister inhöstat beröm av ekonomer, hyllade de också Göran Persson. Nåja, alla vet ju hur det gick för Göran Persson och partiet.

När man kritiskt granskar det som hänt de senaste femtio åren, inser man att de politiska misstagen varit förödande för landet. De höga skatterna skapade inget välstånd, för andra än de som lärde sig utnyttja ”systemet”. Tyvärr skapade de höga skatterna en ”svart” marknad och att rika personer flydde landet. Det skulle Astrid Lindgren också gjort, då hade hon sluppit drabbas av Pomperipossa effekten.

Alla de reformer som kom till var ju för att köpa väljare, att få folk att vara tacksamma mot regeringen. Men det är ganska magstarkt att svenska folket svalde budskapet att om de betalade in en extra hundring i skatt, skulle de få en tjuga tillbaka i bidrag. De resterande åttio procenten måste bekosta administrationen. Men sossarna såg inget fel i det. Mona Sahlin sa ju till och med att det är häftigt att betala skatt. Har man en fet lön som betalas av skattebetalarna, kan man se det på det sättet. 

Det är först på senare år som de gamla reformernas påverkan på landets ekonomi granskats. Resultatet har blivit att sjuka och arbetslösa setts som simulanter och arbetsskygga. Att anklaga de sjuka och arbetslösa för dessa saker, när vår politiskt skapade byråkrati är den stora ekonomiska boven i det hela, det är att gå för långt. Det kommer säkert att visa sig vid nästa val, om sossarna sätter empati före statens finanser.

Om sossarna lärt sig läxan, av vad som händer när de politiska företrädare glömt bort var de har sina rötter, har inte den borgerliga alliansen en chans. Då blir det faktiskt vid nästa val ett ställningstagande, mellan makthavare som verkligen vurmar för att upprätthålla vår så omtalade demokrati, eller att styras av makthavare med diktaturfasoner.

Jösses, raderna bara rinner undan på skärmen. Precis som de politiska misttagen och feltänkandena, tycks det inte finnas något slut på allt elände våra makthavande politiker ställt till med. Kanske orkar jag sätta mig ner i morgon, men fortsättning följer alldeles säkert, om inte mina tankegångar spårar ur. Nu ska frugan ha sitt morgonkaffe, jag kan säkert klämma i mig en kopp till och en smörgås. Enbart att tänka på de politiska misstag som gjorts i vårt land, det suger.

Det är faktiskt motvilligt jag sätter mig framför datorn, det dyker upp så knasiga tankar när jag slagit på den. Men nu sitter jag här och det som dyker upp, tänker jag skriva ner.

Att så mycket som möjligt försöka rätta sig efter folkviljan, skiter högaktningsfullt dagens politiska makthavare i. Tydligast ser man det inom EU, där högsta ledningen inte gjort annat än att försöka få makt över alla medlemsländer. Men tendensen finns även i vårt land, först av allt måste all kritik tystas ner. Förslaget som ska ersätta den gamla teve- och radiolicensen, tycks vara ett beställningsjobb av regeringen. Det ska vara en Moderat ledd regering, för att hitta på någonting så idiotiskt.

Nåja, svenskarna är inte dumma, som regeringen verkar utgå ifrån titt som tätt. Det ifrågasätts till och med bland folk på gatan, om regeringsmedlemmarna är dumma i huvudet. Visst har regeringen (eller snarare finansministern) fått beröm hur de låtit piskan vina över arbetslösa och sjuka av EU, men det ger inte några nya röster vid nästa val precis.

Ett parti som inte gör något väsen av sig (om man bortser från några klantskallars uttalanden) är SD. Visst tar partiledningen avstånd från det som sagts, men rubrikerna finns kvar i mångas medvetande. Egentligen är det psykologi på högsta nivå, även ett kan tyckas klantigt uttalande, får folk att tänka: har personen rätt trots allt?

Tydligen har inte KD och C lärt sig vad som väcker uppmärksamhet. Klantiga uttalanden har till och med gjorts av partiledarna, men de uttalandena har bara retat gallfebern på gamla trogna väljare. Antagligen är de båda partierna inte kontroversiella nog att få folk att tänka till och engagera sig. Velar man fram och tillbaka för att försöka hitta rätt, blir det bara kattskit av alltihop. Raka rör ska det vara, det fungerar bäst.

EU:s boss ger intrycket av att inte vela, det senaste utspelet måste ses som pang på rödbetan. Inte speciellt klokt kan tyckas. Naturligtvis anser han sig ha tänkt alldeles rätt, det är bara det, att det blivit alldeles fel. Inte så klokt kanske att idiotförklara inte bara krisländernas regeringar, utan också dess invånare. Att skapa en federation är inte det klokaste förslaget precis, det har redan retat upp miljontals människor, vilket kan komma att stå EU dyrt.

Men det är lättare att blicka framåt, ha visioner, än att tackla de akuta problemen. Att problemen är akuta och inte kan vänta, tycks inte bekymra Barroso. För mig verkar det som att Barroso fått storhetsvansinne, eller så håller han på att skita i byxorna. EU har nog aldrig hängt i så skör tråd som nu och det finns många som med glädje skulle vilja klippa av den. I många länder har invånarna börjat se tillbaka på tiden före EU och euron och vinnare är sannerligen inte EU.

Jag har funderat lite på vad som skulle hända om all makt överförs till EU. I viss mån har vi inte mycket att säga till om nu heller, men för våra politiska makthavare, gäller det att hålla skenet uppe. Hur mycket styr egentligen EU de beslut regeringen fattar? Som jag uppfattat det, har vårt land fått på tafsen ett flertal gånger, för oviljan att rätta in sig i ledet.

Men låt oss säga att allt mer makt förs över till EU, då skulle vi kunna skrota riksdagen, eller i alla fall skära ner den med två tredjedelar till att börja med. Våra statliga verk skulle bli helt onödiga och kan läggas ner. Hela det politiskt uppbyggda samhällssystemet skulle i all hast komma i gungning.  Det skulle bli en hel del människor med social kompetens som skulle stå till arbetsmarknadens förfogande.

Nu tror jag inte att det privata näringslivet skulle ta emot generaldirektörer och politiskt tillsatta chefer med öppna armar. De enda som är åtråvärda är före detta regeringsmedlemmar, med ett stort kontaktnät. Det stora problemet är givetvis att det är ont om jobb och färre tycks det bli ett tag framöver.

Att det skulle skapa problem för AF kan man förstå, men arbetsförmedlarna kan ju inte göra annat än att ge alla dessa tidigare statsanställda, samma möjlighet som dagens arbetslösa, med möjligheter till kunskapslyft med mera. Kanske en nyttig erfarenhet om hur AF fungerar, en del av de arbetslösa politikerna, kanske till och med varit med om att utforma de regler som gäller. Hur är det, har alla med politiska uppdrag a-kassa, eller har de förlitat sig till att få en väl tilltagen pension, trots att de inte uppnått pensionsåldern?

Märker att jag sitter här med ett småleende på läpparna. Visst är det knasiga tankar som far runt i mitt huvud, men så oviss som vår moderna värld är, kan det jag skrivit, mycket väl hända. Kanske till och med troligare, än vad våra politiska makthavare spår om vårt framtida välstånd.

Hade inte en tanke på att skriva någonting i dag. Men med kaffet urdrucket, tidningen läst och frugan i djup sömn, måste tiden slås ihjäl på något sätt. Tankar tränger sig på om vart vi är på väg, eller snarare när den inslagna vägen kommer att ta slut, inte når ända fram.

Att satsa på jobblinjen är nog det största misstaget en regering gjort i vårt land. Det har inte bara kostat enormt med pengar från den gemensamma kassan, de framtida kostnaderna vågar man inte ens tänka på. Och tvärt emot vad regeringen utlovade, blir det allt mer tunnsått med riktiga jobb inom det privata näringslivet.

Lösningen har därför blivit att lura arbetslösa att starta företag. Satsa på småföretagen har man hört politiker säga under många år, men det kommer aldrig längre än till löften. Se bara på landets mjölkbönder, som satsat stora pengar på sin verksamhet och nu går på knäna.

Jag lider verkligen med alla de som lurats till att bli egenföretagare. De har inte informerats om vad det innebär, de är själva skyldiga att ta reda på vad som gäller. Det blir så när myndigheterna inte själva vet, men har order uppifrån att förbättra arbetslöshetsstatistiken på enklaste sätt.

Jag har många års erfarenhet av egenföretagares vedermödor. Varför låter så många sig lockas till att dras in i en otrygg tillvaro som egenföretagandet innebär? Den slutliga förtjänsten kan i de flesta fall inte ens matcha ett butiksbiträdes lön. Om ens det!

Utöver den ekonomiska otryggheten tvingas en egenföretagare (eller småföretagare) att fylla i blanketter av alla de slag. Blanketter behöver nämligen våra byråkrater och administratörer att fylla skrivbordet med, för att rättfärdiga sin existens.

Egenföretagande är att dra på sig bekymmer, därför är det naturligtvis bättre att vara anställd och låta andra få huvudvärk istället. Men utan att de politiska makthavarna kan göra någonting åt det, försvinner industrijobb för varje år. Den långsiktiga lösningen att få fram nya jobb, är knappast att skapa ett tjänstesamhälle. Det fungerar skapligt så länge folk har pengar att utnyttja RUT- och ROT avdrag, men när hushållen börjar få ont om pengar …

Tittar man på det hela från ovan, visst har jobblinjen varit fantastisk för de högavlönade, men de allra flesta har inte märkt någon skillnad. Pensionärer, sjuka och arbetslösa har sannerligen märkt av det, på ett negativt sätt.

Nåja, tillbaka till blanketterna som måste fyllas i och blir allt fler. Problemet är att vi har alldeles för få företag, byråkraternas och administratörernas jobb är i fara. Det betyder att reträttplatser för avdankade politiker kan försvinna. Därför är blanketterna så viktiga, för när de är ifyllda och hamnat på pappersvändarnas skrivbord, ska de sedan omvandlas till statistik. Staplar och tårtbitar är lättare att förstå än siffror i kolumner. Troligtvis behövs det även statistik över statistiken, om det visar sig att det är svårt att förstå innebörden av staplarna och tårtbitarna. I ärlighetens namn har de politiska makthavarna skapat en del nya jobb, men det är jobb som egentligen inte borde finnas.

Jag minns när det vitt och brett talades om det papperslösa samhället, det var väl ungefär när datorerna började ta över det som tidigare skrivits med penna eller skrivmaskin. Men det blev tvärtom. Inte undra på att det finns så många kalhyggen i vårt land, träden behövs ju till alla blanketter. Hur många ”pappersvändare” det finns inom staten, kommunerna och landstingen, går inte att överblicka. Antagligen är de fler än de som jobbar på golvet ute i verksamheterna. Att det kostar pengar som behövs till annat, börjar de flesta inse.

Det finns politiker som anser att vårt samhälle har utvecklats, men så är det ju inte. Utvecklingen sker inom de tekniska områdena, vårt samhälle har bara förändrats. I vissa fall till oigenkännlighet. Synen på innevånarna har förändrats hos de politiska makthavarna, den som inte drar sitt strå till stacken är en börda. Ganska idiotiskt tänkt av personer som lever på skattebetalarnas pengar. Det kan alltså diskuteras om vilka som är en börda för vårt samhälle, som är i ständigt behov av pengar för att det ska gå runt.

Naturligtvis försvarar av skattepengar betalda politiker, byråkrater och administratörer vårt så kallade välfärdssamhälle. Men barnfattigdomen sprider sig och de utförsäkrade och av systemet utslagna blir allt fler. Med den politik som förs, vad blir nästa steg i vårt allt mer omänskliga välfärdssamhälle? Blir nästa steg arkebusering av de som inte längre är nyttiga för staten, kommunerna och landstingen?

En dag kanske det kastas återblickar på vårt nuvarande samhälle och folk kommer att ruska på huvudet åt hur politiska makthavare, kan ställa till det för ett folk. Men det sker väl först när vårt nuvarande samhällssystem kollapsat och ett nytt byggts upp. Vem vet, det kanske inte är så långt borta. Hoppas kan man ju alltid.

Den minst informerade, det vill säga alla de som inte sysslar med politik på högsta nivå, fick ett dystert besked under gårdagen. Men även många politiskt aktiva ute i landet, fick alldeles säkert kvällskaffet i vrångstrupen om de lyssnade på ekonominyheterna i går kväll. Nu har krisen nått oss var budskapet. Jodå, i vår moderna värld händer saker i en svinblink, kan man tycka. För mig kom det inte som någon överraskning, även om vår regering varit duktig på att lägga ut dimridåer. Men alldeles säkert hade panik utbrutit, om det basunerats ut för några månader sedan.

Men det finns gott om folk som haft information om vad som var på gång och sett till att ha en reserv att leva av ett bra tag framöver. På de sätt många skott sig under de senaste åren, måste det finnas mycket pengar undanstoppat. Majoriteten av landets invånare däremot, har trott att den Europeiska krisen, inte skulle påverka oss alls. Vår regering har ju knappast varnat folket, snarare försökt låtsas som ingenting.

Ganska dum taktik, eftersom det alldeles säkert kommer att finnas gott om både besvikna och förbannade människor framöver. Problemet är ju att de som drabbas, inte kommer att ha något som helst förtroendet för politiker, när det hela en dag vänder. För visst kommer krisen att blåsa över en dag, men ingen kan i dag säga hur lång tid det kommer att ta.

Vi äldre har varit med om det här förr, och vet att livet är som en bergochdalbana. Sorgligt nog kommer krisen att skörda många offer, inte minst de som startat företag eller dragit på sig alldeles för stora skulder. Man kan inte säga att det bara rör sig om pengar, personliga tragedier kommer att utspelas om krisen blir långvarig.

Den franske presidenten förutspådde optimistiskt att det hela skulle bli bättre om ett par år. Vi är ett rikt land, vår finansminister räknar med en förbättring redan nästa år. För den franske presidenten gäller det att om det inte blir bättre, sitter han ganska löst. Naturligtvis gäller samma sak för vår regering, för om det är någonting den moderna människan inte har, så är det tålamod. Allra minst då de unga som lever efter parollen lev nu, livet är kort.

Ju äldre de blir, desto längre vill de hänga med. Men med den moderna livsstilen kan man förmoda att många bär med sig en livslång skuld, eller bränt sitt ljus i bägge ändar. I en framtid kan vi ha gott om fattiga utbrända människor den dag de pensioneras. Under de gyllene år som varit, har gamla, sjuka och arbetslösa setts som en börda, hur stor blir bördan skattebetalarna ska bära, i den osäkra framtid vi går till mötes?

Det är märkligt att ingen politisk makthavare tycks ha sett längre än näsan räcker. Ja, i alla fall inte längre än en mandatperiod. Även den tiden är oändligt lång i en värld som ständigt förändras. Det som gällde vid valet, var ju bara det som hänt tidigare, ingen kan förutspå vad som händer fyra år framåt.

Om dessutom en regering stirrar sig blind på tillväxt i ekonomin och är beredd att offra människor för att nå målet, är landet illa ute. Ju längre det pågår, desto fler motståndare kommer den regeringen att få. Hur har vår regering behandlat de sjuka, arbetslösa och sämst ställda i vårt land? Jag tror inte regeringen kommer att få godkänt betyg när det är så dags och den har inte heller förtjänat det.

Konsekvenserna av kortsiktigt tänkande (och i vissa fall inget tänkande alls) har gjort att till och med vårt lands grundlagar körts över. Inte ens de mänskliga rättigheterna tycks någon politisk makthavare bry sig om. Lagarna och regler har helt enkelt blivit föråldrade genom den nya synen på hur ett samhälle ska utvecklas. Om några år erkänner kanske till och makthavande politiker, att vi har samhällssystem som borde gått i graven för länge sen.

Om det nu blir som befarat, kan vi vänta oss en period med inte bara en ökad arbetslöshet, utan också en fattigdom likt den vi äldre fick uppleva under barnaåren. Blir krisen långvarig kommer vi med nuvarande syn på arbetslösa och sjuka, att ha en ansenlig grupp människor som utförsäkrats. Stackars kommunledningar, som kommer att få jobba häcken av sig, för att dels hålla invånarna vid liv och dessutom kunna få ihop budgetarna, så att någonting blir över till sina egna löner.

För stats- och finansministern väntar nu upp till bevis, kan de leva upp till alla ryggdunkningar och klappar på huvudet de fått av EU:s toppgubbar? Någon draghjälp av ministrarna kan de knappast vänta sig, snarare blir det väl de, som kommer att stjälpa hela lasset. De vill ju bli omvalda att företräda sina väljare, gudbevars.

 Nåja, svenska folket har i alla fall någonting att se fram emot, en verklighetsrysare som kommer att ge kalla kårar utefter ryggraden, nämligen nyhetsbevakningarna. Säga vad man vill, men det här har det ju bäddats för i många år och som man bäddar får man ligga. En gammal klyscha som växte fram genom visdom, för feltänkta (eller korkade) beslut, har fattats i alla världsliga tider. Det sorgliga är att en regering som ställt till det för folket, inte verkar ha något ansvar. De som får betala är invånarna, som då blir dubbelt bestraffade. Tänk på det och ryt till innan det är för sent.

Tja, så sitter jag framför datorn igen. Det beror på att vi flyttat hem från sommarstugan, det började bli för mörkt och kallt på nätterna. Att jag lämnade datorn hemma under sommaren (ja, det som skulle varit sommar), var för att slippa stressas av den. Vi får se hur det blir när jag flyttat hem till bostaden.

Jag har i alla fall läst mycket, en del nyttig, men mest ägnat mig åt onyttig förströelseläsning. Det är ett utmärkt sätt att koppla bort den bistra verkligheten för stunden, men i långa loppet går det inte att förtränga det vi står inför.

Märker att det allt som oftast dyker upp jämförelser mellan hur vi än gång hade det och hur det är nu. Ser man tillbaka har det gjorts många politiska misstag och som en följd av det, får vi nu dyrt betala. Misstagen skedde till stor del under tiden vi hade det stabila industrisamhället, men även senare har politiska makthavare ställt till det för folket.

Många politiker var inte ens medvetna om vad det betydde, när vi tog klivet in i det högteknologiska kunskapssamhället. Kanske just därför har vi kunskapsmässigt hamnat på efterkälken, det blir lätt så när makthavande politiker medvetet (eller omedvetet) försämrat skolan. Mest märkbart har det varit sedan kommunerna tog över ansvaret genom kunskapskontor. Lärarna blev i ett nafs nedgraderade till att vara övervakare och administratörer istället för pedagoger.

Nåja, man hör inte längre talas så mycket om att vi lever i ett högteknologiskt kunskapssamhälle, nu är det tjänstesamhället som gäller. Först nu verkar det som att de politiska makthavarna kommit underfund med, att industrijobben blir allt färre. Där det tidigare behövdes tre personer vid tillverkningsprocessen, sitter i dag en person och övervakar samma process via en eller flera dataskärmar.

Man kan tycka att de fackliga företrädarna skulle insett vartåt det barkade, men det är kanske att begära för mycket. Det är svårt till och med för företagsledarna att hänga med i de snabba tekniska framstegen. Vad företagsledarna däremot är medvetna om är, att det inte längre behövs dyr arbetskraft i samma omfattning som tidigare. Om det gäller att spara pengar för att hänga med i konkurrensen, är det personalen det går att göra mest inbesparingar på att göra sig av med. Det har även anammats av de politiska makthavarna inom de offentliga verksamheterna. Men till skillnad mot det privata näringslivet, har det inte sparats in på de administrativa kostnaderna.

Men någonting företagen och de offentliga verksamheterna inte tänkt på, är vad som händer när personal friställs. Det största hotet mot företagen är minskad efterfrågan på grund av minskad köpkraft, för det offentliga, minskade skatteintäkter. Att pressa kostnaderna är alltså ett tveeggat svärd, som om det viftas för mycket med, hugger huvudet av de som tänkt kortsiktigt.

Jag tycker vi går en spännande tid till mötes, eftersom ingen med säkerhet kan säga vad som kommer att hända inom det närmaste halvåret. Vad politiker tycks vara överens om är, att tillväxt i ekonomin är enda lösningen. Tänk om det var så enkelt. Men söker de en enkel lösning, varför inte banta statens, kommunernas och landstingens administration. Det är någonting vi kommer att tvingas till förr eller senare. 

Det var ett tag sedan jag senast satte mig ner för att skriva någonting. Ganska mycket har hänt under den tiden, inte minst ute i Europa. Vad man kan se är också att övriga världen börjar få känning av den Europeiska krisen, någon tillväxt i ekonomin ser det inte ut att bli framöver.

Nu är Spanien i allvarlig kris, den stora frågan är varifrån alla pengar som fattas ska tas ifrån. Men som en följdfråga av det, vart har alla pengar tagit vägen? Någonstans finns pengarna, det måste finnas en massa Joakim Von Anka med fyllda kassavalv, som bara bevakar vad de har och inte är villiga att dela med sig.

Larmrapporter brukar ta tid på sig att sjunka in i folks medvetande, men nu verkar det som att folk blivit försiktigare med att handla varor de inte behöver för stunden. För anställda inom handeln betyder det en osäkerhet om de har jobbet kvar om någon månad eller inte. Osäkerheten om hur det kommer att se ut framöver sprider sig snabbt, det är bara de mest optimistiska som kör på som tidigare.

Vårt land har så stor kostym att en ny ekonomisk kris, ställer till det rejält för de politiska makthavarna. Efter de senaste representationsskandalerna, går det knappast att försvara vår alldeles för omfattande byråkrati. De statliga enheterna lever i sin egen lilla bubbla, inte ens de politiska makthavarna verkar ha någon insyn. Skulle säkert ge en massa röster vid nästa val om vår omfattande byråkrati bantas rejält.

Men skandalerna visar hur lite internrevisioner är värda. Alla är i dag så insyltade i det som pågått under många år, att det hela blivit en form av kultur. Det verkar som om en massa människor i invånarnas tjänst, inte ägnar en tanke åt att deras levebröd, faktiskt betalas med skattebetalarnas pengar.

Så snart något större företag varslar om uppsägning, träder politiker fram och talar om att de måste ta sitt samhällsansvar. Om någon ska ta sitt samhällsansvar, är det våra så kallade folkvalda och de som har politiskt skapade jobb. I många fall är de politiskt skapade jobben inte ens befogade, de är helt enkelt en gentjänst för lojalitet, vilket skapar dubbla kostnader för skattebetalarna.

Ett utmärkt exempel är vad som hänt sedan skolan skildes från staten och kommunerna övertog ansvaret. Skolverket finns kvar, men kommunerna har skapat sitt alldeles egna lilla skolverk. Följden har blivit kunskapskontor, där politiskt tillsatta personer sett till att lärarna drunknar i statistikunderlag och andra vansinnigheter. Kan någon klandra lärarna för att de har mindre tid att förbereda sina lektioner, eller lägga ner sin själ i undervisningen?

Tappade sugar finns det gott om inom lärarkåren, det blir så när de inte ens får betalt i förhållande till den utbildning de skaffat sig. Vad har de som jobbar på kunskapskontoren i lön och vad har de för utbildning? Den frågan tycker jag är befogad att kommunansvariga svarar på.

Usch vad jag är trött på vårt så kallade välfärdssamhälle. Som det ser ut nu, är det inte värt att bevara, det måste byggas upp ett nytt. Utan politisk inblandning, för det skapar bara kaos och elände.