Det talas mycket om att bekämpa arbetslösheten, men hur har den uppkommit? Tja, en av anledningarna måste väl vara att i många länder, har det blivit allt fler invånare. Vårt lands befolkning har ökat, men jntalet jobb har inte ökat i samma takt. Tvärtom ahr de minskat, usentals jobb som försvunnit genom att små jordbruk lagts ner. Lägger man till att det förr behövdes betydligt fler människor för att producera, än i dagens högteknologiska värld, ja, då är det inte så konstigt att konkurrensen om jobben blivit tuffare.

Det hela började väl när företag började använda robotar i produktionen för att spara in på personalkostnader. Eftersom robotar dessutom kunde skrivas av på ett visst antal år, kunde pengar läggas undan för att köpa ännu mer personalbesparande maskiner.

Men det räckte ändå inte. När så de stora företagen upptäckte att det fanns länder som kunde tillverka saker lika bra och mycket billigare, började arbetslöshetssiffrorna att skjuta i höjden i industriländerna. Regeringar hade inte tänkt så långt att det kunde hända, därför fanns ingen plan B.

De nya industriländerna finns numera i Asien, men de kommer antagligen att få samma problem om några år. Krav på högre löner hör till, oavsett vilket land det är frågan om. Om det betyder att de gamla industriländerna ska bli lågkostnadsländer framöver, är det väl ingen som ens tänker på i dagsläget. Det kan ju gå så illa. Men just nu kan de asiatiska länderna tillverka varor billigare, många varor som tidigare tillverkats i Europa och Amerika.

Man kan förstå problematiken, för företagen gäller det nämligen att kunna erbjuda sina varor till rätt pris och hålla aktieägarna nöjda. De höga lönekostnaderna i många länder, inte minst i vårt, gör det svårt att tillverka billiga varor. Den detaljen får därför låglöneländer ta hand om.

Kanske är det så att de som vi under åren kallat I-länder, blev för stora i korken. Många länder har kämpat för att visa upp en snygg fasad, titta vad framgångsrika vi är! Men det kostar så enormt med pengar att hålla fasaden snygg och prydlig, att baksidan får förfalla.

I vårt land har sedan många år, låglöneyrken setts som någonting katten släpat in. Ja, utom i valtider, förstås, då har det varit de lågavlönade som lovats bättre lön. Många av låglönejobben finns fortfarande inom de offentliga verksamheterna. Men de löftena har aldrig hållits, därför är det mest invandrare som jobbar med sådant i dag.

Att alla måste arbeta har varit parollen i många år, men jobben, speciellt inom industrin, blir färre för varje år. Konkurrensen är stenhård för de arbetssökande, många slås ut redan vid unga år. Inte har det blivit lättare och värre blir det om alla måste jobba längre. Tack vare politikers oförmåga att förändra vårt samhälle, kan det bli så att dagens unga vid uppnådd pensionsålder, aldrig haft ett RIKTIGT jobb.

Det nöter på många att gå sysslolösa och inte kunna få något jobb. Många av har tagit saken i egna händer och startat firmor som utför städning och liknande ”skitjobb”. Många förfasades över det och pigdebatten blossade upp, ingen skulle behöva förnedras att vara tjänstehjon åt andra. Nu är det accepterat och den som har råd, kan till och med få göra RUT-avdrag för att någon städar medan de själva är på jobbet. 

I sanningens namn är väl alla som jobbar tjänstehjon, både de inom det offentliga och privata näringslivet. Många känner sig förnedrade av arbetsgivaren, men tvingas hålla tyst om oegentligheter och överordades maktmissbruk. Det som gäller är, passar inte galoscherna så …

Det ska till en hög befattning för att våga säga sitt hjärtas mening. När någon sådan person säger sitt hjärtas mening, kan belöningen bli många årslöner som plåster på såret om de får "kicken". Åtminstone inom de offentliga verksamheterna, som är allra värst med att ”köpa ut” icke önskade chefer. Kanske för att de ska hålla tyst, vem vet.

Nåja, tillbaka till det här med att tillverka varor och få lönsamhet. Vissa varor som säljs är slit och släng, kvalitet är inte prioriterad. Men det är ju inte heller meningen, eftersom om livslängden är för lång, blir det svårt att sälja de nya produkterna.

Vi äldre slänger inte gärna det som fungerar. Ett bevis på det är en vän till mig, som fortfarande använder en Amstrad PC 1640 som är bortåt trettio år gammal och som fungerar alldeles utmärkt. Han anser den till och roligare att använda, än de nya maskinerna. Den modernaste datorn han har är drygt sex år gammal, den betalar han bara räkningarna med och det fungerar alldeles utmärkt.

Vad jag menar med det här är, att när nymodigheter kommer stup i ett, börjar människor tänka efter, om de verkligen behöver det nya med en massa finesser. Många har inte ens hunnit lära sig den dator eller telefon de köpt, innan det görs braskande reklam för en ny modell. Kanske allt fler tänker som en god vän sa: vad ska jag med en platteve till, det är ju samma skitprogram som visas.

Är det så att fler tröttnat på allt det nya, eller att de som inte gjort det, helt enkelt inte har råd att hänga med i svängarna? Många kan gå till sig själva och tänka efter vilken grupp de tillhör. Men faktum är ju att vi människor är så funtade, att det gamla och invanda, känns både skönare och tryggare. Får man tro de lärda, är det trygghet som skapar lycka och harmoni. I den otrygga värld vi nu lever i, tror jag ingen säger emot.