Att tilldela EU fredspriset, fick våra media att börja fundera över vad de höll på med i Norge. Det kan bli så om man saknar humor, för visst var det en Norgeskämt som levererades. Ett ironiskt skämt över en organisation, som håller på att ställa till det för alla medlemsländer. Högsta hövdingen i EU sken som en sol, han fattar tydligen ingenting.

Jag måste ge Borg rätt när han säger att Grekland är kört och det bästa för landet är att lämna euron. Fortfarande har landet kvar sitt klimat och sina fantastiska öar och semesterparadis, men det verkar vara den enda tillgång landet har. Med en återgång till den gamla valutan skulle den visserligen klassas som skräpvaluta, men det skulle också betyda, att det skulle bli billigare för solälskande turister. Fler turister ger jobb åt många och eftersom var fjärde Grek är arbetslös, så…

I Spanien finns fortfarande pesetas kvar på prismärkningarna, många Spanjorer har inte kunnat förlika sig med euron. Dessutom har andra länder knyckt de gamla trogna turisterna, inte minst från de Kanariska öarna. Efter införandet av euro har priserna trappats upp (mest på fastlandet), inte bara för turister utan också den inhemska befolkningen.

Av tanken att skapa en Europeisk union som skulle kunna matcha det stora landet i väster, skapades en makthavarnas lekstuga. Idiotiska regler och förbud mot ditt och datt, har helt raserat förtroendet för de som lyfter feta löner och andra förmåner varje månad. Ja, efter med för den delen. Det är de många misstagen som gjort att EU nu står och vacklar.

Man vågar inte ens tänka på vilken osämja det kommer att bli om EU tappar greppet om medlemsländerna. Det vet Merkel och därför försöker hon med näbbar och klor att försvara det sjunkande skeppet. Men vad kan Merkel göra om Tyska folket säger ifrån att det får vara nog?

Hur blir det då för vår del? Risken finns att de som tycker vår stolta krona är övervärderad, kommer att gälla över att den undervärderad. En flytande kronkurs är rena lotteriet om vi drabbas av en global ekonomisk kris. Men det är ju den som kan sälja till bästa pris som har den bästa konkurrenskraften, man får väl se det på det sättet.

Ovissheten om hur många länder som kommer att få problem, måste kännas fruktansvärt för de som nu farit som skottspolar till Grekland. Vilket land utöver Spanien kommer att behöva akut hjälp, går det att skrapa ihop tillräckligt med pengar? Naturligtvis inte, det skulle dränera medlemsländernas kassakistor och så långt tror jag inte ens Merkel vågar gå.

Eftersom varsel börjat hagla som spön i backen här hemma, ska det bli intressant vad Borg har att komma med. Pengar finns det, en halv billion ska ju satsas på järnvägar. Så här i halvtid har det ju även lovats både det ena och andra, till och med en femtiolapp till pensionärerna. Nåja, när det gäller att bygga ut järnvägar, är det ganska märkligt att ingen frågat mig, om jag är villig att satsa mina skattepengar på någonting dylikt. Som delägare i aktiebolaget Sverige, borde jag åtminstone få yttra mig, innan något beslut av den här digniteten fattas. Vad är det för "sketen" demokrati vi lever i!!!

Det är söndag och jag sov faktiskt en timme extra i dag. Det gör ont i kroppen efter arbetsdagen vid sommarstugan, arbete ger inte hälsa och välstånd som det sades en gång i vårt land, utan tvärtom. Nåja, man har ju själv valt att ha det så här.

Tidningen är alltid sen på söndagar, inte står det mycket i den heller, men ändå bläddrar man igenom den. Läste som flyktigast att Grekland kan komma att lämna euron, det skulle de gjort för länge sedan. Visst flög det några tankar genom huvudet, men när jag sitter framför datorn, är det jag tänkte som bortblåst. Vad som hände för runt femtio år sedan däremot, kommer av sig självt. Men det som hänt senaste trettio åren, har också bitit sig fast.

Alla äldre minns industrisamhället som en tid då inte så mycket förändrades. Allt gick sin gilla gång och hade säkert gjort så än, om det inte funnits människor som ville förändra världen. Och det lyckades de med, vi fick in makthavare som budgeterade för minst fyra procent ökning av inkomsterna och utsåg partikamrater att ta hand om dem. Det visade sig snabbt att fyra procent ökning, inte ens räckte till löner åt de som skulle ta hand om pengarna, målet måste sättas högre.

Adjöss med det gamla industrisamhället, jakten på guldkalven satte igång. Men starten blev dålig, IT-bubblan som sprack var ett streck i räkningen, inte minst för de som då satsat på aktier. Men i ett modernt samhälle måste man ta risker, för att kunna tjäna pengar. Jag vet inte vart de snabba klippens ”juppies” tagit vägen, kanske är de anställda vid någon AP-fond. Där spelas det ju stötpoker med invånarnas pensionspengar.

Man sa aldrig vad mellantiden var för tidsålder, den var ju så otroligt kort. Däremot har vi i snabb takt fått olika benämningar på vårt moderna samhälle. Vi är väl fortfarande inne i det högteknologiska kunskapssamhället, men en del, inte minst politiker kallar vårt nuvarande för tjänstesamhälle. Men det beror bara på att det inte går att skapa nya ”vanliga” jobb numera. Men ett tjänstesamhälle är ju bara ett finare namn för att det finns folk som är villiga att göra skitjobb åt andra och säga adjöss till det skydd anställda har. Det är numera accepterat att kvinnor går och städar hos andra, förr kallades de pigor, numera egna företagare.

Någonting som smugit sig på den moderna människan är konkurrenssamhället, det ställs allt större krav på landets invånare. Små barn och ungdomar i tonåren slås ut av en allt mer hänsynslös syn på människans roll i samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och se till att landet kan leva vidare.

Det här med konkurrens kan väl vara bra när det gäller att hålla priserna nere, men om människor måste konkurrera med varandra, kommer aldrig landet att fungera som en enhet. Politiker borde om någon veta vad ”teamwork” (att alla hjälps åt) kan ge för resultat. Se bara vad de tillsammans lyckats höja sina löner och pensionsvillkor. För att inte tala om, hur väl de blir omhändertagna, om de av skilda anledningar inte längre platsar inom politiken. Tänk om gamla, sjuka och arbetslösa blev omhändertagna på samma sätt.

Politiker försvarar sig med att de har långa och oregelbundna arbetstider, de som sitter i riksdagen nämner ingenting om sin långa semester. Har sett bilder ibland från riksdagen, på de bilderna har det i bänkarna varit glest med folk. Vår utrikesminister har sällan tid att närvara, han Twittrar eller ser över sin aktieportfölj. Hur många som är frånvarande på grund av styrelseuppdrag i de mest skiftande organisationer och offentliga företag och verksamheter, vet nog inte ens statsministern. Så bra betalt som de har, är det dags att sluta extraknäcka och jobba i riksdagen istället.

Talade med en god vän som är läkare, han funderar på att emigrera. Vart vet han inte, men någonstans måste det väl finnas ett land, där inte Försäkringskassans handläggare, tror sig veta mer än honom om patienter de aldrig sett. Kanske finns någon som omskolats från skomakare till handläggare. I så fall borde utbrända människor som gått in i väggen, fråga honom hur man halvsular en utsliten kropp och själ.

Konkurrens och stress kan orsaka allvarliga problem, många drabbas numera av både ansvarsstress och prestationsångest. Enligt min gode vän finns det gott om förtvivlade killar i sina bästa år, som har potensproblem. Om för höga krav ställs både på jobbet och hemma, kan det bli så. Visst finns det Viagra, men de hjälper ju bara för stunden. De stackars satarna kan ju inte käka piller hur länge som helst. dessutom kan ju snopparna blir resistenta mot pillren, det vet man ju inte.  

Egentligen är ju det här allvarliga saker, men det blir inte bättre, om man inte kan se det från den humoristiska sidan. Jag har en historia nedskriven, som visar att det här med potensproblem inte är någonting nytt. Det fanns även på den gamla ”goda” tiden, även om barnaskarorna var stora i vårt land. Den här historien handlar om ett par som bodde i ett litet torp. Det var på den tiden då människor faktiskt bodde i ett, och försökte överleva, på det ett litet torp gav. Hursomhelst, så här lyder historien:

Gotthard och Josefina ägde ett torp. Dom hade tre kor, men det var en för mycket. Efter en bedrövlig sommar med regn stup i kvarten räckte inte fodret till. Det var svårt att få det att gå ihop, så Josefina sa:

– Det är torgdag i morgon, du får gå in till stan och försöka sälja en ko.

– Jag gör väl det då, sa Gotthard. Kanske jag kan få femtio kronor för kon.

Gotthard gick till stan med kon och väl framme fick han inte bara femtio kronor för kon, han fick femtiofem. Eftersom skorna var slitna passade han på att köpa ett par nya för 4:50. Glad i hågen traskade han hem. Vägen var lång och han kom hem först framåt småtimmarna. Ute på farstubron tog han på sig sina nya skor och gick in till Josefina.

– Ser du nånting på mig, Josefina? undrade han

– Nä, inte ser jag nånting på dig, Gotthard.

Gotthard blev förbaskad.

– Gå och lägg dig om du inte ser nånting. Det är sent.

Josefina gick in och lade sig och Gotthard stod kvar i köket. Efter en stund för sig själv ilsknade han till och tog av sig alla kläderna. Han tog på sig nya skorna och gick in till Josefina.

– Ser du nånting nu då?

– Ja, jag ser bara det gamla vanliga på dig Gotthard och det tittar då rakt ner.

– Den tittar på nya skorna, fräste Gotthard.

– Jaha … Nästa gång kan du väl köpa en hatt, sa Josefina och kröp under täcket.

Jag har för mig att ha en gammal hatt någonstans på vinden. Kanske värt ett försök.

Det vimlar av aningslösa politiker och ledarskribenter i vårt land. När den senaste opinionsundersökningen visade att SD är på väg mot att bli tredje största parti, var det som om hela svenska vindkraftsparken blåst omkull. Det kan inte vara möjligt!

Jodå, allting är möjligt, ja, nästan i alla fall. Faktum är att ju mer de etablerade partierna hackar på SD, desto fler sympatisörer får partiet. Om partiet lyckas bli rumsrent, ser många det som ett alternativ till de gamla trötta etablerade partierna. Det beror på att svenskarna tröttnat på pekpinnar och förbud av alla de slag.

Dessutom hör man ofta, att eftersom all kritik mot invandringen tystas ner, måste det ligga en hund begraven. Allt det hysch, hysch som omgärdar invandringspolitiken, väcker misstankar hos många av landets invånare. Man kanhöra allt fler som öppet säger att invandrare, behandlas humanare än svenska arbetslösa ungdomar. Om det är rätt eller fel, ska naturligtvis de politiska makthavarna träda fram och tala om det, inte slå ifrån sig med att det bara är rasister som kräver ett svar. Men så är det ju inte, det är helt "vanligt" folk.

Kanske är det som en sa på gatan, att det bor en liten jäkel till Sverigedemokrat i många sossar, Moderater och före detta Centerpartister. När vi går mot sämre tider, hoppar den fram och ställer till det. Tja, om det stämmer, vet vi ju i alla fall vad det beror på, att SD plockar politiska poäng och sympatisörer.

Hörde att de gamla industriländerna inte längre fungerar som draglok, det gör Kina och Brasilien. Eftersom även Kina börjar känna av minskad efterfrågan, kan man befara att krisen blir global. Men det var inte det enda nedslående beskedet. De utvecklade länderna (och dit räknas väl vi, antar jag) kan inte längre räkna med fortsatt tillväxt. Vi måste leta nya vägar istället för ekonomisk tillväxt, kanske nya samhällssystem, det kan ta fyrtio till hundra år. Om man nu ska tro IMF, har vi tio kärva år framför oss. Blir det så, kommer vårt nuvarande samhällssystem, att förändras i rasande takt.

Att ett nytt samhällssystem måste skapas, är det fler än jag som varit inne på sedan många år. Vårt nuvarande föråldrade samhällssystem borde gjorts om, när det gamla seglivade industrisamhället gick i graven. Tyvärr har vi fortfarande kvar politiskt aktiva från den tiden, som fortfarande har någonting att säga till om. Lever man kvar i den gamla världen, fungerar man som stoppklossar.

Nyrekryteringen till de gamla etablerade partierna går kärvt, de som försökt komma in och förändra och förnya politiken, har snabbt tappat sugen och hoppat av. De gamla garvade vill inte veta av att förändringens vindar ska blåsa genom maktens korridorer. Därför stängs dörrarna mitt framför näsan på de som vill in med nya friska idéer. Enbart lojala ja-sägare, villiga att vänta på sin chans, tillåts komma in i ”gemenskapen”.

Om vi är på väg in i en långvarig kris, är det naturligtvis fruktansvärt, men kanske ändå nödvändigt för att kunna få ett mänskligare och bättre samhälle. Det inte svenska folket klarat av, att få ett slut på det politiska styret och anställa kvalificerade personer, som på bästa sätt kan förvalta invånarnas skattepengar, kan tydligen bara en djup ekonomisk kris klara av.

Det klagas inom hela den offentliga sektorn att det saknas organisation. Välorganiserade offentliga verksamheter skulle spara enormt med pengar. Läkare, sjuksköterskor, lärare, ja, listan kan göras lång, på de som i dag måste avsätta tid för en massa pappersarbete. Skulle exempelvis läkarna enbart jobba med patienter, skulle kostnaden för hyrläkare bli i det närmaste noll. Dessutom skulle alla misstag som görs på grund av tidspress kunna reduceras. En läkarsekreterares årslön är ungefär vad en hyrläkare har i ersättning under drygt två månader. Det är ju inte klokt, helt enkelt.

Överhuvudtaget skulle alla tjäna på att politikernas roll att leda och fördela tas bort. Ingen vet hur mycket det kostar att avlöna politiskt tillsatta personer i vårt land. Om man dessutom lägger till att många av dessa är chefer över kvalificerade personer (i många fall handplockade) med hög utbildning, låter det riktigt knasigt. Vi betalar med andra ord dubbla löner på många ställen inom det offentliga, för ett jobb som en kvalificerad anställd chef kan klara alldeles själv.

Jag vet inte om krisen kan bli vårt lands frälsare, men kanske kan den ändå hjälpa till med en förändring av vårt nuvarande samhällssystem. I takt med att medelklassen drabbas, kommer trycket att öka på politiska makthavare, de kan inte försvara någonting, som bara gynnar en privilegierad klick av landets invånare. Ja, jag menar dem själva, förstås.

Vi har i dag så otroligt många politiker, att de blivit som en igenvuxen skog. De kostar skattebetalarna en oerhörd summa varje år, men ger ingen avkastning. För runt trettio år sedan hade det räckt med en gallring, men det var då det. Av den anledningen måste man göra som inom modern skogsvård och omsätta det i praktiken, för att få ner kostnaderna för vårt lands politiskt uppbyggda administration.

Visst låter det hemskt att säga att vi måste kalhugga de politiskt tillsatta jobben. Men den som tycker det låter hemskt, eller tycker kalhyggen är fula, tänk då på dem som föryngringsyta istället. Att det är någonting nödvändigt ont. Så förvarar de stora skogsbolagen de anskrämliga kalhyggena. Naturligtvis har de rätt, så småningom kommer där att växa ny skog, men den kommer inte att få växa fritt.

Samma sak måste man göra för att lägga grunden för ett nytt samhälle, det måste skapas föryngringsyta, på vilken sedan nya plantor kan växa upp. Om rätt plantor sätts och gallringen hålls efter, kan det bli någonting att vara stolt över, istället för att skämmas. 

Att vårt land halkar efter när det gäller både det ena och andra, måste bero på någonting. Vad det beror på är det svårt att få ett svar på, men man kan väl utgå från att det sannerligen inte är politikernas fel. Det borde det väl ändå vara, eftersom allting styrs av politiker. Men säger man det blir svaret: Eftersom du inte är politiskt aktiv, begriper du ingenting. Och visst är det så, vi har svårt att fatta många av de politiska beslut som ställer till det för invånarna. I många fall är de helt obegripliga.

Läste att vår kommuns kunskapskontor kommer att gå back 16 miljoner. Höjda lärarlöner gör att underskottet ökar med drygt ett par miljoner. Den första fråga man som icke aktiv politiker ställer sig är, hur mycket kostar kunskapskontorets personal? Och hur mycket merarbete, orsakar kunskapskontoren för de som jobbar ute i skolorna?

Det klagas på studieresultaten, det är lärarnas fel. Men när lärarna tvingas vara både administratörer, ha föräldramöten och dessutom fungera som vakter på skolan, hur splittrade är inte de lärarna? Man kan likna det här vid en ringlande kö framför en kassa i affären och kassörskan tvingas rusa iväg för att plocka upp varor på hyllorna. Vilka är det som blir lidande av det?

Att fatta beslut i demokratisk ordning har blivit så komplicerat, att man måste utgå från beslutsfattarna inte kan förutsäga vad beslutet kommer att innebära. Till och med de mest erfarna auktoriteter, erkänner att de problem vår värld står inför, inte kan lösas med tidigare beprövade metoder. All världens ekonomer har helt enkelt blivit tagna på sängen.

Hörde till och med en professor som ansåg att all världens ledare, låtit allting gå för långt. Att det blivit en form av hysteri att jaga tillväxt i ekonomin, istället för att successivt pressa ner de fasta kostnaderna till en lägre nivå. Vad han menade var att de offentliga verksamheterna, växt sig för stora i de utvecklade länderna. När anställda inom de offentliga verksamheterna överstiger en tredjedel av den totala arbetsmarknaden, går landet mot en framtida ekonomisk katastrof.

 Ser man hur krisländerna försöker räta upp ekonomin, är det personal inom de offentliga verksamheterna som avskedas i snabb takt. För den skull är det inte säkert att den offentliga servicen blir sämre, det är de som behövs minst som måste skalas bort först. Men eftersom den offentliga sektorn består av lika många lager som en lök, tar det tid. Hade det inte utbrutit en kris, hade det kunnat skalas försiktigt, nu måste det göras rejält.

 Så länge pengarna har räckt till och nya fyllt på, har ingen kraft lagts på att spara in på att ta bort de jobb inom administrationen, som egentligen är fullkomligt onödiga. Det beror till stor del på att trots högkonjunktur, har inte nya jobb kunnat skapas i samma takt, som nya sökt sig ut på arbetsmarknaden. Före detta politiker, har definitivt svårt att hitta jobb inom det privata näringslivet och gå och dra benen efter sig, ska ju inte folk göra.

Problemet att få fram nya jobb har varit ett stort problem ända sedan sjuttiotalet, så det är inget nytt problem. Bara det en allvarlig varningssignal att någonting var på väg att hända. Men av någon anledning har det hankat sig fram, trots ständigt gnissel i maskineriet. När det som nu händer otrevliga saker, blir det till att besluta om panikåtgärder, för att försöka rätta till tidigare misstag.

Jag har svårt att se hur våra politiker ska kunna lösa det här. Finns verkligen kunnandet och kraften att lösa alla de problem som kan uppstå? Hade vårt land varit ett företag, hade säkert ledningen kunnat jobba fram en överlevnadsplan. Men med en byråkrati som vår, kommer regeringen att stöta på enorma problem. Om de inte kan lösas, faller hela vår byråkrati. Kanske är det enda lösningen, för att kunna bygga upp ett nytt fungerande samhälle.

Det känns lite krassligt i dag. Ingenting som doktorn kan bota, det är nog bara en mindre höstdepression. Förresten påminner dagens läkare mig om de gamla regementsläkarna, vad man än hade för krämpor ordinerades Albyl.

Men läkarvetenskapen har gått framåt, i takt med att sjukvården fått svårt att få pengarna att räcka till. De flesta krämpor kan patienten numera bota själv genom några goda råd. Om du är för tjock, har sömnsvårigheter, orolig mage, eller helt enkelt känner dig alldeles slut, blir rådet att motionera. Motion hjälper dessutom mot högt och lågt blodtryck, ömmande muskler och Gud vet allt.

Från mitt köksfönster kan jag se människor som motionerar varje dag. Äldre damer iklädda färgglada joggingdresser av senaste modell med pannband om huvudet och stavar i händerna, flåsar förbi. De lite yngre med bakändor som lagårdsdörrar halvlunkar (jösses, vad det svänger), de smärtare går och eller springer ruskigt fort.

Men det är inte många karlar som passerar förbi, de är väl ute i något motionsspår någonstans.

Hörde förresten talas om en som var överviktig och fick rådet att motionera. En karaktärsfast människa som tog rådet på allvar. Efter ett halvår var det full fart på honom, sommaren tillbringade han på rullskidor, minst fem mil om dagen. Och övervikten lämnade han efter sig på vägen. Det är massvis med människor som gjort samma sak under sommaren, jag har sett sådana högar och trott det vara hästskit.

Hursomhelst, redan på den första nysnön tränade han för fullt för Vasaloppet. En baggis för en vältränad människa. Vid en hälsoundersökning slogs det fast att han var en otroligt vältränad sextioåring. Olyckligtvis dog han året efter, av vad visste inte den som talade om det. Men fantastiska testvärden, hade han i alla fall.

Motion verkar vara så roligt för en del, att det borde förbjudas. Dessutom sägs motion vara beroendeframkallande. Kan man förbjuda rökning för att det är beroendeframkallande och farligt, kan man väl också förbjuda motion. Motion dödar! Ja, en del i alla fall.

Att människor lagt på hullet och att plånböckerna blivit fetare hos de som säljer bantningsmedel, ligger på något sätt i tiden. Man kan ofta se rubriker om att vi äter fel, lever fel, men slutklämmen blir alltid att vi måste röra på oss mera. Det är lättare sagt än gjort, de flesta hinner inte med annat än det vardagliga sysslorna, tiden vill inte räcka till.

Just tidsbristen gör att många lever på snabbmat, det blir en korv med mos, en hamburgare eller pizza i flygande fläng. Jag tycker det bevisar att vi inte äter och lever fel med vett och vilja, vi tvingas till det av ett obarmhärtigt samhälle. Med andra ord är det politikernas fel, att så många lagt på hullet. Men det finns ett utmärkt råd till alla med viktproblem, som en husläkare kom med på den tiden det begav sig. Glöm bantningsmedel och motion, för rådet han gav var: Ät mindre och skit mera.

Ja, det är mycket tokigt som händer i vår helhispiga värld. Varför människor går till överdrift med det mesta är svårt att förstå. Som det här med att de unga inte tycks inte vara nöjda med varken sina utseenden eller kroppar. Det är inte bara karlar som springer på gym och skaffar muskler, kvinnor gör det också. Men allra värst är ändå alla de, som för dyra pengar skaffar sig ballongtuttar och tjockläppar, det ser rent ut sagt bedrövligt ut.

Om det har med jämställdhet att göra vet jag inte, jag ser det som dubbla budskap. Nåja, men många kvinnor beter sig faktiskt som karlar numera. Manhaftiga fruntimmer har alltid funnits, så det är väl inget märkvärdigt med det. Men för min del tycker jag det ser det lite kufiskt ut, när unga tjejer i tajta jeans, strosar fram på gatan med en rejäl prilla under läppen och en snusdosa som syns hur tydligt som helst i bakfickan. Kvinnor brukar klaga på karlar som snusar, men hur är det för killarna som får en snuspuss?

Nåja, livet hankar sig fram. Man börjar bli van vid alla tokigheter. Nu är det höst och snart ramlar den första snön ner över oss. Vad som kommer att hända under vintern, vet vi när våren kommer. Men först ska vi klara av julen, som jag tycker blir jobbigare för varje år. Det är inte långt kvar, frugan börjar redan prata om julstädning. Varför ska det julstädas i varenda vrå? Och släpa fram julsaker som ska upp på vinden igen efter nyår! Dessutom ska man leta julklappar till barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är inte lätt att bli gammal och kostar skjortan gör det också. Bara det en anledning till att pensionerna måste höjas.

Dags att sätta på kaffet, jag hör att frugan vaknat. Observera, jag har inte gnällt på våra så kallade folkvalda i dag. Bara gett ett litet nålstick.

Borgerliga saker hända, i den värld vi tvingas leva i. Ja, egentligen var det ju sorgerliga saker hända, som det sjöngs en gång. Men för många är borgerliga och sorgerliga samma sak. Det har blivit för mycket av förändringar och gått alldeles för snabbt, vilket påverkat många människors liv. Nu visar det sig att så här vill inte folk ha det, men folkviljan tycks inte vara någonting att bry sig om.

Det ska bli ganska intressant att se, hur den gamla ekonomiska teorin vår finansminister anammat, klarar sig i sämre tider. Det finns ekonomiska teorier om hur man klarar av en lågkonjunktur, men det är väl lite väl sent att anamma dem nu. Det är bara att köra på till det bittra slutet.

Borgerliga regeringar tycks dra till sig ekonomiska problem, men haft svårt att klara av dem. Vår finansminister har fått mycket beröm av EU för den senaste korta krisen, men det berömmet är inte mycket värt. De ekonomer som finns inom EU, skulle inte ens klara av att vara kassörer i en hembygdsförening.

Just nu fungerar EU som Ebberöds bank, och de som minns den sorglustiga händelsen, vet hur det gick. Så länge det fanns gott om pengar, strödde EU ut dem som stöd i alla dess former, nu går pengarna åt till att hålla krisländerna flytande. Hur det kommer att gå, med alla de som anpassat sina liv efter stöd från EU, får vi väl se lite längre fram.

I vårt land har bidrag setts som rena pesten av Moderaterna. Pengar som människor får utan att göra någonting för dem, skapar bara lata människor. De blir förslöade och förslappade och orkar inte ens gå till valurnorna när det är så dags. Om människor får pengar av regeringen i form av bidrag, ska de vara tacksamma och rösta på de makthavare som ger dem pengar. Att pengarna kommer från inbetalda skatter och inte ur makthavarnas fickor, är en helt annan sak. Det är så politik fungerar.

I vårt land har regeringen satsat på skattesänkningar, men egentligen är det en synvilla, pengarna tas tillbaka på de mest finurliga sätt. Det man förlorar på gungorna, tar man igen på karusellen, för att använda en gammal sliten klyscha. Pengarna behövs för att hålla den dyra statsapparaten igång.

Ett rejält bakslag i den teori som följts till punkt och pricka, är den nu uppseglande lågkonjunkturen och därmed också minskad konsumtion. För de som blir arbetslösa, räcker inte a-kassan på långa vägar för en familj i dagsläget och konsumtionen blir lidande.

Men ett lands befolkning måste konsumera, annars spricker alla kalkyler. Det gäller att ingjuta optimism om att regeringen verkligen har koll på läget. Men just nu letar de makthavande förtvivlat efter korken, som ska sitta i botten på vårt stolta paradskepp. Om den inte hittas blir det till att ropa: Alle man till pumparna! Det är vi det.

Det är inget fel i att vara optimist om framtiden, men det skadar inte att vara försiktig i alla fall, annars kan det gå åt skogen. Skillnaden mellan att vara pessimist eller realist om hur vår framtid kommer att se ut är hårfin. I det läge vi nu befinner oss i, utgår man från samma sak och kommer fram till att det blir tufft framöver.

Enda skillnaden är att om det ser mörkt ut deppar pessimisten ihop, realisten håller hårt i plånboken. Vi gamlingar har varit med förr och vet hur man drar åt svångremmen, de yngre däremot tycks inte veta vad en svångrem är. Inte om man ser till alla med hängande byxbakar som gör att rövspringan syns. Men det beror inte på grund av undernäring, utan tvärtom.

Det här med försämrad sjukförsäkring och a-kassa, visar att vår regering gått fram alldeles för fort. Så drastiska åtgärder får konsekvenser, det måste man räkna med. Men antagligen fanns det inte några konsekvenser i finansministern manual, därför ruckas inte på någonting. Jag tror inte det har med prestige att göra, det finns inte pengar till det.

Allt det den borgerliga regeringen gjort och håller fast vid att det är den rätta vägen, kommer att kosta pengar. Har vi inga, så får vi låna. Om man tvingas låna pengar, hur kan då statens ekonomi vara stark? Det är klart att man funderar över en sådan sak.

Nåja, det skulle inte skada om regeringen slår av på takten. Men så kan det bli i alla fall, eftersom det är vår omvärld som bestämmer hur det kommer att bli. Förhoppningsvis har regeringen lärt sig, att den måste ta det lugnt med reformer och inte stressa fram dem. Varför inte försöka förbättra vårt land lite pö om pö. Jag minns vad som stod i Blandaren en gång för länge sedan. Man ska aldrig försöka springa fortare än ljuset. Då kan det svartna för ögonen.

Jag fick på skallen av en god vän för det jag skrev igår. Det finns inga politiska visionärer och har inte heller funnits några, sa han. De följer kompassnålen, där riktingen har tagits ut på en ideologisk karta, ritad för över hundra år sen!

De som mixtrade ihop de gamla ideologierna, utgick från de samhällsproblem som fanns vid den tiden. Jag tror inte ens de kunde drömma om, att vår värld skulle förändras som den gjort. Den enorma befolkningsökningen, de teknologiska framstegen som allt mer tar över människans roll vid tillverkning av komplicerade saker. Det enda som är sig likt, är att de som har ett jobb fortfarande utnyttjas, för att gruppen av rika, ska bli ännu rikare.

Tja, kanske är det så. Varför människorna låter sig utnyttjas är i och för sig obegripligt, men vad finns egentligen att välja på för att överleva. Hur man än funderar fram och tillbaka, kommer man fram till att ett liv handlar alldeles för mycket om pengar och inte om hur vi skulle vilja leva våra liv.

De politiskt valda anser att de utsetts att tänka åt väljarna, det finns ju inga konkreta förslag på hur folk vill ha det. Det kan bli så, eftersom ”vanligt” folk, inte ens kommer i kontakt med de förtroendevalda. Vad de inte ens tänker på är att vad de själva tycker och och tänker,inte alls stämmer överens med vanliga Svenssons tänker, vilket politiker tycks utgå ifrån.

Men visst kan vi tänka självständigt. Jag för min del grubblar ofta på vart alla pengar tar vägen, när ekonomiska kriser drabbar vår värld. De pengar som finns i omlopp under goda tider, borde ju hamna någonstans. Naturligtvis gör de det och de pengarna kommer fram den dag det vänder, då får vi också veta vilka som suttit på dem. Men hur beter de sig, de som kan samla på sig pengar? Det är någonting som våra politiska makthavare borde lära sig illa kvickt.

Nog om det och över till det som plötsligt dök upp i huvudet. Nu när hösten kommit på allvar, är det många som bara ser de vackra färgerna på träden, inte vad som kommer efter, när grenarna avlövats av iskall nordlig vind. Under en lång period kan vi bara se kala grenar, som kastar skrämmande skuggor från gatlyktors sken, under den tid vi inte ser så mycket dagsljus.

Naturen påminner mycket om den verklighet vi tvingas leva i. Vårt land har fyra årstider, ja, i år upplever många att vi bara haft två, vinter och höst. I ett land med lång tid av mörker och kyla, är invånarna beroende av ljus, helst i form av en värmande sol. Vad man kan befara är, att många kommer att få problem under det kommande vinterhalvåret. Kroppen har inte laddats med livgivande energi, det kommer att påverka både kropp och själ. Det är nog ingen vild gissning, att antalet sjukskrivna framöver, kommer att chocka de styrande.

De ekonomisk plågade länderna, har också plågats av naturens makter med en lång period av tryckande värme. Det tär också ta på psyket. Kanske just därför, är invånarna lättantändliga och våldsamma protester flammar upp mot de styrande. Än så länge tar vi det iskallt i vårt land, men det behövs inte mycket, för att vi ska få se protestmarscher även här. Om det inte blir för kallt framöver, förstås.

Varför människor lättar på sin ilska genom att välta bilar, slå sönder banker och affärer, är svårt att förstå. I slutändan får de vara med och betala skadegörelsen. Men kanske är det ändå bättre att folk visar sin ilska, istället för att bära den inombords. I takt med alla orättvisor som vårt moderna samhällssystem skapat, finns massvis med människor som kan liknas vid tryckkokare och när de exploderar … Beklagligt nog är det alltid oskyldiga som drabbas när dessa personer exploderar, inte de som orsakat deras desperata situation.

Efter helgens politiska debatt i teve, verkar ingen ha blivit klokare. Jag tror inte våra politiker är medvetna om, att den nutida människan bara vill se resultat, de är trötta på alla debatter som inte leder någonstans. Vem bryr sig om att folk tjänar pengar på vården, bara de själva får snabb hjälp om någonting händer. Blir vården effektivare om den sköts av privata aktörer, så varför ha kvar de gamla tröga landstingsstyrda verksamheterna?

En röst på de borgerliga är en röst på fortsatt låg a-kassa och sjukersättning, det tycks de flesta ha fattat. I vårt land ska du vara frisk och stark, de som blir arbetslösa eller sjuka får skylla sig själva om ekonomin rasar ihop. Det är bara att spotta i nävarna och se till att få ett jobb. Även den som är cancersjuk, måste kämpa på så länge det går, vårt land har inte råd med människor som är en börda för övriga skattebetalare. Det budskapet ger säkert Moderaterna röster från de rika och nötfriska personer som har ett välbetalt arbete, men resten kommer att tänka sig för både en och flera gånger.

När krutröken skingrats efter debatten och de båda blockens företrädare klappat varandra i ryggen och gått år varsitt håll, återstår för dem bara vem som har vunnit. Resultatet kan ta några veckor innan en vinnare kan koras. Glöm vad tidningar, radio och teve kommit fram till, det är väljarna som har sista ordet. Undrar om de etablerade partierna skulle uppfatta budskapet från folket, om det basuneras ut i radio eller teve av någon som med häpenhet i rösten säger: Och vinnaren i tevedebatten blev …. Sssss….verigedemokraterna!!!

Tja, så kan det gå när man inte pratar så folk begriper, eller att de blir förbannad över det som sagts. Det går inte att idiotförklara hundratusentals människor, eller deras företrädare. Svenska folket älskar att sätta de som blivit för styva i korken på plats.

Avslutningsvis minns jag förresten, vad den klotrunde norrländske journalisten och kåsören Fredrik Burgman, skrev någon gång på sjuttiotalet. Han skrev så här:

Jag tycker synd om Moder Svea i dag! Hennes kinders friska färg håller på att gå förlorad. Hela hennes blandekonomiska värld är i gungning.

Tittar man närmare på det han skrev då och det som händer nu, tycks ingenting ha hänt med varken vårt land eller våra styrande politiker. Vi står och stampar på samma fläck!

Ibland funderar jag över varifrån alla tankar kommer, jag anstränger mig inte för att lägga saker på minnet, de hamnar där i alla fall. Varje dag matas min stackars hjärna med nya saker. Jag vet inte om man kan använda uttrycket skriva av mig när jag sätter mig ner framför datorn, snarare ska det väl ses som att jag städar lite.

Jag läser alldeles för mycket, i alla fall enligt min fru och hon bör ju veta. Själv tänker jag inte så mycket på det, för läst massvis med böcker, har jag gjort sedan barnsben. Det är en vana som är svår att göra sig av med och innerst inne, vill jag det inte heller.

Varför jag mellan bokläsandet och annat, hakar upp mig på politiska makthavares oduglighet, har jag ingen aning om. Jag har inga som helst sympatier för något politiskt parti eller politiker, för mig är de totalt onödiga i den moderna värld vi tvingas leva i. De hör till en förgången tid, precis som deras ideologier.

Politiker säger att de ser framåt, att vi ska få det bättre. Men så här långt, vilka har fått det bättre? Ser man till löner och levnadsstandard, naturligtvis har det blivit bättre. WC har ersatt torrdasset, de flesta har dusch, husen är bättre isolerade och utbudet av varor är större. Men det hela är ju bara en kosmetisk förbättring, för människorna i landet har det inte gjorts mycket för att förbättra deras livssituation. Fasiken vet om vi inte på femtiotalet hade ett mänskligare samhälle.

Ekonomin förbättras för många, för andra har det blivit sämre. De som fått det sämre är i majoritet. Visserligen har lönerna stigit nästan varje år, men utgifterna följer hela tiden med de ökade inkomsterna. När jag ser tillbaka, vet väl fasiken om inte köpkraften var bättre i slutet på femtiotalet, trots att lönerna inte var någonting att skryta över. Men boendet åt inte upp lika mycket av lönen som i dagens läge.

Jag tror inte våra politiker har begripit att det samhälle vi nu har, är det inte många som vill ha. Svenska folket (ja, en stor del i alla fall) har enorma skulder, inte bara till bankerna, utan också till Kronofogden. Det blir lätt så när människor dras med i konsumtionshysterin och staten har jublat, ju mer konsumtion, desto bättre ekonomisk tillväxt. Men vad händer med dessa människor om nödbromsen måste dras åt? Det handlar ju om hundratusentals, var finns skyddsnätet? Tja, fråga de politiska makthavarna, det är ju de politiska visionärerna, som gett oss det samhälle vi nu har.

Jag vet inte varför sossarna ständigt tycks hoppa i galen tunna, åtminstone har de gjort det senaste trettio åren. Som det här med att välja partiledare, eller representanter för partiet. En sak borde de i alla fall ha lärt av Göran Persson, ge aldrig mera någon ett mandat, att styra efter eget huvud.

Så länge den nya partiledaren ”Lövet” höll en låg profil, rusade opinionssiffrorna i höjden, ingen visste ju vad han skulle kunna göra åt ett sargat parti, men det kunde ju inte bli sämre. Men så började han äntligen tala till sina väljare och det framkom att han var en person, som inte förstod sig på vilka behov ett folk har. När det han hade att säga var en blek kopia av den borgerliga alliansens, började folk dra åt sig öronen. Det var inte en arbetarklassens företrädare som talade, det var en fackföreningsboss. Han talade om sina goda relationer med företagen, men hans enda beröring med det privata näringslivet, har varit att befinna sig på motståndarsidan. Eller borde i alla fall varit det.

På något underligt sätt får man en känsla av, att sossarna inte kommit underfund med, att de inte längre är störst och starkast och att industrisamhället är borta sedan lång tid tillbaka. Men det kanske värsta är, att deras ideologi inte stämmer överens med en mycket stor del av befolkningen. Den moderna människan vill inte ha personer i maktställning, som tror sig veta vad folk vill ha. De sociala klyftorna och det orättvisa samhälle vi har i dag, beror på fattade politiska beslut, som sossarna varit delaktiga i.

Om någonting ställt till med att jobb försvunnit, är det LO och fackföreningsrörelsen, uppbackade av sossarna. Det tänker inte så många på. En gång i tiden var LO och sossarna starka och mäktiga, så är det inte längre och därför har lönerörelserna blivit till rena huggsexan. Det trodde säkert lärarna också att det skulle bli, det lät i alla fall på det viset från deras representanter.

Men på senare tid har lärarna insett, att när de vill ha upprättelse för sitt yrke, är det inte mycket de får för sin medlemsavgift. Förhandlarna fick antagligen kalla fötter, när de fått reda på hur usel kommunernas ekonomi är. Alltså måste det till att försöka med en kompromiss och hoppas att lärarna skulle förstå. Av reaktionerna att döma hos många lärare, gör de inte det.

 Det man sår får man skörda, brukade man säga förr i tiden, men det finns så mycket annat inom de kommunala verksamheterna som kostar pengar, att de inte har råd att så någonting för framtiden. Det kan knappast förvåna någon, att endast ett fåtal kommer att vilja utbilda sig till lärare. För mig är det ett bevis på att både de politiska och fackliga ledarna, lever i en värld som inte längre finns.

Politiker vill gärna tro att de är visionärer, men i själva verket hinner de inte ens med att tänka på, hur det ska bli i morgon. Problemen dyker upp snabbt, men den demokratiska processen jobbar oerhört segt och långsamt. Av den anledningen fattas många beslut, med alldeles fel underlag. Kanske är inte de politiska makthavarna ens medvetna om, att de en dag tvingas ta itu med alldeles för många akuta problem. Det är inte problemen i sig som kommer att skapa handlingsförlamning, utan att det inte finns pengar.

Men det är ett framtida problem som är alldeles för komplicerat, för att lägga ner tid och kraft på i dagsläget. Vi befinner oss redan nu i ett läge, då varje krona som kan sparas in, kommer att vara guld värd de närmaste åren. Att omfördela kostnader, som bara är ett sätt att få det att se ut som att de politiska makthavarna verkligen gör någonting, går inte längre.

Beskedet att EU måste spara kom inte som någon överraskning, kriser drabbar även politiska makthavare. Nu måste politikerna på hemmaplan ställa helt nya frågor till sig själva. Vad kostar alla vi så kallade folkvalda och alla politiskt skapade jobb? När de kommit fram till vad det kostar, kan de tala om det för landets invånare. Det räcker om de senaste fem åren redovisas. Kanske kan vi då också få en vink om, hur mycket dessa personer KOMMER att kosta i form av pensioner, som ska betalas när den dagen kommer. Den allra viktigaste framtidsvisionen är, att svenska folket ska slippa betala den kostnaden. Det ska ju inte vara så att framtidsvisioner, bara gäller politikers eget väl och ve.