Satt länge och funderade vid köksbordet efter att ha läst tidningen. Inte så mycket vad som hänt, utan snarare vad som är meningen med livet. Inte är det att sätta sig framför datorn och skriva ner det som för tillfället råkar finnas där. För det mesta överraskar de tankar som dyker upp i huvudet till och med mig själv. Hur det kan bli så, har jag ingen aning om.

Okej då, jag kanske innerst inne grunnar på saker som kan provocera lite, men det är våra politiker mycket bättre på. Jag har inte hjärta att reta upp en sjuk eller arbetslös, men det tycks inte våra politiker och myndigheter ha några problem med. Kan inte ens föreställa mig, hur det skulle kännas, att sakna medkänsla för människor som har det svårt.

Med sina feta löner, kan inte de som fattar besluten som berör människors vardag, fatta att många lever på marginalen. Att de måste prioritera boende och mat så gott det går. När man därför kan läsa att kronofogden jagar tusentals människor för att inte skolkort betalats, inser man att även om staten är rik, betyder inte det att svenska folket är det.

De flesta människor jag pratat med, klagar över att livet inte blivit som de drömt om. Och de som klagar är inte bara gamlingar, ute även medelålders. Jag har försökt tänka tillbaka, om jag hade några framtidsdrömmar, men kan inte komma på någonting specifikt. Har haft turen att kunna leta mig farm till, det jag verkligen var bra på och som jag trivts med. Andra har inte haft samma tur, många framtidsdrömmar har krossats under åren. Massvis med människor går till arbetet varje dag och vantrivs. Anledningen till det är, att pengar behövs för att överleva.

En som jag talade med för ett par år sedan, hade blivit sjuk strax efter pensioneringen. Sjukdomen är min belöning för att jobbat sedan jag var sexton år, sa han. Ingen guldklocka och usel pension, bara en utsliten kropp. Visst kände han sig bitter och besviken på livet, men hade beslutat sig för att ta vara på den tid som var kvar. Innan jag lägger av för gott, ska dom få kosta på mig nya knän och höftleder, så har jag i alla fall fått nånting, sa han.

Han hade aldrig köpt något hus, som kunnat fungera som sparbössa och kunnat användas på äldre dagar. Visserligen hade han inte behövt svälta, men ett helt arbetsliv hade inte heller gett honom många kronor på banken. Pengarna hade han satt in i slutet på sjuttiotalet, har inte ökat med många kronor, räntan har inte ens följt med inflationen.

Det kostar pengar att föda upp tre barn, sa han, vi kom aldrig riktigt ikapp. Inte gjorde det saken bättre, att hans fru hastigt gick bort i cancer och han blev ensam. Massvis med människor i vårt land har upplevt sina liv på samma sätt som den här mannen. Människor födda på tjugo-, trettio- och fyrtiotalet, har under sina arbetsliv, betalat mera i skatt än många storföretag tillsammans. Naturligtvis känner de sig grundlurade av alla löften de fått under åren, fattas bara annat. Man skulle blivit politiker istället för rörmokare, då hade man i alla fall haft en hyfsad pension, var det en pensionär som sa för ett tag sedan.

Jag tänker på alla de människor som offrade så mycket för att bygga upp vårt samhälle. De betalade höga skatter som skulle skapa ett folkhem. De pengarna skulle ta hand om inte bara barnen, utan också dem själva i livets slutskede. En del lever fortfarande, med usel pension och blir behandlade så gott det går, med de pengar som kan avvaras till åldringsvård inom våra myndigheter.

Osökt kommer det mig att tänka på någonting David Hope skrev för länge sedan. Välsignad varje människa, vem hon än må vara, som planterar träd som hon själv aldrig får se. Det är ju så det var tänkt att fungera, för att åtminstone barn och barnbarn skulle få leva under bättre förhållanden. Det är väl också orsaken till, att barnen blev bortskämda och de i sin tur skämt bort sina barn.

Men det är ständigt nya saker som måste ”planteras”, många äldre betalar ännu höga skatter, men nu på sin knappa pension. Men det är inte bara för att rädda välfärden, miljön måste också räddas undan en katastrof. Om alla skatter och avgifter som betalas in, ska lyckas rädda efterkommande generationer, det får de gamla aldrig se.

Vad de däremot ser medan de ännu är i livet är, att politiker- och byråkratkåren har växt så det knakar. Det gör att skattepengarna går åt som en mjukglass i solsken, de räcker inte till att plantera någonting alls. Vad jag kan förstå betyder det att kommande generationer, kommer att få dras med samma problem om ingenting görs.

Kostnaderna för de offentliga verksamheterna ackumuleras hela tiden, redan nu kan man se att det är ohållbart. För mig är det obegripligt att ingen ekonom talat om för de politiska makthavarna att det hela måste stoppas i tid. Hur länge har invånarna tålamod att se på, hur de som väljs till politiska uppdrag (ja, egentligen är det ju partiet som delar ut uppdragen) att ta hand om invånarnas skattepengar, har bättre löner och pensionsvillkor än de som jobbar ihop pengarna?

Att få stopp på det hela blir inte lätt, men det måste göras. Alternativet är ett ekonomiskt kaos och det är sju resor värre, än den kris som nu oroar många just nu. Tid är dyrbar och den rinner snabbt undan.