Har väntat länge på att vår moderna historia ska skrivas och att den då förhoppningsvis, ska kunna ta död på en massa politiskt skapade myter. Att sossarna byggde upp Sverige ur fattigdom och elände stämmer ju inte, det var andra länder som satte fart på vårt land. Inte minst gynnade andra världskriget våra industrier och fick nästan alla i arbete.

Som sagt var, med rikligt med naturtillgångar och industrier som tillverkade allt vad tygen höll, försåg vi de krigshärjade länderna med vad de behövde för att byggas upp igen. Men de förbättringar vi fick uppleva, var det de politiska makthavarna som tog åt sig äran av.

Men en ideologi som redan då passerat bäst före datum, skulle göra det ännu bättre för invånarna och det var de politiska ledarna som skulle ta hand om alla detaljer. Eftersom alla hade fullt upp med att jobba sex dagar i veckan, var det ingen som protesterade. Ja, egentligen var det väl affischernas fel, de som fanns uppklistrade överallt och på vilka det stod: En svensk tiger. De som var med på den tiden tiger fortfarande, de vill ju inte äventyra landets säkerhet.

Men det var först på femtiotalet som många fick det bättre, mest beroende på att kvinnorna började arbeta i större utsträckning. Med två inkomster inom familjen, upplevdes livet lite lättare att leva. Politiker slog sig åter för bröstet, våra storindustrier gick som tåget, vårt land skulle göras till ett mönsterland som alla skulle beundra. Men till det behövdes pengar och med två inkomster kunde det tas ut mera i skatt. Skulle vi få det bättre, måste vi vara solidariska för att alla skulle kunna få det bra. Många äldre har fortfarande inte fattat vart alla pengar de betalade in tog vägen.

Nåja, en förklaring kan vara att det spenderades mer pengar än vad som kom in. När de krigshärjade länderna fått fart på sina industrier, började vi redan i slutet på femtiotalet ana att vårt land inte var så fantastiskt. Det mest synbara var att många industrier började permittera, det kom som en chock för många. De politiska och fackliga ledarna fattade först långt senare, att orsaken var att de flesta länder hunnit ikapp och i en del fall förbi.

Det gick utför ganska snabbt och för svenska folket var det bara att följa med, de hade ju överlämnat ansvaret att ta hand om en stor del av lönen till de politiska företrädarna.

I början av sjuttiotalet handlade nästan allt om politik. Böcker, film, teater, ja, till och med musiktexter handlade om politik. Att politik till slut stod invånarna upp i halsen, uppmärksammade inte det då så mäktiga sossarnas ledare. Valnederlaget kom därför som en chock för Palme och Co, men för de flesta andra var det ingen överraskning.

Jag kan förstå varför många sossar hänvisar till vad partiet gjort en gång i tiden, sedan dess har det inte utförts någonting av större värde. Partiet förlitade sig till att folk skulle rösta som de alltid gjort. För att hjälpa folk på traven, målades upp en skräckbild över hur det kunde bli om andra skyúlle komma till makten. Är det någonting folk är rädda för, så är det ovisshet.

Nu har de gamla trogna gått ur tiden, de nya generationerna bryr sig inte ett dugg om vad som hände för länge sedan. Är minst sagt förvånad över att partiet kravlat sig över trettio procent, men det kan ju tillskrivas den borgerliga regeringens minst sagt omänskliga syn på att invånarna, att de är till för staten. Frisk, sjuk eller arbetslös har ingen betydelse, alla måste dra sitt strå till stacken.

Det är ju faktiskt så att de flesta tvingas till att göra det, men som har svårt att få det att gå ihop på grund av idiotiska regler och höga skatter. Jag tänker närmast på de som startat egna företag, det är inte lätt att få det gå ihop, när skatterna tar mer än hälften för en egenföretagare.

Många små företag kommer att försvinna närmaste året och det är knappast läge att starta nya. Larmrapporter om jordbruk som kan tvingas lägga ner, visar att vår beredskap inför en global kris, knappast är god. Det moderna samhället förlitar sig på import av många varor vi själva odlade en gång, men det var då det.

I dagens läge är det dyrt att handla svenska varor, lokalodlad potatis kostar runt nio kronor kilot, så både ung och gammal äter ris och pasta istället. Svenskproducerad kyckling, som varit billig tidigare, är inte alls billig längre. Mjölk och ost är en stor utgiftspost för barnfamiljer, men även för pensionärer. De ökade kostnaderna svider i plånboken hos många, ändå går det inte ihop för bönderna.

Att någonting är helt galet med den jordbrukspolitik vi har, står utom alla tvivel. Det mest knasiga är ändå att de svenska bönderna, konkurreras ut av sitt eget lands regerings (och kommunernas med, för den delen) glupande aptit på skatter och avgifter av alla de slag. Vart det hela ska sluta, vet nog inte ens regeringens medlemmar, det kanske inte kunde ana att någonting dylikt skulle kunna hända.

Och det har inte heller jag gjort, man tror ju att en regering är till för att se om sina egna, inte ge andra fördelar genom att kunna producera billigare. Men eftersom vi lever i en tid då alla försöker roffa åt sig så länge det går, finns det folk som till och med färgar fläsk och sälja det som oxfilé. Liknar inte det vad politiska budskap går ut på?

Hursomhelst, jag tror inte en svensk bonde kunnat komma på en sådan idé, de är alldeles för ärliga. Men de bondeägda företagen däremot, skulle alldeles säkert ha mage till att göra det. Administrationen kostar skjortan och påslagen räcker inte till. Och värre blir det om ytterligare en massa bönder försvinner, då gäller det att importera billiga varor för att organisationen ska kunna överleva.

Usch då, fortsätter jag att tänka i de banorna, känns det alldeles för vemodigt. Vem kunde tro att bondesamhället Sverige, en dag skulle stå där utan bönder? Och vart tog hela Sverige ska leva vägen? Det politiskt skapade samhället, skulle behövt ett blomstrande bondesamhälle i dag, tänk bara så många jobb det skulle ha inneburit.

Man saknar inte bönderna, förrän mjölkkylarna står tomma och de öppna landskapen växt igen.