Att det slutits löneavtal inom både det ena och andra har väl inte kunnat undgås. Många har kanske blivit glada över högre lön, men vad hjälper det om jobbet försvinner. Vad jag inte förstår är, hur de olika facken och LO med för den delen tänker. De kan ju inte ha varit ovetande om att sämre tider är på gång.

Nu kommer säkert politiker och de olika fackens företrädare, att gapa om att företagen måst ta sitt sociala ansvar. Det här har hänt förr och så brukar det gå till. Men företagen har nog med sitt, inte minst att få företagen att leva vidare och att hålla aktieägarna vid gott mod till dess det vänder. Enda möjligheten är att dra ner på personalkostnaderna, det går ju inte att sälja mera för att få inkomster.

Att det här även drabbar de offentliga verksamheterna förstår var och en. Det blir mindre skattepengar som kommer in, det gäller att se över kostnaderna. Hur stora inbesparingar som måste göras, beror på hur hårt den här lågkonjunkturen kommer att drabba vårt land. När de stora företagen drar ner på kostnaderna, drabbar det leverantörer, underleverantörer, konsulter och transportföretag m.m, vilket i sin tur påverkar en hel radda av andra företag.

Lågkonjunkturer har en förmåga, att sanera bort de företag som inte är (eller har hunnit bli) livskraftiga. De politiker som trott att räddningen för att skapa nya jobb, skulle bli det som kallas tjänstesamhället, kommer säkert att bli grymt besvikna.

Problemet med vårt land är, att vi inte har någon bred bas att stå på. Statliga företag (eller bara delar av) har sålts och pengarna finns inte kvar. De kvarvarande kan inte på långa vägar tillföra staten pengar i den omfattning som behövs, i förhållande till vad de stora exportföretagen tillför landet när hjulen snurrar för fullt. För Borgs del blir det att justera budgeten och då ser det inte så värst bra ut.

Och hur ska det gå med att få alla i jobb? Det blir ju sju resor värre när det försvinner en massa jobb. Vad jag kan förstå får alla politiska partier börja tänka om, för att alla ska kunna få ett jobb ter sig allt mer omöjligt. Men vad finns det då för möjligheter för våra politiker, att få rätsida på det här? Det går inte längre att tro på att nya jobb, kan skapas i samma takt som gamla försvinner. Likaså är det omöjligt att de offentliga verksamheterna ska kunna anställa de jobblösa.

Problemet är inte att skapa dessa jobb, det är ett ekonomiskt problem. Så mycket pengar kommer aldrig vårt land att kunna skrapa ihop varje år, det finns nämligen redan nu en släpande skuld som måste täckas upp. Den politiker som tror att skattehöjningar ska avhjälpa det hela, är helt fel ute. Det skulle bara få de rika att fly landet, antagligen några av storföretagen också.

Vad som återstår är, att de politiska partierna måste prata ihop sig, den här krisen kommer även att påverka dem och deras existens. Kostnaderna för EU medlemskapet, måste sparas in på statliga verksamheter, de skatter invånarna betalar in, är ju en betalning för tjänster som ska utföras inom vårt lands gränser. Precis som företagen som ser om sina hus, måste också staten, kommunerna och landstingen göra. Och det är just det, de så kallade folkvalda måste se till blir gjort. Invånarna i första hand, resten får bli som det blir. Det är ju faktiskt så, att invånarna i landet är deras arbetsgivare.

När det blir kärva tider, måste det politiska etablissemanget ta sitt sociala ansvar och inte det privata näringslivet. Blir det riktigt illa, måste de jobba ideellt utan lön. Det är ju ett hedersuppdrag de har tagit på sig att utföra, oavsett om de får betalt eller inte. Betalt kan man bara få när det finns pengar, så är det för alla andra. Medgång är mycket trevligare än motgång, men det hör till spelets regler att det är så.

Det största felet med den moderna människan är, att den tar sig själva på alldeles för stort allvar. Det är ytterst sällan någon vågar bjuda på sig själv. Om någon råkar göra bort sig, tar de inte det hela med ro, utan som om de upptäckts med byxorna nere. De skäms och försöker på alla vis släta över, vilket bara gör det hela värre.

När någon politiker gör en rejäl tavla, brukar de i det längsta förneka vad de gjort. Efter ett tag tar partikamrater denna person i örat, som då tvingas till att göra en pudel i våra media. Eftersom det kan få läsaren eller lyssnaren att tänka på, att personen ifråga måste sätta på en pudeltik, eller bli påsatt av en pudelhane, kan man fundera över varför benämningen göra en pudel kommit till.

En politisk makthavare gör aldrig fel, det är underhuggarna som får på pälsen för att matats med fel information. När någonting katastrofalt inträffar, betyder det att tjänstemännen är ansvariga. De som fattar de politiska besluten har ju ett framtaget underlag de ska besluta efter. Någon som är ansvarig för att tjänstemännens underlag stämmer, finns vad jag vet inte. Ganska märkligt hur mycket ansvar det vilar på anställda tjänstemän, de flesta tror ju att det är den politiskt valda personen som har ansvaret.

Men det var inte det som fanns i huvudet när jag satte mig ner, det var stressen som håller på att ta kål på många. Tid är pengar, brukar man säga, men är det verkligen så? Bristen på tid kan ställa till det för människor, kanske borde vi alla låta bli att titta på klockan, för stoppa tiden går ju inte. Alldeles för många klagar på att tiden inte räcker till, inte minst pensionärer. Men de har ju inte all tid i världen på sig heller, förstås.

Det händer ofta att man träffar unga människor med mörka påsar under ögonen. Visst kan en del ha småbarn som skriker om nätterna, men det verkar som om den moderna människan, inte har tid att sova. Det som verkligen oroar är när Jag hör folk säga, att de måste varva ner efter jobbet. Att skådespelare alltid haft det behovet, beror ju på helt andra saker. Men att människor som slutar exempelvis runt fyra och fem på eftermiddagen måste göra det, visar att någonting måste vara fel. Tydligen är det full rulle på många arbetsplatser, det gäller att visa framfötterna.

I vår moderna tid måste alla prestera (eller leverera som en del säger), för att kunna klättra några pinnhål på karriärstegen. En del är så ivriga, att de inte skyr några medel, ja, de till och med klättrar på andra och trycker ner dem för att nå toppen. Inte ens en ung, stark och frisk person klarar pressen under en längre tid, våra kroppar är inte byggda för det. Man kan kallt räkna med att medellivslängden kommer att sjunka, om inte den nuvarande livsstilen drastiskt ändras.

På den tid då det begav sig, var gymnastik obligatorisk i skolan, men så är det inte i dag. Förr propagerades för att man skulle ha en sund själ i en frisk kropp. Om kristendomsundervisningen gav en sund själ vet jag inte, men gymnastik hjälpte säkert till att få en frisk kropp. Många fick motion på köpet, eftersom barnen inte fick någon skjuts till skolan. Det var vanligt att tvingas få gå flera kilometer till skolan, oavsett vad det var för väder. Med andra ord rörde vi oss mera, det kan vara en av anledningarna till, att det finn så många riktigt gamla.

Naturligtvis slet sex dagars arbetsvecka på kroppar med tungt arbete, men det fanns inte den stress som finns i dag. Visserligen infördes tidsstudier för att fastställa ackord, lön i form av prestation, men de sluga gamlingarna kunde knepen att maska. Det är först de senaste tjugo åren, som tempot drivits upp, det skulle ha behövts de som kunde konsten att bromsa det hela.

Men det mesta brukar ju rätta till sig av sig självt, det är väl så man får se den kris som vi är på väg in i. Kanske måste jobben delas av flera i framtiden, för många av de jobb som kommer att försvinna, kommer antagligen aldrig tillbaka. Samma sak med de företag som nu går i konkurs i parti och minut, de lär sig antagligen läxan, att bara ett fåtal av de småföretag som startas, har en chans att överleva. Det behövs kapital till att förverkliga sina drömmar, hur många har haft det, av alla de som lurats att starta eget?

Att vårt land drastiskt kommer att förändras framöver, är ingen vild gissning. Inte heller att det nuvarande pensionssystemet, kommer att producera fattigpensionärer i framtiden. Vad har de i dag medelålders att se fram emot, om ingenting görs?

Nåja, det här med att få folk att sluta jäkta går väl inte, de kör på tills det slår stopp. Jag har hört talas om en som ständigt har bråttom, men han har en stor passion i livet, nämligen buskis. En dag hörde han att det skulle bli ett buskisprogram på teve, men det var en timme långt. För honom var en timme framför teven, alldeles för lång tid. Men han lyckades lösa det hela, genom att skratta en timme, på fem minuter! 

Usch då, det känns som om en förkylning är på gång. Men den har jag väntat på sedan hösten började i april, så det är väl på tiden. Hoppas den går över till våren, om vi nu får någon sådan nästa år, förstås. Men det är inte bara jag som känner av vårt bistra klimat, alla tycks göra det. Den stress man ser hos människor har väl ingenting med klimatet att göra, men hur länge kommer de att orka. I mataffärerna blir man nästan omkullsprungen av jäktade unga kvinnor, som rödnästa och snörvlande, jagar runt med sina kundvagnar. Men de skyller på dagis, att barnen bär med sig smittan hem. Men det förklarar inte varför de far fram som virvelvindar och kör som galningar med sina bilar för att hinna med allt.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse. Den texten har jag på en tygkasse från Bokia. Texten har Tomas Tranströmer skrivit. Men vad menas egentligen med texten, den kan tolkas på så många sätt? Vad kan den vilsne hitta i gläntan mitt i skogen, en viloplats eller vad?

Den moderna människan har blivit en sökare och försöker hela tiden sätta upp nya mål, de som uppnåtts visade sig vara ingenting värda. Och så är det väl, det känns nästan som en besvikelse, en form av antiklimax, när vi köpt eller fått en sak vi länge önskat. Vi vill ju så gärna ha någonting att se fram emot, det är ju det som hägrar.

Och det är på det sättet en regering (eller politiska makthavare over huvud taget) försöker få invånarna att verkligen tro på, vad de ska få någon gång framöver. Om inte guld och gröna skogar, så i alla fall ett jobb att gå till, tjäna pengar eller betala mindre skatt. Variationen på vallöften beror på de politiska ideologierna. Men någonting de flesta politiker är ense om, är att alla måste jobba, annars kan vi inte räkna med nya reformer. Visserligen inte saker som är till nytta för alla, någon grupp måste alltid prioriteras. Men längre fram, om det finns utrymme så kanske …

Det här politiska tänkandet har gjort att många inte har någonting att se fram emot, för dem känns livet, som att gå runt i en cirkel. Att gå och gå, men ändå hela tiden komma tillbaka till utgångspunkten. Drömmar och förhoppningar som inte slagit in, tvärtom har istället nya problem tyngt ner tillvaron. Många drabbas av depression, hamnar i ett svart hål det inte går att ta sig ur. De skulle behöva sin alldeles egna lilla glänta i skogen, där inte omänskliga handläggare vid Försäkringskassan eller andra myndigheter kan nå dem.

Politiker har förändrats under åren, inte till det bättre precis. För brann många politiskt aktiva för att människorna skulle få det bättre, nu brinner våra politiker för att förändra vårt samhälle till ett som de själva anser, att invånarna ska ha. Motsättningarna växer för varje år, det är ohållbart i längden.

Man märker tydligt att vänner och bekanta har helt andra värderingar i dag, än bara för några år sedan. De snålar in på inköp av kläder, den gamla bilen håller alldeles säkert några år till o.s.v Pengarna de sparar ihop, spenderas på resor till varmare länder. Där kan de koppla bort gamla Svedala och alla vardagsproblem. Det känns lättare att tackla problemen efter en avkopplande resa. Dessutom har de nästa resa att se fram emot, när de solbrända bläddrar igenom kameran och tittar på bilder från solvarma stränder. Eller som en sa, det gäller att kapa bort en bit av vinterhalvåret.

Att de äldre gör av med sina pengar i andra länder är inte bara ett problem för staten, utan också för affärerna. Naturligtvis tycker regeringen att det är osolidariskt, att de inte spenderar pengarna här hemma. Eftersom allt fler äldre reser numera, ja, till och med skaffar bostad i varmare länder, är det inte bara ett kortsiktigt, utan även långsiktigt problem. Av den anledningen pratas det om att höja pensionsåldern.

Problemet är att det i dag finns alldeles för många, som kan sluta jobba tidigare i alla fall. Den gruppen har tillräckligt med pengar och en pensionsförsäkring som betalas ut varje månad, oavsett var de bor. De kanske rent av emigrerar och betalar på det viset betydligt mindre skatt. Kvar blir de lågavlönade och utslitna, de som det kommer att kosta skjortan att ta hand om, den dag de går i pension.

Den som inte ser att de problem vi redan har, kommer att förvärras ytterligare, måste vara mitt uppe i den politiska smeten. Om de äldre kommer att jobba längre, när ska då ungdomarna komma in på arbetsmarknaden? Kommer verkligen företagen att acceptera gamla gubbar och käringar som arbetskraft, när unga välutbildade friska starka människor står i kö för samma jobb? Knappast troligt.

Jag tror inte ens de politiska makthavarna satt sig ner och pratat igenom det hela med det privata näringslivet. Tänk er en sjuttioårig kassörska i en stor butik, lyfta kilopåsar från bandet med potatis, mjöl, socker och andra tunga varor. Inte ens de unga klarar av jobbet under lång tid, många har arbetsskador redan i åldrarna mellan trettio och fyrtio.

En anledning till att de politiska makthavarna kommer med det ena vansinniga förslaget efter det andra, beror på att vårt samhälle inte utvecklats som tänkt var. De flesta såg det redan för tjugo år sedan, men politiker lever inte i samma värld som vi övriga. Men vad gjorde man då, jo sanerade statens och bankernas urusla ekonomi. Vad som hände var att statens åtaganden, istället lades på kommunerna och landets invånare.

När bankerna kom underfund med att folk svalde vad som helst, pressades kunderna till att själva göra det mesta möjliga. För gamla människor som gått till banken för att betala räkningar, blev det allt dyrare. Kundservice måste kosta, för personalen minskade vinsterna betydligt. Att kontanter numera inte tas emot, är helt i linje med hur vårt samhälle fungerar i dag.

Att det nu börjar visa sig att kunderna blivit förbaskade och hoppat av från storbankerna, är inte alls konstigt. Samma sak kommer alldeles säkert, de gamla etablerade partierna att få känna av vid nästa val. Om man sparkar tillräckligt länge på den som ligger, reser den sig till sist och sparkar tillbaka. Sparkar bäst som sparkar sist, skulle jag tro.

Nästa val kommer vad jag kan förstå, att handla om pengar. Om det nu finns några när valdagen kommer, det kan ingen säga i dagsläget, men det gör ingenting, det hela är ju bara en uppmjukning inför det stora slaget. Den borgerliga alliansen räknar med att det finns ett stort utrymme för att kunna spendera pengar. Alldeles för optimistiskt menar oppositionspartierna, men hamnar ändå i närheten av fantasisummorna i sina egna skuggbudgetar.

Men Borg är illa ute, han har målat in sig i ett hörn. Det har sossarnas ekonomiska talesman (som är en kvinna) upptäckt. Hon har någonting Borg inte har, kvinnlig intuition, har känt på sig att någonting är fel. Borgs enda försvar är att fälla ut taggarna, eftersom anfall sägs vara bästa försvar. Det är det inte, istället bäddar det bara för baklängesmål.

Men Borg är inte ensam att vara överoptimistisk. Varför får jag en känsla av att MP kommit helt vilse i verkligheten? De räknar med att satsa på tågtrafik och det ska betalas genom att bensinpriset höjs med 87 öre litern. Det lär knappast ge några röster ute i landet, där det inte går att använda varken tåg eller kommunala färdmedel. Redan dagens bensinpris har nått smärtgränsen för många, men de måste använda sina bilar för att skjutsa barnen och ta sig till jobbet.

 Naturligtvis får det följdverkningar på konsumtionen av övriga varor, det är ju så det fungerar. Enligt de senaste larmrapporterna, börjar vi nu känna av den Europeiska krisen. Läget kommer knappast att vara bättre om två år, den här krisen bedöms bli både djupare och pågå betydligt längre än den förra.

Att sätta upp miljömål i en tid som präglas av ekonomisk osäkerhet, tror jag inte faller i god jord. Det enda som kan locka väljare framöver, är de åtgärder som mildrar skadorna av en ekonomisk kris. Vill det sig illa kan bostadsbubblan spricka, trots att det inte ska finnas någon risk för att den gör det.

Redan nu kan man se att företagen ser om sina hus, det måste de göra om de ska överleva. I spåren av besparingar och nedläggning av olönsamma delar av verksamheter, kommer arbetslösheten att öka. Vi är ett exportberoende land, men om inte kunderna utomlands har råd, ja, då säljer vi mindre. För alla de som kan komma att tvingas överleva på den låga a-kassan, är en framtida miljökatastrof det minst skrämmande.

Sossarna går ut hårt och lovar både höjd a-kassa och sjukersättning, dessutom minskad skatt för företagen. Det är knappast den kvinnliga ekonomens förslag, det är valstrategernas. Men de har ju gjort bort sig förr, kanske borde hon stå för förslagen. Hon är ju en av få inom partiet, som begriper sig på ekonomi.

Hursomhelst kommer knappast sossarnas skuggbudget att locka tillbaka de väljare som tappats tidigare. Lyftet de fått så här långt, kan tillskrivas de allt fler som är missnöjda med den nuvarande regeringen. Att missnöjda väljare kan ställa till det rejält, borde sossarna veta bäst. Rösterna kan hamna där de inte alls vill att de ska hamna i slutändan.

Att bedriva rätt politik borde vara ganska enkelt. I de så kallade folkvaldas uppdrag, finns i lagen angivet att skattepengarna ska förvaltas på bästa sätt. Det har politiska makthavare inte brytt sig om under de senaste sextio åren. Tvärtom har de använt skattemedel till att höja sina löner, förmåner och pensioner, på bekostnad av det invånarna betalat skatt för att få utfört.

Om man ser på de länder som hamnat i kris (vi är inte riktigt där än) sätts en enorm press på de styrande politikerna. Sparpaket som drabbar invånarna hårt och skoningslöst, drabbar också det politiska etablissemanget när räkningens dag kommer. Det kommer inte att bli lätt för framtidens politiker, invånarna kommer att vara skoningslösa när de ger tillbaka med ränta.

När allt rullar på och pengarna rullar in till stat, kommuner och landsting som beräknat, är det tämligen lätt att vara politisk makthavare. Nästan vem som helst kan klara av att vara riksdagspolitiker, landstingsråd, eller kommunalråd, det behövs ju ingen högre utbildning för att bli satt på de jobben. Det räcker med att ha slickat rövar på tidigare höjdare inom partierna.  

Det är först när ett land hamnar i ekonomisk kris, som den saknade utbildningen märks. Visserligen finns kvalificerade medhjälpare, men det räcker inte. Saker som absolut måste göras går inte, det sätter de verkliga makthavarna i bakgrunden stopp för. Inom de flesta partier finns de osynliga makthavarna och deras order brukar vara: Sitt stilla i båten och gör ingenting, för det kan vända. Kan det vara så att de överbud som nu ges, kan få båten att kantra?

Tror någon, att vårt land klarar av en allvarlig ekonomisk kris?

Det är mycket vår nuvarande regering borde förklara för svenska folket. Som det här med att inbetalda avgifter till a-kassan och sjukförsäkringsavgiften, när de ska betalas ut, räknas som en form av bidrag. Samma sak med pensionerna, som inbetalats under ett långt arbetsliv. Det finns fler än jag, som inte begriper hur de tänker.

Att skattepengar används för eget syfte av en regering i kampen att bli omvald, är ingen väl bevarad hemlighet. Det gäller att komma på vilken ”reform” som ger mest genomslagskraft, medelklassen och storstadsborna måste strykas medhårs, att satsa på landsbygden eller de svaga grupperna i samhället är inte intressant.

Naturligtvis måste regeringen se till att det finns så mycket pengar som möjligt, när det är dags för en valrörelse. Att både regering och opposition redan börjat inteckna kommande intäkter, visar på en oro att det kanske inte finns några pengar att lova bort om två år. På annat sätt är det svårt att tolka de politiska utspelen.

Under den borgerliga regeringens tid vid makten, har skattesänkningar haft högsta prioritet. Men skattesänkningarna måste betalas på något vis, därför måste sjuka och arbetslösa skrämmas till att börja arbeta. Att skrämmas fungerar alltid, eller har gjort det i alla fall.

Vad det handlar om är att inte bara staten, utan också kommunerna och landstingen, har svårt att få pengarna att rinna in i samma takt som de rinner ut. De besparingar som görs, skapar nya utgifter beslutsfattarna inte ens kunde ana. Vad de som utförsäkrats kostat inte bara de drabbade individerna, utan också staten och kommunerna, går det inte att överblicka.

Vem eller vilka som räknat ut att människor genom den förda politiken, skulle gå från bidrag till att arbeta, måste de använt röven till att tänka med. Socialkontoren kan säkert tala om för regeringen, att allt fler söker socialbidrag på grund av utförsäkring. Vill det sig illa, kommer de drabbade att precis som många av de som invandrat till vårt land, hamna i bidragsberoende. Var det inte bidragen som skulle bort?

Tydligen fungerar inte arbetslinjen och inte heller invandringspolitiken som man sa förr. För tillfället tycks ingenting fungera alls som det var tänkt. Ytterst ansvariga är våra så kallade folkvalda, men de har säkert andra att skylla på. Varför inte på invånarna, som inte begriper sig på politik och därför saboterar på ena eller andra sättet. Men en sak kan aldrig bortförklaras, det som hänt och händer i vårt land, är ett politiskt misslyckande av kolossalformat.

Det är ingen tillfällighet att vårt land har problem med skolan, vården och omsorgen, det bottnar också i politiska misslyckanden sedan skolreformen i slutet på sextiotalet. Problemen har varit synliga hela tiden för de som jobbat inom verksamheterna, men de makthavande politikerna har blundat för dem.

När så drastiska åtgärder som att sätta press på sjuka och arbetslösa tagits till, visar det i alla fall att regeringen insett att det barkar åt helsike. Men att ett stort antal människor drabbas och får betala för tidigare gjorda politiska misstag, visar att det inte är mycket beställt med förståndet. Om landet måste spara, kan man inte tillsätta mer folk för att se över var pengarna ska sparas. Besparingarna finns ju mitt framför ögonen på dem, det är ju de själva det måste sparas in på. Men så fungerar det i vårt land.

Det svenska sättet att låtsas som om inget problem finns, är att inte tala om det. Slog vad med mig själv om en tia, att den bomb SD smällde av förra veckan, skulle mötas av tystnad. Och så blev det också, men inte bland folk på gatan, där pratas det för fullt.

Vädret brukar vara det vanligaste samtalsämnet när folk träffas, men de senaste dagarna har gubbar och gummor bara pratat om hur mycket invandringen kostar vårt land. För deras del handlar inte invandringen om människoraser, utan om pengar och ingenting annat. Att prata om pengar, kan man väl ändå inte kalla för rasism.

Svindlande 119 miljarder skulle sparas in, om invandringen skulle skäras ner med 90% eller vad det var enligt SD. Den summan lät alldeles för hög enligt en professor, men någon egen summa presenterade han inte. Så den stora frågan många på gatan funderar över i dag är, hur mycket invandringen kostar i nuläget. Egentligen.

Så snart invandringen kommit på tal, eller någon skrivit en artikel, har motreaktionen blivit att vederbörande haft rasistiska åsikter. Efter SD:s utspel hade jag väntat mig en massiv dementering från både regeringen och i våra massmedia, men ingenting har hänt.

När ingenting skrivs eller sägs, kan folk få för sig, att ledarskribenter och programledare fått order om, att en så känslig sak, inte ska föras fram i rampljuset. Men visst förstår jag att det är svårt att komma med motargument. Då måste ju den verkliga kostnaden öppet redovisas för svenska folket, för att de ska kunna tro på det som sägs eller skrivas.

Man brukar säga om folk som inte vill dra till sig uppmärksamhet, att de tassar fram i ullstrumpor. Nåja, ullstrumpor är knappast vad våra politiska makthavare har på fötterna, däremot dyra skor (en del har till och med handgjorda). Snygga skor gör sig bra i talarstolen och tevekamerorna fokuserar ofta på dem och fotarbetet.

Trots sina dyra skinnskor, tassar dessa personer fram ytterst försiktigt när det gäller känsliga saker, som exempelvis invandringen. Så här långt, kan det våra makthavare gjort åt den frågan, liknas vid att gå över ett golv fyllt med råa ägg, utan att knäcka ett enda. Naturligtvis kan det vara möjligt, om man är van vid att ha båda fötterna förankrade i tomma luften. Då kan man antagligen även sväva fram och det förklarar kanske fenomenet.

Jag minns att Slas för länge sedan skrev, att man blandar ihop rasism och utlänningshat, med vår nedärvda, på grund av att vi bor glest, misstänksamhet mot främlingar. Vad jag kan förstå kan det inte beskrivas bättre. Men Slas anklagades inte för att vara rasist, trots att han satte fingret på en öm punkt, nämligen det hyckleri och den dubbelmoral som finns i vårt land.

I vårt land har de politiska makthavarna utgått från att svenska folket, inte har några fördomar eller förutfattade meningar om andra (att de själva har det, är en helt annan sak). Men man har aldrig kontrollerat om det är så. När makthavarna och deras rådgivare kommit fram till, att de flesta inte har några fördomar eller förutfattade meningar om andra, så är det så. Tänk om det vore så enkelt.

Det går inte att säga, att svenska folket inte har några fördomar, för det har vi. Inte bara mot utlänningar, utan också mot personer som avviker från normen hur vi bör se ut. Massvis med människor hänger upp sig på att ungdomar har ringar i öronen, näsan och läpparna, eller bär tatueringar så de ser ut som modern konst.

De som oroas mest över den brokliga samling vi blivit i landet, är de äldre. Men är det så konstigt, att äldre människor på en liten ort, blir både misstänksamma och oroliga, när invandrare plötsligt förändrar deras gatubild? Inte nog med att de ser annorlunda ut, de samlas också i klungor, pratar högt och fort, på ett språk som för en svensk, låter som ren rotvälska.

Det är skillnad på folk och folk, sa alltid min mamma. Och visst är det så, de flesta invandrare är vänligt sinnade människor, men det finns också sådana som förstör för dem. De som förstör märks naturligtvis betydligt mera än de andra. Men det får inte diskuteras på annat sätt att endera är man för, eller emot invandring. I det senare fallet klassas det som rasism.

Antagligen finns det även invandrare som har rasistiska tankar. Visst har de kommit till ett nytt land, men bär ändå med sig de egna värderingarna från det land de kommit. Många av dem har en tro de följer till punkt och pricka, de flesta svenskar skiter fullständigt i vad svenska kyrkan predikar.

Det är inte mycket som är heligt i vårt land, här häcklas till och med Kungen. Även Gud sig får en känga ibland, och det påstås till och med, att Gud är en kvinna, utan att någon river upp himmel och jord för det. Av den anledningen har vi svårt att förstå oroligheter, som följd av att någon inte brytt sig om, vad de här människorna tror på. Raseriet mot de som har en annan uppfattning än denna trosgrupp, kan mycket väl uppfattas som rasism. Vilket betyder att vi alla är rasister på ena eller andra sättet.

Det är lätt att förstå gamla människors oro och ilska, över hur deras samhälle förändrats. Många har bott på en ort hela sitt liv och så rycks hela deras trygga tillvaro upp med rötterna. Redan som ung fick de lära sig att vara solidariska med de som hade det svårt. Visst har de klagat under åren, men böjt sig för, att det inte tjänade någonting till. De makthavande hade ju alltid rätt, även om de som levde i den bistra verkligheten, såg att de hade fel.

Men någonstans på vägen in i vårt moderna samhälle, har de politiska makthavarna tänkt fel. Det märks inte minst på att SD, sakta men säkert stärker sin ställning. Partiet tycks locka till sig både unga, gamla och långtidssjuka och det kan man förstå. De grupperna har knappast fått känna av någon förståelse för, att inte kunna få något jobb, bli allvarligt sjuk, eller hur det är att bli gammal, från de gamla etablerade partiernas företrädare.

Naturligtvis ska vi ta emot flyktingar som verkligen behöver hjälp, men de måste vara beredda på att anpassa sig till vårt samhälle och våra levnadsvillkor, för att kunna bli accepterade. Upplevs de som en börda som måste bäras av alla, till och med av de sjuka, arbetslösa och pensionärerna, blir resultatet det ingen vill ha.

Hur det än är, så har ju vår borgerliga regering lärt oss, att vårt lands ekonomi och att få alla i arbete, är det absolut viktigaste. Men undanhålls viktig information om vart skattepengarna används till, uppstår rykten som blir näst intill omöjliga att ta död på. Ja, se pengar, de kan ställa till med mycket elände.

Satt länge och funderade vid köksbordet efter att ha läst tidningen. Inte så mycket vad som hänt, utan snarare vad som är meningen med livet. Inte är det att sätta sig framför datorn och skriva ner det som för tillfället råkar finnas där. För det mesta överraskar de tankar som dyker upp i huvudet till och med mig själv. Hur det kan bli så, har jag ingen aning om.

Okej då, jag kanske innerst inne grunnar på saker som kan provocera lite, men det är våra politiker mycket bättre på. Jag har inte hjärta att reta upp en sjuk eller arbetslös, men det tycks inte våra politiker och myndigheter ha några problem med. Kan inte ens föreställa mig, hur det skulle kännas, att sakna medkänsla för människor som har det svårt.

Med sina feta löner, kan inte de som fattar besluten som berör människors vardag, fatta att många lever på marginalen. Att de måste prioritera boende och mat så gott det går. När man därför kan läsa att kronofogden jagar tusentals människor för att inte skolkort betalats, inser man att även om staten är rik, betyder inte det att svenska folket är det.

De flesta människor jag pratat med, klagar över att livet inte blivit som de drömt om. Och de som klagar är inte bara gamlingar, ute även medelålders. Jag har försökt tänka tillbaka, om jag hade några framtidsdrömmar, men kan inte komma på någonting specifikt. Har haft turen att kunna leta mig farm till, det jag verkligen var bra på och som jag trivts med. Andra har inte haft samma tur, många framtidsdrömmar har krossats under åren. Massvis med människor går till arbetet varje dag och vantrivs. Anledningen till det är, att pengar behövs för att överleva.

En som jag talade med för ett par år sedan, hade blivit sjuk strax efter pensioneringen. Sjukdomen är min belöning för att jobbat sedan jag var sexton år, sa han. Ingen guldklocka och usel pension, bara en utsliten kropp. Visst kände han sig bitter och besviken på livet, men hade beslutat sig för att ta vara på den tid som var kvar. Innan jag lägger av för gott, ska dom få kosta på mig nya knän och höftleder, så har jag i alla fall fått nånting, sa han.

Han hade aldrig köpt något hus, som kunnat fungera som sparbössa och kunnat användas på äldre dagar. Visserligen hade han inte behövt svälta, men ett helt arbetsliv hade inte heller gett honom många kronor på banken. Pengarna hade han satt in i slutet på sjuttiotalet, har inte ökat med många kronor, räntan har inte ens följt med inflationen.

Det kostar pengar att föda upp tre barn, sa han, vi kom aldrig riktigt ikapp. Inte gjorde det saken bättre, att hans fru hastigt gick bort i cancer och han blev ensam. Massvis med människor i vårt land har upplevt sina liv på samma sätt som den här mannen. Människor födda på tjugo-, trettio- och fyrtiotalet, har under sina arbetsliv, betalat mera i skatt än många storföretag tillsammans. Naturligtvis känner de sig grundlurade av alla löften de fått under åren, fattas bara annat. Man skulle blivit politiker istället för rörmokare, då hade man i alla fall haft en hyfsad pension, var det en pensionär som sa för ett tag sedan.

Jag tänker på alla de människor som offrade så mycket för att bygga upp vårt samhälle. De betalade höga skatter som skulle skapa ett folkhem. De pengarna skulle ta hand om inte bara barnen, utan också dem själva i livets slutskede. En del lever fortfarande, med usel pension och blir behandlade så gott det går, med de pengar som kan avvaras till åldringsvård inom våra myndigheter.

Osökt kommer det mig att tänka på någonting David Hope skrev för länge sedan. Välsignad varje människa, vem hon än må vara, som planterar träd som hon själv aldrig får se. Det är ju så det var tänkt att fungera, för att åtminstone barn och barnbarn skulle få leva under bättre förhållanden. Det är väl också orsaken till, att barnen blev bortskämda och de i sin tur skämt bort sina barn.

Men det är ständigt nya saker som måste ”planteras”, många äldre betalar ännu höga skatter, men nu på sin knappa pension. Men det är inte bara för att rädda välfärden, miljön måste också räddas undan en katastrof. Om alla skatter och avgifter som betalas in, ska lyckas rädda efterkommande generationer, det får de gamla aldrig se.

Vad de däremot ser medan de ännu är i livet är, att politiker- och byråkratkåren har växt så det knakar. Det gör att skattepengarna går åt som en mjukglass i solsken, de räcker inte till att plantera någonting alls. Vad jag kan förstå betyder det att kommande generationer, kommer att få dras med samma problem om ingenting görs.

Kostnaderna för de offentliga verksamheterna ackumuleras hela tiden, redan nu kan man se att det är ohållbart. För mig är det obegripligt att ingen ekonom talat om för de politiska makthavarna att det hela måste stoppas i tid. Hur länge har invånarna tålamod att se på, hur de som väljs till politiska uppdrag (ja, egentligen är det ju partiet som delar ut uppdragen) att ta hand om invånarnas skattepengar, har bättre löner och pensionsvillkor än de som jobbar ihop pengarna?

Att få stopp på det hela blir inte lätt, men det måste göras. Alternativet är ett ekonomiskt kaos och det är sju resor värre, än den kris som nu oroar många just nu. Tid är dyrbar och den rinner snabbt undan.