Det är söndag och jag sov faktiskt en timme extra i dag. Det gör ont i kroppen efter arbetsdagen vid sommarstugan, arbete ger inte hälsa och välstånd som det sades en gång i vårt land, utan tvärtom. Nåja, man har ju själv valt att ha det så här.

Tidningen är alltid sen på söndagar, inte står det mycket i den heller, men ändå bläddrar man igenom den. Läste som flyktigast att Grekland kan komma att lämna euron, det skulle de gjort för länge sedan. Visst flög det några tankar genom huvudet, men när jag sitter framför datorn, är det jag tänkte som bortblåst. Vad som hände för runt femtio år sedan däremot, kommer av sig självt. Men det som hänt senaste trettio åren, har också bitit sig fast.

Alla äldre minns industrisamhället som en tid då inte så mycket förändrades. Allt gick sin gilla gång och hade säkert gjort så än, om det inte funnits människor som ville förändra världen. Och det lyckades de med, vi fick in makthavare som budgeterade för minst fyra procent ökning av inkomsterna och utsåg partikamrater att ta hand om dem. Det visade sig snabbt att fyra procent ökning, inte ens räckte till löner åt de som skulle ta hand om pengarna, målet måste sättas högre.

Adjöss med det gamla industrisamhället, jakten på guldkalven satte igång. Men starten blev dålig, IT-bubblan som sprack var ett streck i räkningen, inte minst för de som då satsat på aktier. Men i ett modernt samhälle måste man ta risker, för att kunna tjäna pengar. Jag vet inte vart de snabba klippens ”juppies” tagit vägen, kanske är de anställda vid någon AP-fond. Där spelas det ju stötpoker med invånarnas pensionspengar.

Man sa aldrig vad mellantiden var för tidsålder, den var ju så otroligt kort. Däremot har vi i snabb takt fått olika benämningar på vårt moderna samhälle. Vi är väl fortfarande inne i det högteknologiska kunskapssamhället, men en del, inte minst politiker kallar vårt nuvarande för tjänstesamhälle. Men det beror bara på att det inte går att skapa nya ”vanliga” jobb numera. Men ett tjänstesamhälle är ju bara ett finare namn för att det finns folk som är villiga att göra skitjobb åt andra och säga adjöss till det skydd anställda har. Det är numera accepterat att kvinnor går och städar hos andra, förr kallades de pigor, numera egna företagare.

Någonting som smugit sig på den moderna människan är konkurrenssamhället, det ställs allt större krav på landets invånare. Små barn och ungdomar i tonåren slås ut av en allt mer hänsynslös syn på människans roll i samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och se till att landet kan leva vidare.

Det här med konkurrens kan väl vara bra när det gäller att hålla priserna nere, men om människor måste konkurrera med varandra, kommer aldrig landet att fungera som en enhet. Politiker borde om någon veta vad ”teamwork” (att alla hjälps åt) kan ge för resultat. Se bara vad de tillsammans lyckats höja sina löner och pensionsvillkor. För att inte tala om, hur väl de blir omhändertagna, om de av skilda anledningar inte längre platsar inom politiken. Tänk om gamla, sjuka och arbetslösa blev omhändertagna på samma sätt.

Politiker försvarar sig med att de har långa och oregelbundna arbetstider, de som sitter i riksdagen nämner ingenting om sin långa semester. Har sett bilder ibland från riksdagen, på de bilderna har det i bänkarna varit glest med folk. Vår utrikesminister har sällan tid att närvara, han Twittrar eller ser över sin aktieportfölj. Hur många som är frånvarande på grund av styrelseuppdrag i de mest skiftande organisationer och offentliga företag och verksamheter, vet nog inte ens statsministern. Så bra betalt som de har, är det dags att sluta extraknäcka och jobba i riksdagen istället.

Talade med en god vän som är läkare, han funderar på att emigrera. Vart vet han inte, men någonstans måste det väl finnas ett land, där inte Försäkringskassans handläggare, tror sig veta mer än honom om patienter de aldrig sett. Kanske finns någon som omskolats från skomakare till handläggare. I så fall borde utbrända människor som gått in i väggen, fråga honom hur man halvsular en utsliten kropp och själ.

Konkurrens och stress kan orsaka allvarliga problem, många drabbas numera av både ansvarsstress och prestationsångest. Enligt min gode vän finns det gott om förtvivlade killar i sina bästa år, som har potensproblem. Om för höga krav ställs både på jobbet och hemma, kan det bli så. Visst finns det Viagra, men de hjälper ju bara för stunden. De stackars satarna kan ju inte käka piller hur länge som helst. dessutom kan ju snopparna blir resistenta mot pillren, det vet man ju inte.  

Egentligen är ju det här allvarliga saker, men det blir inte bättre, om man inte kan se det från den humoristiska sidan. Jag har en historia nedskriven, som visar att det här med potensproblem inte är någonting nytt. Det fanns även på den gamla ”goda” tiden, även om barnaskarorna var stora i vårt land. Den här historien handlar om ett par som bodde i ett litet torp. Det var på den tiden då människor faktiskt bodde i ett, och försökte överleva, på det ett litet torp gav. Hursomhelst, så här lyder historien:

Gotthard och Josefina ägde ett torp. Dom hade tre kor, men det var en för mycket. Efter en bedrövlig sommar med regn stup i kvarten räckte inte fodret till. Det var svårt att få det att gå ihop, så Josefina sa:

– Det är torgdag i morgon, du får gå in till stan och försöka sälja en ko.

– Jag gör väl det då, sa Gotthard. Kanske jag kan få femtio kronor för kon.

Gotthard gick till stan med kon och väl framme fick han inte bara femtio kronor för kon, han fick femtiofem. Eftersom skorna var slitna passade han på att köpa ett par nya för 4:50. Glad i hågen traskade han hem. Vägen var lång och han kom hem först framåt småtimmarna. Ute på farstubron tog han på sig sina nya skor och gick in till Josefina.

– Ser du nånting på mig, Josefina? undrade han

– Nä, inte ser jag nånting på dig, Gotthard.

Gotthard blev förbaskad.

– Gå och lägg dig om du inte ser nånting. Det är sent.

Josefina gick in och lade sig och Gotthard stod kvar i köket. Efter en stund för sig själv ilsknade han till och tog av sig alla kläderna. Han tog på sig nya skorna och gick in till Josefina.

– Ser du nånting nu då?

– Ja, jag ser bara det gamla vanliga på dig Gotthard och det tittar då rakt ner.

– Den tittar på nya skorna, fräste Gotthard.

– Jaha … Nästa gång kan du väl köpa en hatt, sa Josefina och kröp under täcket.

Jag har för mig att ha en gammal hatt någonstans på vinden. Kanske värt ett försök.