Det är mycket vår nuvarande regering borde förklara för svenska folket. Som det här med att inbetalda avgifter till a-kassan och sjukförsäkringsavgiften, när de ska betalas ut, räknas som en form av bidrag. Samma sak med pensionerna, som inbetalats under ett långt arbetsliv. Det finns fler än jag, som inte begriper hur de tänker.

Att skattepengar används för eget syfte av en regering i kampen att bli omvald, är ingen väl bevarad hemlighet. Det gäller att komma på vilken ”reform” som ger mest genomslagskraft, medelklassen och storstadsborna måste strykas medhårs, att satsa på landsbygden eller de svaga grupperna i samhället är inte intressant.

Naturligtvis måste regeringen se till att det finns så mycket pengar som möjligt, när det är dags för en valrörelse. Att både regering och opposition redan börjat inteckna kommande intäkter, visar på en oro att det kanske inte finns några pengar att lova bort om två år. På annat sätt är det svårt att tolka de politiska utspelen.

Under den borgerliga regeringens tid vid makten, har skattesänkningar haft högsta prioritet. Men skattesänkningarna måste betalas på något vis, därför måste sjuka och arbetslösa skrämmas till att börja arbeta. Att skrämmas fungerar alltid, eller har gjort det i alla fall.

Vad det handlar om är att inte bara staten, utan också kommunerna och landstingen, har svårt att få pengarna att rinna in i samma takt som de rinner ut. De besparingar som görs, skapar nya utgifter beslutsfattarna inte ens kunde ana. Vad de som utförsäkrats kostat inte bara de drabbade individerna, utan också staten och kommunerna, går det inte att överblicka.

Vem eller vilka som räknat ut att människor genom den förda politiken, skulle gå från bidrag till att arbeta, måste de använt röven till att tänka med. Socialkontoren kan säkert tala om för regeringen, att allt fler söker socialbidrag på grund av utförsäkring. Vill det sig illa, kommer de drabbade att precis som många av de som invandrat till vårt land, hamna i bidragsberoende. Var det inte bidragen som skulle bort?

Tydligen fungerar inte arbetslinjen och inte heller invandringspolitiken som man sa förr. För tillfället tycks ingenting fungera alls som det var tänkt. Ytterst ansvariga är våra så kallade folkvalda, men de har säkert andra att skylla på. Varför inte på invånarna, som inte begriper sig på politik och därför saboterar på ena eller andra sättet. Men en sak kan aldrig bortförklaras, det som hänt och händer i vårt land, är ett politiskt misslyckande av kolossalformat.

Det är ingen tillfällighet att vårt land har problem med skolan, vården och omsorgen, det bottnar också i politiska misslyckanden sedan skolreformen i slutet på sextiotalet. Problemen har varit synliga hela tiden för de som jobbat inom verksamheterna, men de makthavande politikerna har blundat för dem.

När så drastiska åtgärder som att sätta press på sjuka och arbetslösa tagits till, visar det i alla fall att regeringen insett att det barkar åt helsike. Men att ett stort antal människor drabbas och får betala för tidigare gjorda politiska misstag, visar att det inte är mycket beställt med förståndet. Om landet måste spara, kan man inte tillsätta mer folk för att se över var pengarna ska sparas. Besparingarna finns ju mitt framför ögonen på dem, det är ju de själva det måste sparas in på. Men så fungerar det i vårt land.