Usch då, det känns som om en förkylning är på gång. Men den har jag väntat på sedan hösten började i april, så det är väl på tiden. Hoppas den går över till våren, om vi nu får någon sådan nästa år, förstås. Men det är inte bara jag som känner av vårt bistra klimat, alla tycks göra det. Den stress man ser hos människor har väl ingenting med klimatet att göra, men hur länge kommer de att orka. I mataffärerna blir man nästan omkullsprungen av jäktade unga kvinnor, som rödnästa och snörvlande, jagar runt med sina kundvagnar. Men de skyller på dagis, att barnen bär med sig smittan hem. Men det förklarar inte varför de far fram som virvelvindar och kör som galningar med sina bilar för att hinna med allt.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse. Den texten har jag på en tygkasse från Bokia. Texten har Tomas Tranströmer skrivit. Men vad menas egentligen med texten, den kan tolkas på så många sätt? Vad kan den vilsne hitta i gläntan mitt i skogen, en viloplats eller vad?

Den moderna människan har blivit en sökare och försöker hela tiden sätta upp nya mål, de som uppnåtts visade sig vara ingenting värda. Och så är det väl, det känns nästan som en besvikelse, en form av antiklimax, när vi köpt eller fått en sak vi länge önskat. Vi vill ju så gärna ha någonting att se fram emot, det är ju det som hägrar.

Och det är på det sättet en regering (eller politiska makthavare over huvud taget) försöker få invånarna att verkligen tro på, vad de ska få någon gång framöver. Om inte guld och gröna skogar, så i alla fall ett jobb att gå till, tjäna pengar eller betala mindre skatt. Variationen på vallöften beror på de politiska ideologierna. Men någonting de flesta politiker är ense om, är att alla måste jobba, annars kan vi inte räkna med nya reformer. Visserligen inte saker som är till nytta för alla, någon grupp måste alltid prioriteras. Men längre fram, om det finns utrymme så kanske …

Det här politiska tänkandet har gjort att många inte har någonting att se fram emot, för dem känns livet, som att gå runt i en cirkel. Att gå och gå, men ändå hela tiden komma tillbaka till utgångspunkten. Drömmar och förhoppningar som inte slagit in, tvärtom har istället nya problem tyngt ner tillvaron. Många drabbas av depression, hamnar i ett svart hål det inte går att ta sig ur. De skulle behöva sin alldeles egna lilla glänta i skogen, där inte omänskliga handläggare vid Försäkringskassan eller andra myndigheter kan nå dem.

Politiker har förändrats under åren, inte till det bättre precis. För brann många politiskt aktiva för att människorna skulle få det bättre, nu brinner våra politiker för att förändra vårt samhälle till ett som de själva anser, att invånarna ska ha. Motsättningarna växer för varje år, det är ohållbart i längden.

Man märker tydligt att vänner och bekanta har helt andra värderingar i dag, än bara för några år sedan. De snålar in på inköp av kläder, den gamla bilen håller alldeles säkert några år till o.s.v Pengarna de sparar ihop, spenderas på resor till varmare länder. Där kan de koppla bort gamla Svedala och alla vardagsproblem. Det känns lättare att tackla problemen efter en avkopplande resa. Dessutom har de nästa resa att se fram emot, när de solbrända bläddrar igenom kameran och tittar på bilder från solvarma stränder. Eller som en sa, det gäller att kapa bort en bit av vinterhalvåret.

Att de äldre gör av med sina pengar i andra länder är inte bara ett problem för staten, utan också för affärerna. Naturligtvis tycker regeringen att det är osolidariskt, att de inte spenderar pengarna här hemma. Eftersom allt fler äldre reser numera, ja, till och med skaffar bostad i varmare länder, är det inte bara ett kortsiktigt, utan även långsiktigt problem. Av den anledningen pratas det om att höja pensionsåldern.

Problemet är att det i dag finns alldeles för många, som kan sluta jobba tidigare i alla fall. Den gruppen har tillräckligt med pengar och en pensionsförsäkring som betalas ut varje månad, oavsett var de bor. De kanske rent av emigrerar och betalar på det viset betydligt mindre skatt. Kvar blir de lågavlönade och utslitna, de som det kommer att kosta skjortan att ta hand om, den dag de går i pension.

Den som inte ser att de problem vi redan har, kommer att förvärras ytterligare, måste vara mitt uppe i den politiska smeten. Om de äldre kommer att jobba längre, när ska då ungdomarna komma in på arbetsmarknaden? Kommer verkligen företagen att acceptera gamla gubbar och käringar som arbetskraft, när unga välutbildade friska starka människor står i kö för samma jobb? Knappast troligt.

Jag tror inte ens de politiska makthavarna satt sig ner och pratat igenom det hela med det privata näringslivet. Tänk er en sjuttioårig kassörska i en stor butik, lyfta kilopåsar från bandet med potatis, mjöl, socker och andra tunga varor. Inte ens de unga klarar av jobbet under lång tid, många har arbetsskador redan i åldrarna mellan trettio och fyrtio.

En anledning till att de politiska makthavarna kommer med det ena vansinniga förslaget efter det andra, beror på att vårt samhälle inte utvecklats som tänkt var. De flesta såg det redan för tjugo år sedan, men politiker lever inte i samma värld som vi övriga. Men vad gjorde man då, jo sanerade statens och bankernas urusla ekonomi. Vad som hände var att statens åtaganden, istället lades på kommunerna och landets invånare.

När bankerna kom underfund med att folk svalde vad som helst, pressades kunderna till att själva göra det mesta möjliga. För gamla människor som gått till banken för att betala räkningar, blev det allt dyrare. Kundservice måste kosta, för personalen minskade vinsterna betydligt. Att kontanter numera inte tas emot, är helt i linje med hur vårt samhälle fungerar i dag.

Att det nu börjar visa sig att kunderna blivit förbaskade och hoppat av från storbankerna, är inte alls konstigt. Samma sak kommer alldeles säkert, de gamla etablerade partierna att få känna av vid nästa val. Om man sparkar tillräckligt länge på den som ligger, reser den sig till sist och sparkar tillbaka. Sparkar bäst som sparkar sist, skulle jag tro.