Det är många tankar som rör sig i mitt huvud och för det mesta kommer tankarna in på saker, som gör mig heligt förbaskad. Exempelvis maktmissbruk, som det dräller av inom de offentliga verksamheterna. Jag har många gånger funderat över hur det kan vara möjligt, att bli av med det politiska maktsystemet.

Vår så omtalade demokrati fungerar inte alls, besluten som fattas är egentligen bara en maktdemonstration av en majoritetsgrupp. I många fall har besluten fattats i förväg och ja-sägarna fått tillsägelse att inte gå emot förslaget.

Ett majoritetsbeslut betyder inte att rätt beslut fattats, det kan lika gärna var alldeles åt helsike. Jag har varit med om att bevisligen vansinniga beslut inom vårt landsting inte ändrats, utan fått ligga fast mandatperioden ut. Tyvärr har det hänt att dessa vansinniga beslut fått hänga med ytterligare en eller två mandatperiod. Det har naturligtvis med prestige att göra, de politiska makthavarna medger aldrig några misstag.

Det är i och för sig sorgligt, eftersom titeln politiker, inte alls har varken prestige eller status i folktänkandet. Visserligen har många politikers löner gjort dem till medelklass, men kan inte sägas tillhöra den gruppen genom utbildning. Utan en furstlig lön och alla förmåner de har, skulle de flesta klassas som en medelsvensson. Och det är de ju också de flesta, även om det finns undantag.

Med den osäkerhet som finns när det gäller den globala ekonomin, kan heltidspolitikers situation förändras drastiskt. I krisländerna bantas i dag de offentliga verksamheterna skoningslöst, inte minst politiskt påhittade jobb försvinner. Det beror naturligtvis på att makthavarna måste se till, att själva kunna sitta kvar. De som tänkt sig en fet pension från landsting och kommuner i vårt land, kan bli grundlurade på konfekten. Man ska aldrig underskatta vad invånarna vill prioritera och ställa för krav.

Många Europeiska länder har i dag ingen eller väldigt svag tillväxt i ekonomin och värre ser det ut att bli det närmaste året. Från att ha vant sig vid några procent tillväxt varje år, blir omställningen minst sagt dramatisk. Risken finns att panikåtgärder får styra det hela, det gäller att hanka sig fram till dess det blir bättre.

Blir det riktigt illa kommer osthyvelsprincipen inte att räcka till för att skära bort kostnader, snarare tvingas makthavarna till att använda avverkningsmaskiner. När det gäller den offentliga sektorns enorma byråkrati, räcker det inte med en gallring, snarare kalhuggning inom vissa områden.

Jag fattar inte att vår byråkrati kunnat växa sig så stor, utan att någon gjort någonting åt det. Att den är tunggrodd och svår att styra även för de politiska makthavarna, vet de flesta efter alla skandaler där skattebetalarnas pengar fått betala brakfester. I regeringskansliet dräller det av folk som håller på med utredningar, vilka kan ta flera år. Den dag utredningen lägger fram sitt förslag är det föråldrat och beslutet måste skjutas på framtiden. Som makthavande politiker skulle jag skämmas.

För att hänga med i den föränderliga värld vi lever i, måste de politiska makthavarna ständigt uppdatera (ja, det heter så numera) sina kunskaper. De gamla kunskaperna är inte mycket värda i dag, om man inte använder dem som jämförelse mot allt det nya, förstås. Den som gör det, inser snabbt att ingenting är som förut. Den vetskapen kan paralysera vem som helst, ingen vill ju ge sig ut i ett område med kvicksand som kan sluka en i ett nafs.

När det krisar till sig är sunda förnuftet inte så dumt att förlita sig till, men jag har under alla mina levnadsår, bara träffat ett fåtal politiker som utrustats med sunt förnuft. Men det var länge sedan, någonstans på vägen har de generna inte överförts till många av nutidens personer i maktställning.

Enligt trovärdiga experter har de politiskt utstakade vägarna, en stor del i att många länder hamnat i kris. Men är det bara de politiska vägvalen som orsakat krisen? Kan det inte vara så, att den politiska övertro på att ”marknaden” ska reda ut det hela, satt makthavarna på pottkanten? Nu har de vaknat upp och mumlar förvirrat: ingen tillväxt i ekonomin, hur gör vi då? Tja, man kan ju höja skatten, det ser landstinget i Gävleborg som enda lösningen. Det är till att inte se längre än näsan räcker.

De flesta regeringar (och kommuner och landsting med, för den delen)har trott att allt skulle rulla på som tidigare och att eventuella bakslag skulle bli kortvariga. Av den anledningen intecknades framtida inkomster, allt skulle ju lösa sig till sist.

Svängningar i konjunkturen har vi alltid haft, men den senaste långvariga högkonjunkturen, invaggade de flesta politiska makthavare i falsk säkerhet. När den förra finanskrisen slog till, skickade det chockvågor över hela världen, men när det väl lugnat ner sig, glömde alla bort det hela. Det skulle ju knappast kunna hända igen. Men nu händer det igen och paniken sprider sig. Någon gång borde i alla fall makthavarna lära sig läxan, men det är kanske för mycket begärt.