Datorns trötthet har smittat av sig på mig, eller så är det den första snön som ställt till det. Den här årstiden kan jag vara förutan, åtminstone i den här mörka och solfattiga delen av världen. Det är den globala uppvärmningens fel hörde jag någon sa, vi kan vänta oss sådant här väder i framtiden. Jag tror inte ett dugg på det, endera har alla försök att rädda vår miljö ställt till det, eller så beror det på att vädersvängningar funnits i alla tider. Om det beror på det senare, varför ska folk försöka ändra på tingens ordning? 

Antagligen har fler än jag märkt det, folk har börjat köpa julklappar. Nog för att dagarna rusar iväg, men det är ändå nästan två månader kvar till jul. Men det kan ju också vara så att folk handlar nu, när julen kommer, kanske läget ser helt annorlunda ut för många. Ingen bryr sig om varken regeringens eller konjunkturinstitutets prognos om tillväxten nästa år, de märker på jobben att någonting allvarligt är på gång.

När det gäller prognoser om till exempel tillväxt i ekonomin, får man en känsla av att tidigare stämde man av med varandra, men inte nu längre. De senaste åren har finansministern kommit med sin prognos, precis som Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Lägger man dessutom till att de stora bankerna och LO gör sina egna prognoser, bör man komma fram till ett medeltal.

Det senaste halvåret har finansministerns prognos ifrågasatts, inte minst av bankerna. De finns ganska nära där det händer saker och märker bättre oron hos storkunder. Om ekonomichefer börjar ringa för att sonderar terrängen för att snabbt kunna få ett lån, betyder det att någonting är på gång.

Det som verkligen drar misstankar till sig, att allt inte står rätt till, är den tidigare så försiktige finansministern, som låtit regeringen lova både det ena och andra. Valet är inte förrän om två år, varför då frångå den vanliga gången, att lätta på plånboken under valåret?

Kanske någon rådgivare till regeringen läser samma utländska tidningar som jag och fått hjärtat i halsgropen. Det Grekiska skådespelet följs av alla länder runt Medelhavet och alla är lika oroade för vad som kan hända. Inom EU håller man tummarna för att de politiska makthavarna ska kunna reda upp situationen. Men får man tro tidningarna är oddset att de ska lyckas bedrövligt, insatsen kommer inte ens att ge pengarna tillbaka.

Jag grubblar över vad som kan hända, om Grekland slår vantarna i bordet och återgår till sin gamla valuta. För vår del kommer det inte att betyda så mycket, det är följdverkningarna som verkligen skrämmer. Om Grekland lämnar euron blir det svårt att hålla kvar de som investerat i valutan, dollarn är en säkrare placering.

Naturligtvis kommer hela penningmarknaden att påverkas, den flytande svenska kronan kan komma att få problem igen. Man har svårt att förstå det här med hur värdet sätts på en valuta, men visst har det med investeringar att göra. Kapitalplacerare jobbar ständigt med att hitta den säkraste platsen för deras pengar, men pengar kan flyttas med en knapptryckning i vår högteknologiska värld. Av den anledningen måste vår finansminister vara optimistisk i sin prognos om framtiden.

 Men eftersom de flesta länder i Europa känner av den nedåtgående trenden, kan man kallt räkna med att konsumtionen kommer att minska. Hur mycket är det ingen som kan förutspå, men den minskade efterfrågan, späder på arbetslösheten ytterligare. Det ska bli intressant att se hur andra länders regeringar kommer att agera, för att förhindra att krisen leder till en depression.

Riksbanker som under ganska många år nu sett till att inte inflationen urholkat lönerna, har snart förbrukat räntevapnet, man kan ju inte sänka räntan till lägre än noll. Det finns redan många människor som belånat sina fastigheter för att kunna betala räntorna, att amortera har inte varit att tänka på. Om de tvingas börja amortera av på sina lån, spricker deras kalkyler. Visst liknar det hela en balansgång på slak lina, som ytterligare kommer att ställa till det om snålblåsten sätter in.

Man hör redan människor som lägger undan pengar för kommande behov, det är inte alla som kan det. I början på åttiotalet hade vi en liknande situation, då uppstod ett ränterally som krävde många offer. De som inte hade sina lån bundna, fick betala runt tjugo procent i ränta.

Kan det hända igen? Omöjligt är det inte och om det skulle hända, kommer det att sluta betydligt värre. I dagens läge kan jag tänka mig att den genomsnittliga skulden för fastighetsägare ligger en bit över miljonen. Hur många av dessa kan klara av, att betala runt tiotusen mera i månaden? Vad jag kan förstå, är det bara att hoppas att vår finansminister har rätt och alla andra utländska experter har fel.