Känns lite konstigt med vintertid, därför kröp jag till sängs igen när klockan visade kvart över fyra. Även vädret hade anpassat sig till vintertid, minus sex på termometern. Det visade sig gå alldeles utmärkt att somna om, för vad gör man en söndagsmorgon när inte tidningen har kommit än?

Egentligen borde jag nu känna mig utvilad, istället knakar och knastrar det lite varstans i kroppen och inte heller humöret är på topp. Jag har ju i min enfald trott, att den globala uppvärmningen skulle medföra att vi skulle få ett varmare klimat. Som det ser ut, är vi antagligen på väg mot en ny istid istället. Det är mycket som gått snett i förutsägelserna om vår framtid bara i år.

Vår regering har verkligen jobbat hårt med att marknadsföra vårt land, både som ansvarstagande och med blicken riktad framåt. Vi går i spetsen både för att rädda miljön och människor som behöver fly från sina länder. Dessutom är vi duktiga på att värna om utrotningshotade djur. Att de djuren hotar att utrota befolkningen i tidigare natursköna glesbygder är inte så konstigt, vem vill föda upp tamdjur som sedan dödas av rovdjur.

De allra flesta som bor i glesbygder älskar lugnet och friheten att fritt kunna vistas i naturen, men det går inte längre. Men tydligen tycker regeringen att det är ett billigt pris om tamdjur blir rovdjursföda och människor tvingas flytta, på annat sätt kan man inte se den förda politiken. Det kostar att ligga på topp, men vem får betala?

Naturligtvis måste våra makthavare titta framåt, annars står de på öronen i första bästa vattenpöl. Men med skymd sikt på grund av alla lobbyister, som bombarderar riksdagens medlemmar med fantastiska objekt som ska rädda både vår miljö och skapa nya jobb, blir det kattskit av alltihop. Någon gång borde företrädarna för folket inse, att allt egentligen bara handlar om business.

Hur många miljoner som satsats av skattebetalarnas pengar på alternativa bränslen får vi nog aldrig reda på. Vindsnurror sätts upp på platser där människor bott sedan barnsben, eller sökt sig till för att få lugn och ro, uppleva livskvalitet. Det finns faktiskt sådana människor.

För några år sedan var miljöfantasterna optimistiska om, hur många jobb det skulle skapa, genom nya uppfinningar och metoder som ska spara på vår miljö. Nu har det gått några år, men istället för att nya jobb skapas, försvinner industrijobben i snabb takt. Det är de energikrävande industrierna som får allt svårare att överleva.

I grunden håller jag med om att vår miljö tar stryk av det sätt den moderna människan numera lever. Men vad jag vänder mig emot är att just vårt lilla land, där invånarna utför sopsortering, sparar el och kör allt mindre bil, ska betala enormt med pengar i form av miljöskatter och miljöavgifter. Dessutom fördelas ju alla skattepengar i vårt land, det har gett oss allt sämre samhällsservice. Pengar som går till att rädda miljön, tar nämligen pengar från bland annat skola vård och omsorg, och det är just det som är problemet.

Grundtanken med de skatter vi betalar in, är att samhället ger den service invånarna behöver, inte att invånarna ges sämre service genom att pengarna går åt till annat. Det har varit en stor skillnad, om alla uppoffringar för miljöns skull görs frivilligt, men så är det ju inte.

Naturligtvis finns det någon politisk anledning till, att så mycket de senaste åren har handlat om vår miljö. En anledning kan vara att försöka ändra fokus från kommande akuta ekonomiska problem, till någonting som kan hända långt fram i tiden. På sätt och vis välkomnar jag en ekonomisk kris, det kommer att sätta fokus på helt andra saker, inte minst måste landets invånare prioriteras.

Nu siktar det ”moderna” arbetarpartiet Moderater mot nästa val om två år, det gäller att sikta mot stjärnorna för att träffa trädtopparna. Det finns mycket som talar emot ett omval, bland annat den lågkonjunktur vi är på väg in i, men också bristen på empati med de människor som saknar arbete eller råkar bli sjuka.

Jag hakar upp mig på att de kallar sig för det moderna arbetarpartiet, det låter falskt i mina öron. Hur många arbetare har Moderaterna i partitoppen eller som medlemmar i partiet? Ja, jag menar sådana som fått skit under naglarna av ett grovjobb. Har svårt att tro att det finns runt ett tusen, men ingenting förvånar mig längre i det här landet.

Min misstro grundar sig på att inom arbetarklassen, har Moderaterna i alla tider kallats för ett snobbparti. Kännetecknande för en moderat har varit klubblazer med emblem på, eller snygg kostym och slips, inte flanellskjorta och blåbyxor. Har svårt att tänka mig Calle Bildt ta en öl tillsammans med en som jobbat som renhållare, men av någon underlig anledning hamnat i partiet.

Det spelar ingen roll vad partistrategen eller partisekreteraren kommer fram till att partiet ska ha för image, något arbetarparti kommer aldrig Moderaterna att ses som. Skattesänkningar av det slag Moderaterna drivit igenom (jobbskatteavdraget) ses av många som ett straff, som drabbar de som inte kan få ett jobb. Nog borde Arbetsförmedlingen talat om för regeringen att arbetslösa finns det gott om, men jobb är det ont om. Som morot fungerar jobbskatteavdraget uruselt och har inte heller gett särskilt många nya jobb. Men efter den senaste tidens varsel, är vi väl tillbaka på ruta ett igen. Okej då, det var i alla fall ett bra försök att köpa väljare, för många har gottat sig åt bidraget.

Men i längden går det inte att köpa röster med skattesänkningar. Vårt land har en alldeles för stor del av befolkningen som avlönas med skattepengar, det betyder att mindre kommer tillbaka. Det i sin tur betyder att det blir allt svårare framöver, att få skattepengarna att räcka till. Minns en skicklig ekonom som på sjuttiotalet påpekade att om den offentliga sektorn blev för stor, skulle den bli till en kvarnsten runt halsen på hela landets befolkning.

Är vår offentliga sektor alldeles för stor och om den är det, vad tänker vår regering göra? Se på när invånarna sjunker? Jag är rädd för att det är vad många tror, efter de förändringar som gjorts med a-kassan och sjukförsäkringen. Var finns välfärdssamhället våra politiker talar om? Inte finns det i vårt land, fråga alla de hundratusenstals som insett det.