Det som händer i vårt land gör mig orolig. Den nya tidens politiska makthavare, gör allt för att få behålla sin makt, invånarna är bara pjäser som kan flyttas som på ett schackbräde. Man får en känsla av att makthavarna inte lägre ser människor som någonting av kött och blod, de sorteras bara in i statistik över nyttiga och onyttiga.

Men alla experiment och vansinniga försök att försvara det föråldrade politiska systemet som genomsyrar vårt samhälle, visar att makthavarna börjar bli desperata. Vad som gjorts är att örsöka rätta till ett grundfel, istället för att riva och bygga nytt. Politiska makthavare skapade ett bidragsberoende hos många genom någonting de kallade för reformer, som egentligen var valfläsk.

Att bidrag bara för med sig elände, har Moderaterna sagt i många år. För att få slut på bidragskarusellen infördes jobblinjen och alla som jobbade fick jobbskatteavdrag. Vad jag kan förstå är det också ett bidrag, men de som kan gotta sig åt det, är inte som det var förr, pensionärer, långtidssjuka och fattiga i vårt samhälle. Man kan förstå varför, det är storstadsregionernas högavlönade medelklassväljare som kan köpas, resten är inte intressant.

Nu erkänner till och med Borg, att den Europeiska krisen börjat påverka oss. Hur mycket kan han inte säga, men visst kan det bli tufft. Dumma är de inte våra makthavare, men kallt beräknande. Det gäller för dem att manipulera och hålla grytan kokande så länge det går. För naturligtvis ser de att vi står inför en värld i förändring, och insett att de inte kan göra någonting åt det.

Under många år har arbetslösheten varit hög i vårt land, speciellt då ungdomsarbetslösheten. En lösning på det problemet för länge sedan, var att ungdomarna skulle gå längre i skolan. Det gav ett visst andrum för de styrande, men många unga såg det som en förvaring. Många unga har hoppat av skolan under åren, men de flesta försöker hanka sig igenom. Någon belöning får de inte precis, på grund av ett dåligt eller medelmåttiga slutbetyg, är de chanslösa på dagens arbetsmarknad .

Arbetslösheten här hemma och ute i Europa är inget isolerat fenomen. Amerika har inte hämtat sig efter den senaste finanskrisen och miljontals människor är utan jobb. Det har satsats hårt på att skapa jobb i Amerika, men resultatet har varit uselt.

Det beror naturligtvis på att Amerika, trots att det är ett jättestort land i jämförelse med vårt, är beroende av andra länder. Den inhemska konsumtionen räcker inte på långa vägar, de tillverkade varorna måste exporteras. Men när konsumtionen minskar ute i världen, påverkas också exportföretagen världen över. Det betyder att en nedgång i konjunkturen, helt enkelt beror på att det köps mindre. Minskad efterfrågan gör att företagen drar ner på personal och ännu fler blir arbetslösa.

Vår moderna värld är tuff att leva i och många pressas att prestera mer än de orkar med. Hårdare regler vid sjukdom gör att många går till arbetet fast de är sjuka. En dag inser allt fler människor att de inte vill leva efter de villkor som nu gäller. Kanske är det så att människorna runt om i världen insett att pengar inte är allt, de har ett liv att leva också. Pengar behövs för att köpa mat, nödvändiga varor av alla de slag och tak över huvudet, förstås. Men ingenting säger, att inte folk kan vara nöjda och lyckliga med att ha pengar enbart till det.

I modern tid är det regeringar som hetsat invånarna att sätta sprätt på pengarna. Att folk konsumerar är bra för den ekonomiska tillväxten och därmed också välfärden. Hittills har det visat sig att den teorin är alldeles felaktig. Trots ekonomisk tillväxt har det skurits ner på det folk betalar skatt för att få. Inte undra på att de politiska makthavarna vill att sjuka ska komma i arbete och att allt fler måste jobba längre, annars är det politiska etablissemangets välfärd i fara. Men att det ska fungera så i verkligheten, är ju bara en politisk dröm.

Det har ingen som helst betydelse hur våra makthavare försöker få fler i arbete, det finns inte och kommer inte heller att finnas, tillräckligt med jobb inom det privata näringslivet. Det är jobben inom det privata näringslivet som ger friska skattepengar, skatt från de skattefinansierade jobben, ger inte ens hälften tillbaka till staten och kommunerna. Det är tyvärr den dystra sanningen.

Den dag det är möjligt för de politiska makthavarna att få alla i arbete, då är det också möjligt att bygga snögubbar i helvetet.