Man börjar bli trött på att höra politiker tala om jobb och hur de ska kunna skapas. I alla media pratas och skrivs det om alla jobb som försvinner, det är tydligen två skilda världar vi fått på halsen. Politiken ligger alltid ett steg efter, det har visst att göra med den demokratiska beslutsprocessen att göra. Varför inte helt enkelt skrota den.

Karl Bildt minns honom säkert, Georg Soros, han som gjorde en fin affär på den svenska kronan. En finurlig finansgubbe, som gjort stora pengar på andras misstag. Den dåvarande borgerliga regeringen snuvade han rejält. Man ska ha i åtanke att det här är en av världens smartaste affärsmän, en som genomskådar alla bluffar och utnyttjar svagheter.

Soros omdöme om den Europeiska krisen är, att den är självförvållad. Han skulle heller inte bli förvånad om Tyskland bestämmer sig för att hoppa av EU. Och visst har han alldeles rätt, EU tycks vara dumskallarnas paradis. Men bra betalt, har de som hittar på alla dumheter. Än så länge, för vem ska betala deras löner, om den ekonomiska krisen lamslår Europa?

Det måste vara minst sagt genant för alla dessa höjdare, hur det kunnat vara möjligt att misslyckas så kapitalt, med att skapa ett starkt Europa. Det enda de lyckats med, är att skapa ett löjes skimmer över sig själva och parlamentets medlemmar.

Vad har EU blivit känt för, om man bortser från alla löjliga förbud och försök att få all makt? Tja, egentligen är det väl bara bidrag till höger och vänster, som lockat många länders makthavare, att lura sitt folk att vara med om bidragskarusellen. Fler än en trodde alldeles säkert, att det fanns hur mycket pengar som helst att hämta.

Ingen är längre omedveten om hur EU misskötts och det finns antagligen en gräns, för hur stort ansvar Tyskland kan ta, innan Tyska folket kommer att ryta till. Tidigare ”kompisen” Frankrike, börjar få nog med egna problem, där finns knappast någonting att hämta. Vad har vi då för penningstarkt land som lagt invånarnas skattepengar på hög?

Tja, man kan ju ana att blickarna riktas åt vårt håll. För visst finns en baktanke bakom allt beröm från EU:s höjdare om hur duktig vår finansminister varit att hushålla med invånarnas pengar. Naturligtvis har EU varit ute med håven och jag kan förstå att både vår statsminister och trogne vapendragaren finansministern, börjar få kalla fötter. Det börjar lukta rejält av soppan de högsta hönsen inom EU kokat ihop. Soppan saknar en viktig ingrediens (pengar) och då måste den tas där de finns och läggas där det fattas.

Men eftersom vi ska lägga en enorm massa miljarder på vår infrastruktur, ja, inte till vägar utan järnvägar, behöver vi själva pengarna. Jösses vilket dilemma för vår regering, ska de vara själviska eller träda in som en räddare, som vi brukar göra? Vi har ju varit framgångsrika med att ta på oss ansvaret för det som händer i vår värld, en form av Bror Duktig. Visst har det blivit fel ibland när bistånd getts till fattiga länder, för en och annan diktatur har tyvärr också fått en rejäl slant. 

Det blir inte lätt att sätta sig på tvären för våra två höjdare (plus Calle, förstås), som fått frottera sig med alla andra storheter i Europa, det har fått tuppkammen att växa. Det är ju vad vårt lands ledande alltid drömt om att få göra, men tidigare mötts med kalla handen.

Vill man vara populär som måste man också vara beredd att betala för sig, en fet plånbok drar alltid till sig ”vänner”. Råkar man mingla med fel vänner, kan man få dåligt rykte. Det som nu händer inte minst inom EU, stämmer ganska bra överens med, att lägger man sig med en illaluktande hund med loppor, får man själv loppor och luktar pyton. Lopporna gå det att bli av med, men att bli av med lukten, blir betydligt svårare.

När det gäller makthavare, är de ju bara människor, med alla de fel och brister som vi vanliga ”dödliga” har. De är varken smartare eller klokare än folk i gemen, de är ett tvärsnitt av de olika ländernas invånare. Tyvärr får vi, precis som andra länder, dras med deras fel och brister under en valperiod, som är alldeles för lång i rådande tider. Ute i Europa kan makthavarna bara hoppas, att deras invånare är lika snälla och fogliga, som det svenska folket.

Visst är vi ett folk som fogar oss i det mesta och anledningen kommer säkert någon forskare att komma fram till, att det sitter i generna. Men de som saknar dessa gener och som tröttnat på välbetalda politiska företrädare, som visat att de månar mera om sig själva än väljarna, lägger numera sin röst på Sverigedemokraterna.

Kanske ett sätt att visa att det trots allt finns lite kvar av det svenska vikingablodet i en stor del av invånarna, även om de inte är lika blodtörstiga. Men att allt fler inte längre lyssnar på vad de gamla partierna har att säga, utan istället utgår från sina egna erfarenheter och hur de skulle vilja ha det, bäddar för en spännande framtid. Det vet väl fasiken, om inte det ska liknas vid en fredlig revolution.