Att vårt land halkar efter när det gäller både det ena och andra, måste bero på någonting. Vad det beror på är det svårt att få ett svar på, men man kan väl utgå från att det sannerligen inte är politikernas fel. Det borde det väl ändå vara, eftersom allting styrs av politiker. Men säger man det blir svaret: Eftersom du inte är politiskt aktiv, begriper du ingenting. Och visst är det så, vi har svårt att fatta många av de politiska beslut som ställer till det för invånarna. I många fall är de helt obegripliga.

Läste att vår kommuns kunskapskontor kommer att gå back 16 miljoner. Höjda lärarlöner gör att underskottet ökar med drygt ett par miljoner. Den första fråga man som icke aktiv politiker ställer sig är, hur mycket kostar kunskapskontorets personal? Och hur mycket merarbete, orsakar kunskapskontoren för de som jobbar ute i skolorna?

Det klagas på studieresultaten, det är lärarnas fel. Men när lärarna tvingas vara både administratörer, ha föräldramöten och dessutom fungera som vakter på skolan, hur splittrade är inte de lärarna? Man kan likna det här vid en ringlande kö framför en kassa i affären och kassörskan tvingas rusa iväg för att plocka upp varor på hyllorna. Vilka är det som blir lidande av det?

Att fatta beslut i demokratisk ordning har blivit så komplicerat, att man måste utgå från beslutsfattarna inte kan förutsäga vad beslutet kommer att innebära. Till och med de mest erfarna auktoriteter, erkänner att de problem vår värld står inför, inte kan lösas med tidigare beprövade metoder. All världens ekonomer har helt enkelt blivit tagna på sängen.

Hörde till och med en professor som ansåg att all världens ledare, låtit allting gå för långt. Att det blivit en form av hysteri att jaga tillväxt i ekonomin, istället för att successivt pressa ner de fasta kostnaderna till en lägre nivå. Vad han menade var att de offentliga verksamheterna, växt sig för stora i de utvecklade länderna. När anställda inom de offentliga verksamheterna överstiger en tredjedel av den totala arbetsmarknaden, går landet mot en framtida ekonomisk katastrof.

 Ser man hur krisländerna försöker räta upp ekonomin, är det personal inom de offentliga verksamheterna som avskedas i snabb takt. För den skull är det inte säkert att den offentliga servicen blir sämre, det är de som behövs minst som måste skalas bort först. Men eftersom den offentliga sektorn består av lika många lager som en lök, tar det tid. Hade det inte utbrutit en kris, hade det kunnat skalas försiktigt, nu måste det göras rejält.

 Så länge pengarna har räckt till och nya fyllt på, har ingen kraft lagts på att spara in på att ta bort de jobb inom administrationen, som egentligen är fullkomligt onödiga. Det beror till stor del på att trots högkonjunktur, har inte nya jobb kunnat skapas i samma takt, som nya sökt sig ut på arbetsmarknaden. Före detta politiker, har definitivt svårt att hitta jobb inom det privata näringslivet och gå och dra benen efter sig, ska ju inte folk göra.

Problemet att få fram nya jobb har varit ett stort problem ända sedan sjuttiotalet, så det är inget nytt problem. Bara det en allvarlig varningssignal att någonting var på väg att hända. Men av någon anledning har det hankat sig fram, trots ständigt gnissel i maskineriet. När det som nu händer otrevliga saker, blir det till att besluta om panikåtgärder, för att försöka rätta till tidigare misstag.

Jag har svårt att se hur våra politiker ska kunna lösa det här. Finns verkligen kunnandet och kraften att lösa alla de problem som kan uppstå? Hade vårt land varit ett företag, hade säkert ledningen kunnat jobba fram en överlevnadsplan. Men med en byråkrati som vår, kommer regeringen att stöta på enorma problem. Om de inte kan lösas, faller hela vår byråkrati. Kanske är det enda lösningen, för att kunna bygga upp ett nytt fungerande samhälle.