Det är faktiskt motvilligt jag sätter mig framför datorn, det dyker upp så knasiga tankar när jag slagit på den. Men nu sitter jag här och det som dyker upp, tänker jag skriva ner.

Att så mycket som möjligt försöka rätta sig efter folkviljan, skiter högaktningsfullt dagens politiska makthavare i. Tydligast ser man det inom EU, där högsta ledningen inte gjort annat än att försöka få makt över alla medlemsländer. Men tendensen finns även i vårt land, först av allt måste all kritik tystas ner. Förslaget som ska ersätta den gamla teve- och radiolicensen, tycks vara ett beställningsjobb av regeringen. Det ska vara en Moderat ledd regering, för att hitta på någonting så idiotiskt.

Nåja, svenskarna är inte dumma, som regeringen verkar utgå ifrån titt som tätt. Det ifrågasätts till och med bland folk på gatan, om regeringsmedlemmarna är dumma i huvudet. Visst har regeringen (eller snarare finansministern) fått beröm hur de låtit piskan vina över arbetslösa och sjuka av EU, men det ger inte några nya röster vid nästa val precis.

Ett parti som inte gör något väsen av sig (om man bortser från några klantskallars uttalanden) är SD. Visst tar partiledningen avstånd från det som sagts, men rubrikerna finns kvar i mångas medvetande. Egentligen är det psykologi på högsta nivå, även ett kan tyckas klantigt uttalande, får folk att tänka: har personen rätt trots allt?

Tydligen har inte KD och C lärt sig vad som väcker uppmärksamhet. Klantiga uttalanden har till och med gjorts av partiledarna, men de uttalandena har bara retat gallfebern på gamla trogna väljare. Antagligen är de båda partierna inte kontroversiella nog att få folk att tänka till och engagera sig. Velar man fram och tillbaka för att försöka hitta rätt, blir det bara kattskit av alltihop. Raka rör ska det vara, det fungerar bäst.

EU:s boss ger intrycket av att inte vela, det senaste utspelet måste ses som pang på rödbetan. Inte speciellt klokt kan tyckas. Naturligtvis anser han sig ha tänkt alldeles rätt, det är bara det, att det blivit alldeles fel. Inte så klokt kanske att idiotförklara inte bara krisländernas regeringar, utan också dess invånare. Att skapa en federation är inte det klokaste förslaget precis, det har redan retat upp miljontals människor, vilket kan komma att stå EU dyrt.

Men det är lättare att blicka framåt, ha visioner, än att tackla de akuta problemen. Att problemen är akuta och inte kan vänta, tycks inte bekymra Barroso. För mig verkar det som att Barroso fått storhetsvansinne, eller så håller han på att skita i byxorna. EU har nog aldrig hängt i så skör tråd som nu och det finns många som med glädje skulle vilja klippa av den. I många länder har invånarna börjat se tillbaka på tiden före EU och euron och vinnare är sannerligen inte EU.

Jag har funderat lite på vad som skulle hända om all makt överförs till EU. I viss mån har vi inte mycket att säga till om nu heller, men för våra politiska makthavare, gäller det att hålla skenet uppe. Hur mycket styr egentligen EU de beslut regeringen fattar? Som jag uppfattat det, har vårt land fått på tafsen ett flertal gånger, för oviljan att rätta in sig i ledet.

Men låt oss säga att allt mer makt förs över till EU, då skulle vi kunna skrota riksdagen, eller i alla fall skära ner den med två tredjedelar till att börja med. Våra statliga verk skulle bli helt onödiga och kan läggas ner. Hela det politiskt uppbyggda samhällssystemet skulle i all hast komma i gungning.  Det skulle bli en hel del människor med social kompetens som skulle stå till arbetsmarknadens förfogande.

Nu tror jag inte att det privata näringslivet skulle ta emot generaldirektörer och politiskt tillsatta chefer med öppna armar. De enda som är åtråvärda är före detta regeringsmedlemmar, med ett stort kontaktnät. Det stora problemet är givetvis att det är ont om jobb och färre tycks det bli ett tag framöver.

Att det skulle skapa problem för AF kan man förstå, men arbetsförmedlarna kan ju inte göra annat än att ge alla dessa tidigare statsanställda, samma möjlighet som dagens arbetslösa, med möjligheter till kunskapslyft med mera. Kanske en nyttig erfarenhet om hur AF fungerar, en del av de arbetslösa politikerna, kanske till och med varit med om att utforma de regler som gäller. Hur är det, har alla med politiska uppdrag a-kassa, eller har de förlitat sig till att få en väl tilltagen pension, trots att de inte uppnått pensionsåldern?

Märker att jag sitter här med ett småleende på läpparna. Visst är det knasiga tankar som far runt i mitt huvud, men så oviss som vår moderna värld är, kan det jag skrivit, mycket väl hända. Kanske till och med troligare, än vad våra politiska makthavare spår om vårt framtida välstånd.