Jag har grubblat en hel del över vad som egentligen skapat vårt politiskt uppbyggda samhälle, som efter hand blivit en koloss på lerfötter. Man får gå långt tillbaka i tiden, till tiden efter andra världskriget, faktiskt. En tid då alla som kunde jobba behövdes, för att företagen skulle hinna med efterfrågan på deras varor.

Allt fler kvinnor började jobba och i takt med det, steg också skatterna. Från att det ha varit en familjeförsörjare, fanns det nu två i många hem. Det skramlade in en massa nya skattepengar och de makthavande såg inget slut på den trenden. Det var då idén om Folkhemmet basunerades ut till folket, alla skulle kunna känna trygghet och bli omhändertagna från vaggan till graven.

Tanken var god, men ingen hade räknat med att de krigshärjade länderna så snabbt skulle ta sig på fötter igen. Redan tio år efter krigsslutet, var många av dessa länder ikapp och till och med förbi vårt land. Det kom som en chock för de politiska ledarna.

Från att ha haft svårt att få tag i personal inom våra stora exportföretag, korttidspermitterades många i slutet av femtiotalet. Att det kunde hända, fanns inte på den politiska kartan. Men trots att förutsättningarna förändrades, fanns den organisation som byggts upp för att ta hand om invånarnas skattepengar fortfarande kvar. Att stoppa det hela i det läget var omöjligt, därför måste skattetrycket ligga kvar på samma höga nivå.

Ett folk som fått budskapet att om ni jobbar hårt och betalar skatt, så tar vi hand om allt åt er, knorrades det visserligen, men de hade ju någonting att se fram emot. Landets minst sagt urusla ekonomi vid den tiden, trots världens högsta skatter, resulterade i att vår stolta valuta devalverades några gånger. Men anledningen till den urusla ekonomin, kom aldrig till folkets kännedom.

Det stora felet var naturligtvis att den i all hast uppbyggda organisationen, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven, inte skrotades. Av någon underlig anledning finns den fortfarande kvar! Faktum är att många av de äldre inte ens varit medvetna om, att det Folkhem de betalat så mycket skatt till, gick i graven redan på sextiotalet.

På sjuttiotalet fick svenska folket rejäla lönelyft och fackens företrädare slog sig för bröstet. På den tiden var LO en maktfaktor, så är det ju inte längre. Men visste de om att skattetabellerna skulle göras om, så att löneökningarna i slutändan skulle ge luft i plånboken? Eftersom sossarna och LO varit (och är) som siamesiska tvillingar, är det troligt att de fackliga ledarna var med i ett spel för galleriet.

Men folk började ana att de lurats av sossarna under många år. Vid varje val lovades det vitt och brett, men vallöftena hölls aldrig. Maktskiftet i mitten på sjuttiotalet, kan ses som att folket (som i själ och hjärta var sossar), visade sitt missnöje.

Nåja, för alla de missnöjda, blev inte maktskiftet som de tänkt sig och i början av åttiotalet kom sossarna tillbaka till makten. De gick ut hårt och lånade pengar av pensionärerna, som senare skulle betalas tillbaka med ränta.

Nåja, lånet i början på åttiotalet betalades aldrig tillbaka, sossarna lyckades inte alls få någon rätsida på landets svajiga ekonomi. De lösningar som presenterades av den dåvarande finansministern, förkastades av partiledningen, Följden blev att finansministern avgick och gav sedan en svidande kritik till partikamraterna, att de inte begrep sig på ekonomi. Den kritiken tog aldrig partiet till sig, det borde de ha gjort, efter att en erkänt skicklig ekonom kastat in handduken.

Den verkliga katastrofen för det en gång så stora partiet var Göran Persson. Största tabben han gjorde, är nog när han drev igenom att skilja skolan från staten. Men alla de åtgärder som kallades sanering av statens affärer, har visat sig slå tillbaka på ett förödande sätt. Men precis som vår nuvarande finansminister inhöstat beröm av ekonomer, hyllade de också Göran Persson. Nåja, alla vet ju hur det gick för Göran Persson och partiet.

När man kritiskt granskar det som hänt de senaste femtio åren, inser man att de politiska misstagen varit förödande för landet. De höga skatterna skapade inget välstånd, för andra än de som lärde sig utnyttja ”systemet”. Tyvärr skapade de höga skatterna en ”svart” marknad och att rika personer flydde landet. Det skulle Astrid Lindgren också gjort, då hade hon sluppit drabbas av Pomperipossa effekten.

Alla de reformer som kom till var ju för att köpa väljare, att få folk att vara tacksamma mot regeringen. Men det är ganska magstarkt att svenska folket svalde budskapet att om de betalade in en extra hundring i skatt, skulle de få en tjuga tillbaka i bidrag. De resterande åttio procenten måste bekosta administrationen. Men sossarna såg inget fel i det. Mona Sahlin sa ju till och med att det är häftigt att betala skatt. Har man en fet lön som betalas av skattebetalarna, kan man se det på det sättet. 

Det är först på senare år som de gamla reformernas påverkan på landets ekonomi granskats. Resultatet har blivit att sjuka och arbetslösa setts som simulanter och arbetsskygga. Att anklaga de sjuka och arbetslösa för dessa saker, när vår politiskt skapade byråkrati är den stora ekonomiska boven i det hela, det är att gå för långt. Det kommer säkert att visa sig vid nästa val, om sossarna sätter empati före statens finanser.

Om sossarna lärt sig läxan, av vad som händer när de politiska företrädare glömt bort var de har sina rötter, har inte den borgerliga alliansen en chans. Då blir det faktiskt vid nästa val ett ställningstagande, mellan makthavare som verkligen vurmar för att upprätthålla vår så omtalade demokrati, eller att styras av makthavare med diktaturfasoner.

Jösses, raderna bara rinner undan på skärmen. Precis som de politiska misttagen och feltänkandena, tycks det inte finnas något slut på allt elände våra makthavande politiker ställt till med. Kanske orkar jag sätta mig ner i morgon, men fortsättning följer alldeles säkert, om inte mina tankegångar spårar ur. Nu ska frugan ha sitt morgonkaffe, jag kan säkert klämma i mig en kopp till och en smörgås. Enbart att tänka på de politiska misstag som gjorts i vårt land, det suger.