Kanske får rubriken politiskt aktiva att flyga i taket, andra att ge mig rätt. Nu menar jag inte att alla ska sluta jobba, det är upp till var och en, men visst skulle väl vårt land må bra av, om det var en rättvis fördelning av det välstånd vi påstås ha.

Allting har krånglats till i vårt land, istället för att förenklas. Som det här med skatter exempelvis. Alla äldre minns säkert att vi för länge sedan skulle ha skatt efter bärkraft, det vill säga de som tjänar minst, ska också betala lägst skatt. Men det passar inte våra politiska makthavare, det skulle dels bli alldeles för krångligt, dessutom skulle andra länder se, att det finns många fattiga i vårt rika land.

Ser man tillbaka på alla löneökningar i vårt land, har det inte skapat någon förbättring annat än för de med redan tidigare höga löner. Ska det vara löneökningar, ska det vara lika för alla, men då ska man inte höja med ett antal procent utan i kronor. Egentligen borde vi svenskar vara ett rikt folk överlag, men så är det ju inte med vårt hemsnickrade samhällssystem. Däremot har de rika blivit rikare, det finns till och med bevisat.

Varför inte skatten varit grunden för ett rättvisare samhälle kan man fundera över. Moderaterna klagar över att skatterna varit för höga och att det finns för många bidragsformer i vårt land. Hur de kan räkna in a-kassan som en bidragsform är obegripligt, den ska ju fungera som en försäkring man betalar. Bidragen skulle inte behövas i samma utsträckning, om den som måste ha ett bidrag för att kunna överleva, inte betalar någon skatt alls. Nu vet jag att det inte ens skulle hjälpa om en fattigpensionär skulle slippa betala skatt, de skulle behöva ett bostadsbidrag i alla fall. Visst låter det knasigt i ett rikt land som vårt?

Läste att sossarna ska titta närmare på vad som händer om de svagaste grupperna får rejäla skattesänkningar, istället för de som redan har mer än tillräckligt. De kan ju börja räkna in vad som skulle sparas på jobbskatteavdraget, för de med höga inkomster.

Eftersom den borgerliga regeringen gör som sossarna brukade göra, snappar upp förslag och gör dem till egna, är det tänkbart att vi får se en rejäl U-sväng i de ideologiska tankegångarna. För den här mandatperioden, har väl inte blivit vad alliansregeringen tänkt sig. Efter valet uppfattade jag det som att åren fram till nästa val, skulle bli ett triumftåg. Nya jobbskatteavdrag skulle ge de som inte arbetar en påminnelse om, att de också måste arbeta, för att slippa svälta. Välfärd växer inte fram av sig självt, alla måste vara med och skapa den. Men då måste man väl tillägga Inte heller jobb växer fram av sig självt, där får man förlita sig till riskkapitalbolagen.

Det finns en hake med de ekonomiska teorier Borg lutar sig emot, den förutsätter att det finns sysselsättning åt alla. Jag har läst de här teorierna, att spara vid goda tider måste han ha plockat upp hos Keynes, men i övrigt kan jag inte komma på vem eller vilka som står för dem. Han verkar ha plockat lite här och där och det är ju inte så lyckat.

Vad jag kan minnas, skulle inte Keynes teorier fungera om lågkonjunkturer skulle komma titt som tätt. Jag har läst teorier som gått ut på att locka småskuttar att bli anställda, istället för att driva företag, som inte ger många skatteslantar till staten. I vårt land har den provats och avfolkat många glesbygder. Nu uppmuntras arbetslösa starta företag, ivrigt påhejade av staten.

Om det bygger på någon teori vet jag inte, men man får väl mest se det som en panikåtgärd, det enda sättet att få folk att inte gå och driva på gatorna. Jag och många med mig, har en känsla av att vår nuvarande regering utgår från, att de flesta arbetslösa är arbetsskygga och de sjuka simulanter. Kanske någon kan bevisa mig om motsatsen.

I många av de ekonomiska teorier som förkommit, har också funnits varningar. I flera fall varnas för premiering av de som jobbar, det skapar klyftor i ett samhälle som blir svåra att överbrygga. Vad man får är en trappstege av de som får ta del av skattesänkningen, de längst ner känner knappast av den fantastiska reformen. När de som finns längst ner, tillsammans med de som inte ens får plats på stegen blir en majoritetsgrupp, faller samhället sönder och samman.

Men vår finansminister är fortfarande optimist om att det ska vända innan nästa val. Visst har massvis med andra länder problem, men vår ekonomi är stark och ska klara oss igenom en kris. Tänk om våra storföretag var lika optimistiska, då skulle de inte börja varsla personal.

Konkurserna står som spön i backen just nu och värre kommer det antagligen att bli ett bra tag framöver. Det som nu händer är ingenting annat än en korrigering av den övertro på, vad den ekonomiska tillväxten betyder. En negativ sak som aldrig diskuteras, är risken att ta ut framtida osäkre inkomster i förtid. Just det är ju vad som hänt i krisländerna.

Men att det nu börjar darra lite här och var i vår värld, beror nog mest på att det finns för många företag, som tillverkar eller säljer samma saker. Kunderna räcker inte till alla, bara de största och penningstarkaste företagen överlever. Konkurrens är bra säger många, men det är också ett sätt att bli ensam herre på täppan. Eftersom ensam inte är stark, pratar man ihop sig med andra storbolag. Kommer man sedan överens om prissättningen på varorna, kan priserna sättas så att det blir lönsamt. 

Ändå kanske de giriga tänker alldeles galet, för så enkelt är det ju inte. Vad vi nu ser är en anpassning till tillgång och efterfrågan. Den tekniska utvecklingen har gått alldeles för fort, saker som är senaste nytt, ersätts efter någon månad med någonting ännu nyare och mer fantastiskt. Kunderna har helt enkelt inte hunnit med i den tekniska utvecklingen, därför produceras mer varor än vad som går att sälja.

Grunnar man lite på det folk säger och tycker, inser man att det som nu händer, inte bara är en finanskris. De som arbetar och sliter men ändå inte får någonting över, har börjat tappa sugen. Det frågar sig vem de egentligen arbetar för. Med sina skatter föder de andra, men får själva inte ut någonting av det. När folk börjar tänka så, är inte bara många storföretag, utan också hela det politiska etablissemanget illa ute.

Minns det gamla Folkhemmet som aldrig blev av, nu tjatar våra politiska makthavare om att vi måste bevara vår välfärd. Tänk efter vilka som fick ta del av pengarna som strömmade in till att skapa folkhemmet. Det är samma sak med den välfärd politiker nu talar så mycket om.

Miljöfrågor har inte längre högsta prioritet och det kan man förstå. En naturkatastrof ligger en bra bit fram i tiden, en finanskris lurar runt hörnet. Ändå kommer miljöavgifter av alla de slag att finnas kvar, de pengarna behöver regeringen omfördela till de löpande kostnader vårt samhälle har.

Det är ett känt faktum att fattiga länder, knappast tänker på miljön i första hand. För att det ska vara möjligt att rädda vår miljö med pengar, måste de flesta länder leva i välstånd. Som det nu är blir allt fler fattiga i Europa, det finns inte ekonomiskt utrymme för att rädda vår framtida miljö.

Troligtvis finns det sätt att rädda vår miljö på sikt även utan pengar, kanske just en finanskris har bättre effekt på miljön än vad alla pengar åstadkommit så här långt. När miljontals människor blir arbetslösa behöver de inte åka bil till jobbet, de kanske inte ens har råd att åka bil överhuvudtaget.

Nu hoppas inte minst vår regering, att det kommer att bli bättre framöver, det kan ju inte hålla i sig hur länge som helst. Tyvärr vet vi faktiskt ingenting om det, vi kan bara hoppas. Men om det skulle visa sig att krisen inte blir så långvarig, visst kommer människorna att bli mer försiktiga i framtiden. Den enda minnesvärda läxa vi människor lär av, är den vi lär oss den hårda vägen.

Kanske måste vår regering anpassa kostnaderna efter en nolltillväxt i ekonomin. Att inte längre kunna räkna med att ett antal miljarder extra, i förhållande till föregående år, kommer in till staten, kommunerna och landstingen. Det är ju egentligen inte marknaden som styr, det är vad konsumenter världen över har att handla för.

Det kommer att ta lång tid för krisländernas regeringar, att skapa inte bara framtidstro, utan också att människorna känner förtroende för vad de styrande gör. Samma sak gäller naturligtvis också här hemma, där alldeles för många drabbats av de nya regler som införts. Många av de som drabbats röstade förra gången på något av de borgerliga partierna.

Nåja, bra eller dåliga tider, finns de fasta kostnaderna där och slukar pengar. Ju lägre fasta kostnader, desto större chans att kunna rida ut en svacka. Det gäller privatpersoner såväl som staten, kommunerna och landstingen. Kan tänka mig att det blir makthavande politikers största bekymmer att brottas med framöver.

När någon dragit på sig för höga fasta kostnader brukar man säga att kostymen är för stor, eller att man levt på för stor fot. Oavsett vad man kallar det, har det slösats med pengar som egentligen inte funnits, utan är pengar som beräknas komma in så småningom. I väntan på att de ska komma in, måste man låna.

Men vad händer om inte de pengar man räknat med kommer in? En budget är ju en uppskattad balansering av inkomster och utgifter. Det är alldeles för lätt att göra en glädjekalkyl, prognoser kan slå fel så det brakar om det. Vi ser det just nu, när den ekonomiska tillväxten inte alls blir som beräknat.

Har man då dragit på sig kostnader som beräknats ska täckas in av ökade inkomster, är det ingenting som kan rättas till i en handvändning. Att dra på sig en kostnad är lätt, men att bli av med den är en helt annan femma. I det fallet gäller samma sak för privatpersoner, som för de offentliga verksamheterna.

Företagen kan om inte lättare, så i alla fall snabbare reducera skadeverkningarna. Inom de offentliga verksamheterna har de aldrig lärt sig hur man gör. Nedskärningar görs bland den personal som gör nytta i verksamheterna, istället för de improduktiva. Kvar som en kostnad blir alltid de som sägs vända på alla stenar för att hitta en lösning. Det är därför många av de offentliga verksamheterna kan liknas vid en båt med en massa kaptener på kommandobryggan, men som nästan helt saknar övrig besättning.

Göran Persson berömdes för saneringen av landets ekonomi, Borg för att ha sparat och satt press på sjuka och arbetslösa. Är det inte dags att någon kan inhösta beröm för att ha bantat bort de politiskt skapade jobben, den bördan blir tyngre för varje år att bära för skattebetalarna.

Om ingenting görs, kan vara så illa att vi har framtiden bakom oss. Att vi tagit ut den i förskott.

Lyssnade av en händelse på riksdagens utfrågning av Riksbanken. Ja, det vill säga chefen och vice fick svara på frågor. Vad jag kan förstå balanserar de flesta Riksbanker numera på slak lina. Nya prognoser om Europas ekonomiska hälsotillstånd dimper ner på deras skrivbord varje vecka. Men åtgärder som fungerat tidigare, gör det inte längre. Eller snarare vet ingen med säkerhet, att det kommer att fungera.

Någonstans där ute i det okända, finns någonting som styr det hela, men vad eller vilka, har vi än så länge inget svar på. Det som nu pågår ute i Europa är en helt ny situation, gamla beprövade metoder slår slint, det gäller att komma på ett alldeles eget botemedel. Haken är att även de skickligaste ekonomer, sitter fast i vad de en gång lärt sig. Problemet är att inte så många (om ens någon) av de beprövade ekonomiska teorierna, visat sig fungera under en längre tid.

Under industrisamhällets dagar talade man aldrig om global ekonomi, bara om bytesbalans. Det gällde att exportera mer än man importerade. Aktiemarknaden fungerade som en sparbössa och en placering i aktier ansågs vara ett långsiktigt sparande. Men det var inte nog för de som ville tjäna snabba pengar och i ett nafs, var tryggheten borta.

Det här spreds som en löpeld och helt vanliga människor drogs in i dansen runt guldkalven. Alla ville ju vara med och tjäna snabba pengar, men de hade inte en chans mot de snabba klippens proffs. Aktiemarknaden blev istället som ett pyramidspel, där det gällde att vara först in och ut så snabbt som möjligt, för att kunna kamma hem vinsten.

För att få del av de enorma summor pengar som satsades på aktier, blev det en klappjakt bland företagen att kunna visa upp de bästa kvartalssiffrorna och komma med löften om framtida vinster. Naturligtvis lockade det företag att frisera siffrorna och många gjorde det också. För en kortare tid är det möjligt, men en dag går det inte längre.

Naturligtvis fanns det skickliga ekonomer som såg vartåt det skulle barka, men de tystades ner effektivt. För alla de regeringar som varnades, men chansade att det skulle hålla, har det blivit ett yrvaket uppvaknande. Många tänker säkert, tänk ändå om vi lyssnat på olyckskorparna, att tillväxten skulle öka för varje år lät ju för bra, för att vara sant. Man brukar kalla det att vara efterklok och det blir ju, om man varit förklok.

Riksbankens uppgift är att inte låta inflationsspöket ställa till det för landet och invånarna. För det mesta är det vad som händer ute i världen, som ställer till det för oss. Vi kan inte påverka exempelvis stigande oljepriser, eller livsmedel vi själva inte odlar. Men många inhemska åtgärder påverkar också, inte minst lönerna. Kostnadsökningen måste ju tas igen någonstans och det sker lättast genom prisökningar.

Om ekonomin går överstyr, som den gjort några gånger i vårt land, kan räntorna skena iväg till runt tjugo procent. Det hände faktiskt på åttiotalet. Även om risken i dagsläget inte är direkt överhängande, kan det ekonomiska läget förändras inom loppet av bara några månader.

När ekonomerna spår en dyster höst, borde folk lyssna. Lockas av annonser att köpa nu och betala senare, är inte speciellt klokt. Men kanske är det så, att folk inte vill tänka på vad som kan hända, utan tror att allt ska lösa sig på något sätt.

Just det var väl vad som kunde läsas mellan raderna i svaren från chefen och vice i utfrågningen. Det finns en risk att låne- och bostadsbubblan kan spricka, om inte amorteringstvång införs. Alldeles säkert har de uppgifter om, hur många som inte klarar av att amortera på sina lån, därför det försiktiga svaret. Det är inte riskfritt att tända stubinen till en krutdurk om man sitter på den. Och vad jag kan förstå, sitter vi på en sådan. 

Efter att ha läst tidningen, tänkte jag sätta mig ner och skriva. Men det fanns alldeles för många tankar som snurrade runt i huvudet. Det som händer är ju vad många befarar ska hända, att det samhälle vi har ska gå käpprätt åt helsike.

Många människor jag pratat med senaste tiden, verkar pessimistiska, ja, rent av deprimerade. Den bedrövliga sommaren har naturligtvis satt ner humöret på många, men de flesta oroar sig för framtiden. De har insett att vi redan är på väg in i en ny finanskris, och oroar sig för hur hårt den kommer att slå mot vårt land och hur länge krisen kommer att pågå.

Med den takt människor blir arbetslösa ute i Europa, kommer dagens runt tjugofem miljoner snart kanske att bli trettio. Var och en begriper att med allt fler arbetslösa, kan det bli en långvarig kris. En kris som ligger långt utanför, vad politiska beslut kan påverka. Antagligen kommer det inte heller att finnas tillräckligt med pengar, för att kunna rädda alla de länder som tömt statens kassakistor. Vi äldre minns depressionen på trettiotalet och dess effekt på en hel värld.

Men EU kör på som vanligt, och kommer antagligen att hålla fast vid ett snusförbud. Man kan tycka att EU har annat att göra just nu, än att försöka stoppa snuset. Men tänker man efter, är det inget annat de kan stoppa. Den stelbenta enorma organisationen måste ju hitta på någonting, för att visa att de fortfarande kan bestämma över medlemsländerna. Visst är det patetiskt, eller rättare sagt löjligt, inte undra på att invånarna i medlemsländerna inte anser EU vara värt ett ruttet lingon.

Det fantastiska är, att dessa uppblåsta EU- makthavare inte inser, att de drar ett löjes skimmer över hela organisationen. Att delegater och kommissionärer, upplevs som välbetalda pajaser som folk skrattar åt. Ja, ärligt talat blir nog fler förbannade eller gråter åt eländet.

Men vi har samma pajaser som styr vårt land. Vad är det som gör att makthavande politiker har så svårt att se verkligheten? Kan det vara för att de tror sig skyddade i ett egentillverkat välfärdssamhälle, dit inte ens tiden når? Ibland får man faktiskt en känsla av det. Att det blivit så, har väl att göra med att de ständigt rör sig inom en krets av inbördes beundran. Allt de gör är för att imponera på denna krets, allt annat är oviktigt.

Men det är ju ett känt faktum att om man bygger en pyramid med för liten bas, rasar den förr eller senare ihop. Att ha en bred bas att stå på, är ju vad politik handlar om, det är därför det delas ut valfläsk. Men om valfläsket luktar unket och folk ser att bäst före datum gått ut för länge sedan, krymper basen. Kvar för att bära blir då en pytteliten grupp, bestående av de närmast sörjande. De som satsat på politiken, vill ju för allt i världen inte bli av med sina välbetalda jobb.

Som det ser ut, kommer antagligen SD att få en eller flera efterföljare vid nästa val. För att få sympatisörer, räcker det att säga det folk vill höra. Det finns så många nischer att sikta in sig på, att ytterligare några kan komma över spärren. Det betyder att basen för de etablerade partierna minskar och en massa nya småpyramider byggs. Mycket hinner hända innan nästa val.

Visst retar jag upp mig på politiker som talar och uppträder som om de programmerats att komma med sina uttalanden. Men politiker behövs, men de måste finnas på arbetsplatser ute i arbetslivet, för att kunna se problemen med egna ögon. Alldeles för många är i dag heltidspolitiker och rör sig i maktens korridorer. De vet inte ens hur ”vanligt” folk har det och då kan de inte heller representera sina väljare.

Det som retar mig mest av allt, är att regeringen inte ens nämnt, att krisen redan krupit in i landet. Vår finansminister verkade minst sagt generad, när han medgav att Europas kris också blivit vår. Så lät det inte för någon månad sedan och folk har fortsatt att konsumera och skuldsätta sig.

Regering och banker har försäkrat att någon fastighetsbubbla inte finns i vårt land, vi får se om de har rätt. Allt fler tror att bubblan kommer att spricka och då hamnar vårt lands regering verkligen i blåsväder. Vem kommer att tro på vad de säger?

Moderaterna som ett statsbärande parti som statsministern yttrade en gång, var ändå lite väl överoptimistiskt. Andra länder har berömt vårt lands stabila ekonomi, men är den verkligen stabil? Det kommer att visa sig under det närmaste året. Om inte, vad har Moderaterna att falla tillbaka på? Visar det sig att deras samhällsexperiment jobblinjen, ha orsakat landet och dess innevånare skada, kan det bli nyval redan nästa år. Men vår stats- och finansminister har i alla fall fått mingla med de stora ett tag, det var ju hos dem de sökt beröm. Hade varit klokare att försöka få beröm av landets invånare, det är ju de som bär upp landet och det är ju också de, som väljer sina företrädare. I ett spelgalet land, kan man väl säga att regeringen satsat på fel häst och då förlorar man, så enkelt är det.

Rik på ett vanligt arbete blir ingen i det här landet, därför drömmer det stora flertalet om att vinna på spel. Det är få som kammar hem en storvinst de flesta förlorar. Ett undantag finns, staten vinner alltid, vecka ut och vecka in. Men vart tar pengarna vägen? Grubbla på det. 

Så har det då hänt, jag har sovit nio timmar i sträck. Om det beror på trötthet eller ett rent samvete vet jag inte. Trots den långa sömnen, känner jag mig inte utsövd. Vem vet, att jag lyckades sova så länge, kanske beror på all sängreklam som visas de få gånger jag sätter mig framför teven. Min fru somnar i tevefåtöljen när reklamsnuttarna visas. Hursomhelst, när jag för det mesta vaknar mellan fyra och fem, känner jag mig utsövd, efter nio timmars sömn som om jag blivit överkörd av tåget. Förklara det om någon kan.

Apropå sängreklam, vimlar det av reklam för varor av alla de slag. Reklam kan ses som information eller enbart som en lockelse, alltså är den någonting på både gott och ont. Fjärran från dagens påträngande reklam, presenterades varorna kanske inte sakligare, men definitivt roligare förr i tiden. Reklamsnuttarna som man alltid kunde se på biograferna för sisådär en sextio år sedan, var faktiskt både sevärda och i många fall roliga.

Redan då märktes en ändrig i samhällstempot, det skulle vara fart och fläkt. Kanske hade det med den färska erfarenheten av ett världskrig att göra, eller att vi gick från fattigdom och arbetslöshet mot en ljusare framtid. Inte minst vi som då var unga, ville göra saker det inte funnits möjligheter till tidigare.

Men gick det för fort, sa någon alltid: Ta det lugnt, ta en Toy. Det var en reklamslogan som verkligen bet sig fast i huvudet. Vid den tiden hade Sandviken ett kommunalråd (minns inte om det hette så vid den tiden) som verkligen tog det lugnt och tänkte igenom saker och ting. Han gav sig tid att gå ut och prata med de gamla gubbarna och tanterna på stan, för att få goda råd.

Vår moderna tids ledande politiker har inte tid att tänka, de har anställda till att göra det. Högar med konsultrapporter och de egna tjänstemännens förslag måste skummas igenom. I många fall blir de ledande politikerna inte ett dugg klokare, de får förlita sig på att underlaget är vad de ska fatta beslut om är rätt. Eller att det är som de beställt att det ska vara, enligt den egna ideologin.

Naturligtvis blir det hela i slutändan lite av, tok gjorde som tok sa, men eftersom besluten fattas i demokratisk ordning, kan inte de styrande lastas för felaktiga beslut. Vem bär då ansvaret när det visar sig att allt blivit fel, de anlitade konsulterna, eller de egna underordnade tjänstemännen?

Det finns många frågetecken om hur vårt land sköts som måste rätas ut. Men från att det mesta dragits i långbänk, har vi nu en regering, som efter en tids vila, gasar på rejält. Men går det för fort, är det många som står där och känner sig otillfredsställda, besvikna och i alldeles för många fall, rent ut sagt förbannade. Det kan bli så, om man känner sig lurad på konfekten.

Risken finns att regeringen gasar för mycket just nu. Från att hållit hårt i den gemensamma plånboken, har vår regering plötsligt slagit upp den på vid gavel. Till en följd av det, regnar det nu pengar över både det ena och andra. Jag kan se Borg framför mig, med svängande hästsvansstump och guldbyxor som han plockar pengarna ur. Men i berättelsen om pojken med guldbyxorna, kom ju inte pengarna ur tomma luften, så vems kassakista är det han tömmer?

Utöver satsningar på forskning, järnvägar och ettårigt gymnasium för de skoltrötta, ska nu pensionärerna få lägre skatt. En hel femtiolapp!!! Nu erkänner regeringen att pensionärerna är hårdare beskattade än de som arbetar, men skillnaden kan bara justeras lite pö om pö.  

Sjuka, arbetslösa och pensionärer ska inte ha pengar så de kan sätta guldkant på tillvaron ibland. För att kunna göra det kan de ju arbeta, ingen är för sjuk eller gammal för att arbeta och jobb finns det, bara de letar där regeringen och Arbetsförmedlingen minst anar. Regeringen ger förutsättningarna och reglerna, det är upp till de grupper som gnäller att förverkliga sina drömmar.

Det är ett känt faktum att vårt lands befolkning blir allt äldre och flera för varje år. Det fick vi till och med höra På Göran Perssons tid vid makten. Det stora antalet pensionärer, blev till och med kallade för ett fläskberg. Men ju fler pensionärerna blir, desto större maktfaktor.  Utspelet nu, att mera valfläsk kommer att delas ut senare, får väl ses som ett reklamförsök av den borgerliga alliansen. Det behövs verkligen, när det går så trögt för både Moderaterna och deras samarbetspartners.

Kanske är det sant som det sjöngs en gång i tiden: Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. På något sätt känns det som om regeringen försöker sälja konserverad gröt till de som står utanför arbetsmarknaden, men jag tror inte någon nappar på det. Nåja, vi har haft regeringar under åren sedan andra världskriget, som gett folket vattvälling och tagit betalt för oxfilé. Den saftiga oxfilén åt de själva upp.

Hur mycket svenska folket ska få betala i slutändan för allt det nu ska satsas på vet vi inte. Men betala på ena eller andra sättet kommer vi att få göra, var så säker. Vi får se vad slutnotan blir, även om det inte hinner ställas fram ett dukat bord. Men ett tomt bord kommer också att kosta, tänk så många som är med och gör förberedelserna.

Är inne i en period då jag vaknar tidigt, annars skulle jag inte sitta framför datorn vid den här tiden. Naturligtvis skulle jag kunna ha ett block framför mig och skriva med penna vid köksbordet i lugn och ro. Men så fungerar jag inte, jag skriver ner det som dyker upp i huvudet i rasande fart. Det är väl ankedningen till att tankarna kan sväva iväg i vilken riktning som helst. Så därför blir det en blandning av det jag läst, hört och sett i en salig blandning.

En sak som fastnat i huvudet är att vi behöver spetskompetens i vårt land och det ska nu satsas miljarder på forskning. Den spetskompetens som vi är i mest behov av, är inte minst hos politiskt valda personer. Nåja, det är rent önsketänkande, förstås. Men är det inte så det sett ut i vårt land under många år, att vi ska försöka ligga i spets inom de flesta områden, men inte det som är viktigast för invånarna?

Om det beror på lillebrorskomplex, eller att våra politiska makthavare fått storhetsvansinne vet jag inte. Men det tycks finnas en bred politisk önskan att vi ska ligga på topp inom det mesta, men se hur det blivit. Man kan se att det gått åt alldeles fel håll inte minst inom skolan, som ska lägga grunden för de med läshuvud. Att det finns en massa ungdomar med läs- och skrivproblem, det är inte myndigheternas problem. Men naturligtvis blir de det, men den dagen den sorgen.

Eleverna med läshuvud erbjuds en skola som blir allt sämre år för år. Det kan bli så när skolan får fungera som en förvaringsplats av de ungdomar, som inte kan få ett jobb redan vid unga år. Men de som inte kan eller orkar följa med i undervisningen, stökar till det för alla andra.

De läströtta, men i många fall unga som helt enkelt saknar läshuvud, ska nu erbjudas en ettårig gymnasieutbildning. För mig liknar det mest som att försöka tvinga ungdomarna att ta en sked fiskleverolja. Jodå, det har hänt för länge sedan i vårt land i bästa välmening. Förslaget ska bara ses som ett försök att få ner ungdomsarbetslösheten, ingenting annat.

Nåja, skolan är bara ett litet problem i sammanhanget för de politiska makthavarna, det politiska skyddsnätet är viktigare. Att det redan nu börjat delas ut valfläsk, måste ses som att paniken börjat sprida sig inom den borgerliga alliansen. Men kommer det verkligen att finnas pengar till de satsningar som aviserats? Knappast troligt eftersom den Europeiska krisen, nu håller på att utvecklas till en global. Det ökade antalet arbetslösa gör att konsumtionen drastiskt kommer att minska och ännu fler riskerar att bli arbetslösa.

Med det fantastiska skyddsnät som skapats under många år, har politiker kunnat känna sig säkra på att försörjas av skattepengar till livets slut. Med en ny ekonomisk kris kommer de att hamna i skottgluggen. Skattepengarna kommer att behövas till att hålla invånarna vid liv till dess det hela vänder. Frågan är hur många år det kommer att ta.

När industrijobben försvunnit i snabb takt de senaste tjugo åren, har vi tvingats in i vad som kallas tjänstesamhället. För alla ensam- och småföretagare har helt enkelt gällt principen, till detta är jag nödd och tvungen. Om inga jobb finns att få, måste man själv skapa jobbet. Regeringar världen över kan inte skapa jobb, de måste lita på invånarnas kreativitet och drivkraft att försöka överleva.

Naturligtvis rimmar det illa om politikers ständiga påminnelser om, att vi måste bevara välfärden, när allt fler ser att de får allt svårare att få pengarna att räcka till det nödvändigaste. Det är av den anledning allt flera frågar sig, vilkens välfärd det pratas om. Själva ser de inte ens röken av den.

Att få makthavande politiker att ta sitt sociala ansvar och inte bara sänka sina löner, utan också städa upp bland alla politiskt skapade jobb, är knappast troligt. De politiska makthavarna står och faller med sina lojala partikamrater (rövslickarna), trasas skyddsnätet sönder, är det många som faller igenom.

Ingen så kallad folkvald har tydligen tänkt så långt, att de är till för sina väljare, inte tvärtom.

När det nu pratas om hur viktigt det är med högre utbildning, hur kan det då vara möjligt, att inte samma krav finns på de som genom politiska uppdrag (eller politiskt skapade jobb), förvaltar skattebetalarnas pengar?

När vi går mot tider då varje beslut kan vara avgörande för landets överlevnad, kan vi inte förlita oss till att så kallade förtroendevalda, är kapabla att fatta rätt beslut. Som vårt land styrs i dag, kan det liknas vid att ha bocken som trädgårdsmästare. Drastiskt kan man säga att de så kallade folkvalda, äter upp allt som invånarna sått för kommande behov och så kan vi inte ha det.

Det är märkligt hur våra så kallade folkvalda tänker. Vår statsminister försvarar sig mot att ingenting görs för att minska arbetslösheten, med att framhålla att regeringen sannerligen satsat på att få fler i arbete. Fantastiskt att han har mage att framhålla, att den mest framgångsrika åtgärden, är att ha räddat människor från att fastna i förtidspensioneringssystemet.

Vår finansminister anser den försämrade a-kassan som ett effektivt vapen mot att folk går arbetslösa. När krav på att a-kassan ska höjas, var svaret från finansministern att om den höjs, då går många hellre arbetslösa än till ett jobb. Genom sig själv känner man andra, eller …

Vad är det egentligen som rör sig i huvudet på en makthavare? Kallas utförsäkring av sjuka som en framgång? Vem säger upp sig från jobbet och får leva på luft i tre månader? Jag kan inte få ekvationen att gå ihop. Blir människorna friskare av att stå till arbetsmarknadens förfogande? När inte unga friska människor kan få ett jobb, vem anställer någon som är sjuk och inte kan arbeta till 100%?

Med de åtgärder som satt press på sjuka och arbetslösa minskar inte samhällets kostnader, utan sprids ut över de offentliga verksamheterna. Socialkontoren har fullt upp med förtvivlade människor som drabbats av regeringens experiment. För ett experiment är det fråga om och det känns sju resor värre, än att använda djur inom forskningen.

Naturligtvis måste det kännas genant för en regering att inte kunna göra någonting åt arbetslösheten. Att de aldrig lär sig, att politiker inte kan skapa jobb, bara underlätta för företag att anställa. Det senaste utspelet, att sänka bolagsskatten kan bara ses som att kasta pengarna i sjön. De miljarderna skulle göra större nytta genom att förbättra pensionerna för fattigpensionärer, samt satsningar på skolan, vården och omsorgen. Risken finns att de skattepengar bolagen slipper betala, kommer att användas till investeringar av nya och moderna maskiner, som kräver mindre personal.

Nåja, pengar till de offentliga verksamheterna kanske inte är så klokt, om de inte öronmärks, förstås. Det finns en misstro mot de offentliga verksamheternas sätt att hantera pengar, de statliga bidragen har en förmåga att rinna mellan fingrarna på ansvariga inom kommuner och landsting, istället för att göra nytta.

Det måste vara fruktansvärt jobbigt, att ens försöka ta reda på vart alla skattepengar tar vägen och hur penningflödet ska kunna stoppas upp. Kanske är det så, att regeringen äntligen kommit underfund med att problemet inte är att få folk i arbete, utan att staten måste spara in på utgifterna. Det är ju vad företag och privatpersoner tvingas till, när inte pengarna räcker till. Det är de små utgifterna, inte de stora intäkterna, som skapar balans i ekonomin.

Att spara in på statens utgifter, är betydligt enklare än att få fler i arbete. Det är ett känt faktum att om ett företag gör sig av med personal, drabbas andra företag genom att köpkraften minskar. I slutändan drabbas även det företag som startade det hela och gjorde sig av med personal. Det hela är som katten på råttan, råttan på repet osv.

Allt det som nu händer är konsekvenser av kortsiktigt tänkande, men det är inte bara gamla, utan även nya synder som nu drabbar inte minst Europa och Amerika. För att rätta till det här behövs folk med inte bara is i magen, utan som också har förmågan ett tänka i nya banor. Om det försvinner jobb som aldrig kommer tillbaka, vilka nya möjligheter finns som skapar förutsättningar för att människorna ska kunna överleva?

Förslag som medborgarlön har förkastats, trots att det är ett klokt förslag, men det finns andra liknande förslag som också förkastats. Anledningen till motståndet är att den politiska makten bryts, det behövs inga politiska företrädare. Det är svårt att tänka sig, men i stället för så kallade folkvalda makthavare, får nvånarna själva bestämma vad de vill eller inte får göra.

Lagar måste det naturligtvis finnas, men det blir invånarna som själva tar ansvar över sina liv, genom att använda sin kreativitet och initiativkraft. Den finns hos alla människor, tro mig. För ett folk som vant sig vid att andra skött tänkandet, skulle det naturligtvis bli en omvälvande omställning, men om inget annat står till buds så…

I tider som kommer, skulle verkligen alla småjordbruk som funnits behövt vara kvar. Vårt land är inte bara exportberoende, utan numera även importberoende av många baslivsmedel. Det kommer att ta tid för vårt land att bli självförsörjande, men vi kanske tvingas till det.

I takt med att framtiden ser allt mer orolig ut, kommer också missnöjet med de politiska beslut som påverkar människors vardag att öka. Den ändrade synen på politiska företrädare kommer att tvinga fram en ändring i vårt politiska maktsystem.

Dagens politiker kommer naturligtvis att spjärna emot. Se bara hur regeringen försökt tona ner, de minst sagt horribla saker som händer inom våra statliga verk. Skandalerna duggar tätt, men ändå har vi troligtvis bara uppmärksammats om toppen av ett isberg. Regeringen är verkligen ute på farligt vatten.

Motdraget för makthavare som känner att avgrunden är nära, är att tysta informationen till invånarna. Att lägga teve- och radiolicensen på skattsedeln, ska definitivt ses som ett försök att få makten över våra public service företag. Gör Din röst hörd i den frågan. Utredningen ska ses för vad den är, en beställning av regeringen.

Som vanligt blir säkert svenska folket överkörd igen, men det är ju val om två år, så det gäller att tala om för oppositionen vad som gäller för deras del. Syvende och sist, är det ju ändå väljarna som har sista ordet.

Det som händer i vårt land gör mig orolig. Den nya tidens politiska makthavare, gör allt för att få behålla sin makt, invånarna är bara pjäser som kan flyttas som på ett schackbräde. Man får en känsla av att makthavarna inte lägre ser människor som någonting av kött och blod, de sorteras bara in i statistik över nyttiga och onyttiga.

Men alla experiment och vansinniga försök att försvara det föråldrade politiska systemet som genomsyrar vårt samhälle, visar att makthavarna börjar bli desperata. Vad som gjorts är att örsöka rätta till ett grundfel, istället för att riva och bygga nytt. Politiska makthavare skapade ett bidragsberoende hos många genom någonting de kallade för reformer, som egentligen var valfläsk.

Att bidrag bara för med sig elände, har Moderaterna sagt i många år. För att få slut på bidragskarusellen infördes jobblinjen och alla som jobbade fick jobbskatteavdrag. Vad jag kan förstå är det också ett bidrag, men de som kan gotta sig åt det, är inte som det var förr, pensionärer, långtidssjuka och fattiga i vårt samhälle. Man kan förstå varför, det är storstadsregionernas högavlönade medelklassväljare som kan köpas, resten är inte intressant.

Nu erkänner till och med Borg, att den Europeiska krisen börjat påverka oss. Hur mycket kan han inte säga, men visst kan det bli tufft. Dumma är de inte våra makthavare, men kallt beräknande. Det gäller för dem att manipulera och hålla grytan kokande så länge det går. För naturligtvis ser de att vi står inför en värld i förändring, och insett att de inte kan göra någonting åt det.

Under många år har arbetslösheten varit hög i vårt land, speciellt då ungdomsarbetslösheten. En lösning på det problemet för länge sedan, var att ungdomarna skulle gå längre i skolan. Det gav ett visst andrum för de styrande, men många unga såg det som en förvaring. Många unga har hoppat av skolan under åren, men de flesta försöker hanka sig igenom. Någon belöning får de inte precis, på grund av ett dåligt eller medelmåttiga slutbetyg, är de chanslösa på dagens arbetsmarknad .

Arbetslösheten här hemma och ute i Europa är inget isolerat fenomen. Amerika har inte hämtat sig efter den senaste finanskrisen och miljontals människor är utan jobb. Det har satsats hårt på att skapa jobb i Amerika, men resultatet har varit uselt.

Det beror naturligtvis på att Amerika, trots att det är ett jättestort land i jämförelse med vårt, är beroende av andra länder. Den inhemska konsumtionen räcker inte på långa vägar, de tillverkade varorna måste exporteras. Men när konsumtionen minskar ute i världen, påverkas också exportföretagen världen över. Det betyder att en nedgång i konjunkturen, helt enkelt beror på att det köps mindre. Minskad efterfrågan gör att företagen drar ner på personal och ännu fler blir arbetslösa.

Vår moderna värld är tuff att leva i och många pressas att prestera mer än de orkar med. Hårdare regler vid sjukdom gör att många går till arbetet fast de är sjuka. En dag inser allt fler människor att de inte vill leva efter de villkor som nu gäller. Kanske är det så att människorna runt om i världen insett att pengar inte är allt, de har ett liv att leva också. Pengar behövs för att köpa mat, nödvändiga varor av alla de slag och tak över huvudet, förstås. Men ingenting säger, att inte folk kan vara nöjda och lyckliga med att ha pengar enbart till det.

I modern tid är det regeringar som hetsat invånarna att sätta sprätt på pengarna. Att folk konsumerar är bra för den ekonomiska tillväxten och därmed också välfärden. Hittills har det visat sig att den teorin är alldeles felaktig. Trots ekonomisk tillväxt har det skurits ner på det folk betalar skatt för att få. Inte undra på att de politiska makthavarna vill att sjuka ska komma i arbete och att allt fler måste jobba längre, annars är det politiska etablissemangets välfärd i fara. Men att det ska fungera så i verkligheten, är ju bara en politisk dröm.

Det har ingen som helst betydelse hur våra makthavare försöker få fler i arbete, det finns inte och kommer inte heller att finnas, tillräckligt med jobb inom det privata näringslivet. Det är jobben inom det privata näringslivet som ger friska skattepengar, skatt från de skattefinansierade jobben, ger inte ens hälften tillbaka till staten och kommunerna. Det är tyvärr den dystra sanningen.

Den dag det är möjligt för de politiska makthavarna att få alla i arbete, då är det också möjligt att bygga snögubbar i helvetet.