Att det slutits löneavtal inom både det ena och andra har väl inte kunnat undgås. Många har kanske blivit glada över högre lön, men vad hjälper det om jobbet försvinner. Vad jag inte förstår är, hur de olika facken och LO med för den delen tänker. De kan ju inte ha varit ovetande om att sämre tider är på gång.

Nu kommer säkert politiker och de olika fackens företrädare, att gapa om att företagen måst ta sitt sociala ansvar. Det här har hänt förr och så brukar det gå till. Men företagen har nog med sitt, inte minst att få företagen att leva vidare och att hålla aktieägarna vid gott mod till dess det vänder. Enda möjligheten är att dra ner på personalkostnaderna, det går ju inte att sälja mera för att få inkomster.

Att det här även drabbar de offentliga verksamheterna förstår var och en. Det blir mindre skattepengar som kommer in, det gäller att se över kostnaderna. Hur stora inbesparingar som måste göras, beror på hur hårt den här lågkonjunkturen kommer att drabba vårt land. När de stora företagen drar ner på kostnaderna, drabbar det leverantörer, underleverantörer, konsulter och transportföretag m.m, vilket i sin tur påverkar en hel radda av andra företag.

Lågkonjunkturer har en förmåga, att sanera bort de företag som inte är (eller har hunnit bli) livskraftiga. De politiker som trott att räddningen för att skapa nya jobb, skulle bli det som kallas tjänstesamhället, kommer säkert att bli grymt besvikna.

Problemet med vårt land är, att vi inte har någon bred bas att stå på. Statliga företag (eller bara delar av) har sålts och pengarna finns inte kvar. De kvarvarande kan inte på långa vägar tillföra staten pengar i den omfattning som behövs, i förhållande till vad de stora exportföretagen tillför landet när hjulen snurrar för fullt. För Borgs del blir det att justera budgeten och då ser det inte så värst bra ut.

Och hur ska det gå med att få alla i jobb? Det blir ju sju resor värre när det försvinner en massa jobb. Vad jag kan förstå får alla politiska partier börja tänka om, för att alla ska kunna få ett jobb ter sig allt mer omöjligt. Men vad finns det då för möjligheter för våra politiker, att få rätsida på det här? Det går inte längre att tro på att nya jobb, kan skapas i samma takt som gamla försvinner. Likaså är det omöjligt att de offentliga verksamheterna ska kunna anställa de jobblösa.

Problemet är inte att skapa dessa jobb, det är ett ekonomiskt problem. Så mycket pengar kommer aldrig vårt land att kunna skrapa ihop varje år, det finns nämligen redan nu en släpande skuld som måste täckas upp. Den politiker som tror att skattehöjningar ska avhjälpa det hela, är helt fel ute. Det skulle bara få de rika att fly landet, antagligen några av storföretagen också.

Vad som återstår är, att de politiska partierna måste prata ihop sig, den här krisen kommer även att påverka dem och deras existens. Kostnaderna för EU medlemskapet, måste sparas in på statliga verksamheter, de skatter invånarna betalar in, är ju en betalning för tjänster som ska utföras inom vårt lands gränser. Precis som företagen som ser om sina hus, måste också staten, kommunerna och landstingen göra. Och det är just det, de så kallade folkvalda måste se till blir gjort. Invånarna i första hand, resten får bli som det blir. Det är ju faktiskt så, att invånarna i landet är deras arbetsgivare.

När det blir kärva tider, måste det politiska etablissemanget ta sitt sociala ansvar och inte det privata näringslivet. Blir det riktigt illa, måste de jobba ideellt utan lön. Det är ju ett hedersuppdrag de har tagit på sig att utföra, oavsett om de får betalt eller inte. Betalt kan man bara få när det finns pengar, så är det för alla andra. Medgång är mycket trevligare än motgång, men det hör till spelets regler att det är så.