Det svenska sättet att låtsas som om inget problem finns, är att inte tala om det. Slog vad med mig själv om en tia, att den bomb SD smällde av förra veckan, skulle mötas av tystnad. Och så blev det också, men inte bland folk på gatan, där pratas det för fullt.

Vädret brukar vara det vanligaste samtalsämnet när folk träffas, men de senaste dagarna har gubbar och gummor bara pratat om hur mycket invandringen kostar vårt land. För deras del handlar inte invandringen om människoraser, utan om pengar och ingenting annat. Att prata om pengar, kan man väl ändå inte kalla för rasism.

Svindlande 119 miljarder skulle sparas in, om invandringen skulle skäras ner med 90% eller vad det var enligt SD. Den summan lät alldeles för hög enligt en professor, men någon egen summa presenterade han inte. Så den stora frågan många på gatan funderar över i dag är, hur mycket invandringen kostar i nuläget. Egentligen.

Så snart invandringen kommit på tal, eller någon skrivit en artikel, har motreaktionen blivit att vederbörande haft rasistiska åsikter. Efter SD:s utspel hade jag väntat mig en massiv dementering från både regeringen och i våra massmedia, men ingenting har hänt.

När ingenting skrivs eller sägs, kan folk få för sig, att ledarskribenter och programledare fått order om, att en så känslig sak, inte ska föras fram i rampljuset. Men visst förstår jag att det är svårt att komma med motargument. Då måste ju den verkliga kostnaden öppet redovisas för svenska folket, för att de ska kunna tro på det som sägs eller skrivas.

Man brukar säga om folk som inte vill dra till sig uppmärksamhet, att de tassar fram i ullstrumpor. Nåja, ullstrumpor är knappast vad våra politiska makthavare har på fötterna, däremot dyra skor (en del har till och med handgjorda). Snygga skor gör sig bra i talarstolen och tevekamerorna fokuserar ofta på dem och fotarbetet.

Trots sina dyra skinnskor, tassar dessa personer fram ytterst försiktigt när det gäller känsliga saker, som exempelvis invandringen. Så här långt, kan det våra makthavare gjort åt den frågan, liknas vid att gå över ett golv fyllt med råa ägg, utan att knäcka ett enda. Naturligtvis kan det vara möjligt, om man är van vid att ha båda fötterna förankrade i tomma luften. Då kan man antagligen även sväva fram och det förklarar kanske fenomenet.

Jag minns att Slas för länge sedan skrev, att man blandar ihop rasism och utlänningshat, med vår nedärvda, på grund av att vi bor glest, misstänksamhet mot främlingar. Vad jag kan förstå kan det inte beskrivas bättre. Men Slas anklagades inte för att vara rasist, trots att han satte fingret på en öm punkt, nämligen det hyckleri och den dubbelmoral som finns i vårt land.

I vårt land har de politiska makthavarna utgått från att svenska folket, inte har några fördomar eller förutfattade meningar om andra (att de själva har det, är en helt annan sak). Men man har aldrig kontrollerat om det är så. När makthavarna och deras rådgivare kommit fram till, att de flesta inte har några fördomar eller förutfattade meningar om andra, så är det så. Tänk om det vore så enkelt.

Det går inte att säga, att svenska folket inte har några fördomar, för det har vi. Inte bara mot utlänningar, utan också mot personer som avviker från normen hur vi bör se ut. Massvis med människor hänger upp sig på att ungdomar har ringar i öronen, näsan och läpparna, eller bär tatueringar så de ser ut som modern konst.

De som oroas mest över den brokliga samling vi blivit i landet, är de äldre. Men är det så konstigt, att äldre människor på en liten ort, blir både misstänksamma och oroliga, när invandrare plötsligt förändrar deras gatubild? Inte nog med att de ser annorlunda ut, de samlas också i klungor, pratar högt och fort, på ett språk som för en svensk, låter som ren rotvälska.

Det är skillnad på folk och folk, sa alltid min mamma. Och visst är det så, de flesta invandrare är vänligt sinnade människor, men det finns också sådana som förstör för dem. De som förstör märks naturligtvis betydligt mera än de andra. Men det får inte diskuteras på annat sätt att endera är man för, eller emot invandring. I det senare fallet klassas det som rasism.

Antagligen finns det även invandrare som har rasistiska tankar. Visst har de kommit till ett nytt land, men bär ändå med sig de egna värderingarna från det land de kommit. Många av dem har en tro de följer till punkt och pricka, de flesta svenskar skiter fullständigt i vad svenska kyrkan predikar.

Det är inte mycket som är heligt i vårt land, här häcklas till och med Kungen. Även Gud sig får en känga ibland, och det påstås till och med, att Gud är en kvinna, utan att någon river upp himmel och jord för det. Av den anledningen har vi svårt att förstå oroligheter, som följd av att någon inte brytt sig om, vad de här människorna tror på. Raseriet mot de som har en annan uppfattning än denna trosgrupp, kan mycket väl uppfattas som rasism. Vilket betyder att vi alla är rasister på ena eller andra sättet.

Det är lätt att förstå gamla människors oro och ilska, över hur deras samhälle förändrats. Många har bott på en ort hela sitt liv och så rycks hela deras trygga tillvaro upp med rötterna. Redan som ung fick de lära sig att vara solidariska med de som hade det svårt. Visst har de klagat under åren, men böjt sig för, att det inte tjänade någonting till. De makthavande hade ju alltid rätt, även om de som levde i den bistra verkligheten, såg att de hade fel.

Men någonstans på vägen in i vårt moderna samhälle, har de politiska makthavarna tänkt fel. Det märks inte minst på att SD, sakta men säkert stärker sin ställning. Partiet tycks locka till sig både unga, gamla och långtidssjuka och det kan man förstå. De grupperna har knappast fått känna av någon förståelse för, att inte kunna få något jobb, bli allvarligt sjuk, eller hur det är att bli gammal, från de gamla etablerade partiernas företrädare.

Naturligtvis ska vi ta emot flyktingar som verkligen behöver hjälp, men de måste vara beredda på att anpassa sig till vårt samhälle och våra levnadsvillkor, för att kunna bli accepterade. Upplevs de som en börda som måste bäras av alla, till och med av de sjuka, arbetslösa och pensionärerna, blir resultatet det ingen vill ha.

Hur det än är, så har ju vår borgerliga regering lärt oss, att vårt lands ekonomi och att få alla i arbete, är det absolut viktigaste. Men undanhålls viktig information om vart skattepengarna används till, uppstår rykten som blir näst intill omöjliga att ta död på. Ja, se pengar, de kan ställa till med mycket elände.