Ibland funderar jag över varifrån alla tankar kommer, jag anstränger mig inte för att lägga saker på minnet, de hamnar där i alla fall. Varje dag matas min stackars hjärna med nya saker. Jag vet inte om man kan använda uttrycket skriva av mig när jag sätter mig ner framför datorn, snarare ska det väl ses som att jag städar lite.

Jag läser alldeles för mycket, i alla fall enligt min fru och hon bör ju veta. Själv tänker jag inte så mycket på det, för läst massvis med böcker, har jag gjort sedan barnsben. Det är en vana som är svår att göra sig av med och innerst inne, vill jag det inte heller.

Varför jag mellan bokläsandet och annat, hakar upp mig på politiska makthavares oduglighet, har jag ingen aning om. Jag har inga som helst sympatier för något politiskt parti eller politiker, för mig är de totalt onödiga i den moderna värld vi tvingas leva i. De hör till en förgången tid, precis som deras ideologier.

Politiker säger att de ser framåt, att vi ska få det bättre. Men så här långt, vilka har fått det bättre? Ser man till löner och levnadsstandard, naturligtvis har det blivit bättre. WC har ersatt torrdasset, de flesta har dusch, husen är bättre isolerade och utbudet av varor är större. Men det hela är ju bara en kosmetisk förbättring, för människorna i landet har det inte gjorts mycket för att förbättra deras livssituation. Fasiken vet om vi inte på femtiotalet hade ett mänskligare samhälle.

Ekonomin förbättras för många, för andra har det blivit sämre. De som fått det sämre är i majoritet. Visserligen har lönerna stigit nästan varje år, men utgifterna följer hela tiden med de ökade inkomsterna. När jag ser tillbaka, vet väl fasiken om inte köpkraften var bättre i slutet på femtiotalet, trots att lönerna inte var någonting att skryta över. Men boendet åt inte upp lika mycket av lönen som i dagens läge.

Jag tror inte våra politiker har begripit att det samhälle vi nu har, är det inte många som vill ha. Svenska folket (ja, en stor del i alla fall) har enorma skulder, inte bara till bankerna, utan också till Kronofogden. Det blir lätt så när människor dras med i konsumtionshysterin och staten har jublat, ju mer konsumtion, desto bättre ekonomisk tillväxt. Men vad händer med dessa människor om nödbromsen måste dras åt? Det handlar ju om hundratusentals, var finns skyddsnätet? Tja, fråga de politiska makthavarna, det är ju de politiska visionärerna, som gett oss det samhälle vi nu har.

Jag vet inte varför sossarna ständigt tycks hoppa i galen tunna, åtminstone har de gjort det senaste trettio åren. Som det här med att välja partiledare, eller representanter för partiet. En sak borde de i alla fall ha lärt av Göran Persson, ge aldrig mera någon ett mandat, att styra efter eget huvud.

Så länge den nya partiledaren ”Lövet” höll en låg profil, rusade opinionssiffrorna i höjden, ingen visste ju vad han skulle kunna göra åt ett sargat parti, men det kunde ju inte bli sämre. Men så började han äntligen tala till sina väljare och det framkom att han var en person, som inte förstod sig på vilka behov ett folk har. När det han hade att säga var en blek kopia av den borgerliga alliansens, började folk dra åt sig öronen. Det var inte en arbetarklassens företrädare som talade, det var en fackföreningsboss. Han talade om sina goda relationer med företagen, men hans enda beröring med det privata näringslivet, har varit att befinna sig på motståndarsidan. Eller borde i alla fall varit det.

På något underligt sätt får man en känsla av, att sossarna inte kommit underfund med, att de inte längre är störst och starkast och att industrisamhället är borta sedan lång tid tillbaka. Men det kanske värsta är, att deras ideologi inte stämmer överens med en mycket stor del av befolkningen. Den moderna människan vill inte ha personer i maktställning, som tror sig veta vad folk vill ha. De sociala klyftorna och det orättvisa samhälle vi har i dag, beror på fattade politiska beslut, som sossarna varit delaktiga i.

Om någonting ställt till med att jobb försvunnit, är det LO och fackföreningsrörelsen, uppbackade av sossarna. Det tänker inte så många på. En gång i tiden var LO och sossarna starka och mäktiga, så är det inte längre och därför har lönerörelserna blivit till rena huggsexan. Det trodde säkert lärarna också att det skulle bli, det lät i alla fall på det viset från deras representanter.

Men på senare tid har lärarna insett, att när de vill ha upprättelse för sitt yrke, är det inte mycket de får för sin medlemsavgift. Förhandlarna fick antagligen kalla fötter, när de fått reda på hur usel kommunernas ekonomi är. Alltså måste det till att försöka med en kompromiss och hoppas att lärarna skulle förstå. Av reaktionerna att döma hos många lärare, gör de inte det.

 Det man sår får man skörda, brukade man säga förr i tiden, men det finns så mycket annat inom de kommunala verksamheterna som kostar pengar, att de inte har råd att så någonting för framtiden. Det kan knappast förvåna någon, att endast ett fåtal kommer att vilja utbilda sig till lärare. För mig är det ett bevis på att både de politiska och fackliga ledarna, lever i en värld som inte längre finns.

Politiker vill gärna tro att de är visionärer, men i själva verket hinner de inte ens med att tänka på, hur det ska bli i morgon. Problemen dyker upp snabbt, men den demokratiska processen jobbar oerhört segt och långsamt. Av den anledningen fattas många beslut, med alldeles fel underlag. Kanske är inte de politiska makthavarna ens medvetna om, att de en dag tvingas ta itu med alldeles för många akuta problem. Det är inte problemen i sig som kommer att skapa handlingsförlamning, utan att det inte finns pengar.

Men det är ett framtida problem som är alldeles för komplicerat, för att lägga ner tid och kraft på i dagsläget. Vi befinner oss redan nu i ett läge, då varje krona som kan sparas in, kommer att vara guld värd de närmaste åren. Att omfördela kostnader, som bara är ett sätt att få det att se ut som att de politiska makthavarna verkligen gör någonting, går inte längre.

Beskedet att EU måste spara kom inte som någon överraskning, kriser drabbar även politiska makthavare. Nu måste politikerna på hemmaplan ställa helt nya frågor till sig själva. Vad kostar alla vi så kallade folkvalda och alla politiskt skapade jobb? När de kommit fram till vad det kostar, kan de tala om det för landets invånare. Det räcker om de senaste fem åren redovisas. Kanske kan vi då också få en vink om, hur mycket dessa personer KOMMER att kosta i form av pensioner, som ska betalas när den dagen kommer. Den allra viktigaste framtidsvisionen är, att svenska folket ska slippa betala den kostnaden. Det ska ju inte vara så att framtidsvisioner, bara gäller politikers eget väl och ve.